När Lars von Trier hamnade i en kontrovers på Cannesgalan efter sina skämtsamma uttalanden om Hitler stal det mycket av uppmärksamheten från hans nya film, Melancholia. ”Skandalen” är för löjeväckande för att en icke-hysterisk vuxen ska spilla särskilt många ord på den, men filmen är av flera skäl intressant.
Après moi, le déluge
Melancholia inleds med Jordens undergång, så vackert skildrat att det bitvis nästan är smärtsamt (döda fåglar faller till marken runt Kirsten Dunst, en häst stupar i slow motion, allt till tonerna av Wagner). En väldig blå planet, Melancholia, kolliderar med vår värld och utplånar allt liv. Den blå planeten har tidigare dolts bakom Solen. von Trier brottas själv med depressioner, och visar sig med Melancholia oväntat väl lämpad att fånga den aspekt av den europeiska kulturen som kallas den tragiska världsåskådningen. Här förs den närmast till det absurda, när von Trier skildrar världens, mänsklighetens och livets undergång som något både oundvikligt och vackert. Man kan naturligtvis också fråga sig i vad mån han här gör sig till representant för den växande misstanken hos många sociala skikt, även inom överklasserna, att vår ”värld”, vårt system, inte kan överleva i längden. Massinvandring, ekologisk kris, eurokris, amerikanskt imperium på nedgång, vart och ett av dessa fenomen är i sig allvarligt nog att väcka oro.
Att skildra skönheten i sin världs undergång kan betraktas som en form av dekadens, men det är i så fall en specifik dekadens som är återkommande i den europeiska kulturkretsen och inte sällan som nästa steg lett vidare till den form av heroisk realism som bygger på insikten att allt på sikt kommer gå under men att det ändå är nödvändigt att kämpa och verka.
En logisk följd av att von Trier skildrar världens undergång är att filmen utspelar sig i en överdådig och rik miljö. Han har till fullo givit sig hän åt den tyska romantiken, och här finns vackra slott, ett bildspråk med guld och andra ”aristokratiska” färger, stilrena kläder, överdådiga blommor, hästar, et cetera. Huvudpersonerna är att betrakta som medlemmar av vår tids överklass. En logisk följd av världens undergång är också att de i filmen skildras tämligen isolerat. von Trier har inte gjort en katastroffilm utan skildrar en känsla, och sekvenser med skrikande folkmassor och TV-inslag lyser därför med sin frånvaro. Inför slutet och melankolin är vi alla ensamma.
Det feminina demoniska
Efter att ha visat slutet rör sig von Trier en bit bakåt i tiden, och följer två systrar. Systern Justine ska gifta sig, och en bröllopsfest hålls på systern Claires slott. Skildringen av denna fest bygger på den konflikt mellan den rika miljön och de negativa känslor som hotar under ytan och flera gånger bryter igenom. Det är inte en fest som lockar till besök, men von Trier skildrar skeendet skickligt.
För mycket ska inte avslöjas om hur det slutar, utöver att det inte är särskilt lyckligt. Planeten Melancholia och Justines känslor står därför i någon form av relation till varandra, som om planeten är en fysisk projektion av det hon känner.
von Triers förra film, Antichrist, beskylldes ibland för att vara misogyn. Detta är inte förvånande, då han där skildrade det feminina demoniska (historiskt känt genom allt från Lilith och häxförföljelserna till vagina dentata och Wicker Man). Detta är en aspekt av det feminina, och en av avsikterna med de historiska patriarkaten har varit att hålla det under kontroll. Delvis har det handlat om en oförmåga att hantera det feminina och sexualitet överhuvudtaget, tydligt i flera religioner med rötterna i Mellanöstern, delvis har det varit en befogad rädsla (man kan exempelvis i vår tids feminismer identifiera både en aspekt av normalisering och återgång till mer nordiska könsroller och -relationer, och en aspekt av det ovan nämnda feminina demoniska).
Det finns likheter mellan von Triers försök att närma sig relationen mellan manligt och kvinnligt i Antichrist och Melancholia. I båda filmerna representerar männen en vetenskaplig rationalitet, som antingen är maktlös inför den brutala verkligheten eller rentav sätter dess brutalitet i rörelse. Mot detta står det feminina, i sin demoniska aspekt nära kopplat till naturens nihilistiska ansikte. Det demoniska är dock bara en aspekt av det feminina, bland germanerna ansågs kvinnor exempelvis ha profetiska talanger och tillgång till visdom. Denna aspekt, det mantiska feminina, upptäcker von Trier i Melancholia. Återigen kan inte för mycket sägas om detta, men det ger Justine en styrka som filmens män saknar. Överhuvudtaget kan man notera att om von Triers kvinnoskildringar är misogyna framstår männen i hans två senaste filmer som existentiellt hjälplösa kastrater. Här fångar han alltså ännu en aspekt av den moderna världens kris, manlighetens reducering och det såkallade ”könskriget”, och det ska bli spännande att se om han framöver återvänder till området och kanske skisserar en möjlig lösning.
Sammantaget är Melancholia alltså en fascinerande film. Som samtidsskildring är den värdefull, den är också mycket vacker. Vill man se en ny 300 är det inte Melancholia man bör se, men annars är detta en både estetiskt och psykologiskt tilltalande film. von Triers förmåga att fånga traditionella arketyper är tydligare i Antichrist, men även Melancholia är av intresse på den punkten.
Om skribenten: Joakim Andersen
