Det har flera gånger framförts på webblogg Oskorei att en borgerlighet som kunde identifiera sina egna intressen i offentligheten skulle avslöja kopplingarna mellan etablerad vänster och våldsbenägen vänster. De flesta svenskar uppskattar exempelvis inte den som använder sig av, eller accepterar, det politiska våldet som metod. Men oavsett om det beror på okunskap eller allmän inkompetens är borgerlighetens tillkortakommanden här direkt skrattretande.
Så fördes exempelvis debatten om Syndikalisternas konflikt med Berns utan att syndikalisternas syn på det politiska våldet som metod alls berördes, trots att denna syn uttrycks i rörelsens många klistermärken. Ett exempel är att syndikalisterna bland sina klistermärken räknar klassiker som ”Borgare frossa och njut för snart är sagan slut”, komplett med bilden på en beväpnad massa som väntar utanför portarna till ett litet palats (sagan tycks kort sagt få ett tämligen handgripligt slut). Synen på det politiska våldet blir än mer tydlig om man till detta lägger den klassiska uppmaningen på ett annat klistermärke, ”Till alla tjuvar och rånare. Här bor arbetarklassen. Sno i de rikas kvarter istället!” Men med denna rörelses representanter har borgerliga debattörer fört en tämligen lång och seriös debatt, en debatt de aldrig skulle bevärdigat det ”extrema” Motpols skribenter.
Kulturmarxisterna, företrädarna för 1968 års idéer, har alltså haft en sådan hegemoni över det offentliga samtalet att de kunnat ha kopplingar till en hel del tveksamheter utan att riskera att det kommit fram i ljuset. Man har därför under decennier kunnat samla på sig en riktigt smutsig byk. Få borgerliga debattörer har vågat yttra sig om detta.
Johan Lundberg på offensiven
Det finns dock tecken på att detta börjat förändras. Johan Lundberg, den drivande kraften bakom försiktigt liberal-konservativa Axess, har i en serie blogginlägg avslöjat kopplingen mellan etablerade kretsar och mer militanta vänster- och queeraktivister. Inläggen är givande läsning, inte minst då Lundberg uppenbart är på offensiven och ”full i fan”. Den återkommande tendensen att be om ursäkt för sin egen existens så snart man som borgare debatterar med kulturmarxister lyser här med sin frånvaro (däremot kommer Lundberg med något felaktiga uppgifter vad gäller Motpols läsare, de räknas nämligen i tusental snarare än hundratal. Men detta får i det annars positiva sammanhanget vara honom förlåtet).
Avslöjandena om kopplingen mellan Göteborgs Universitet och kretsen bakom ”Heterohatets dag” har därefter nått Newsmill, med artiklar av Lundberg och Pelle Billing.
Hur ska man då som antiliberal bedöma dessa händelser? Det man kan konstatera är att Lundberg tycks ha valt en fungerande metapolitisk strategi. Det finns betydligt mer spektakulära kopplingar än det åtminstone delvis humoristiskt menade ”heterohatets dag”, bland dessa kopplingar kan nämnas samarbetet mellan en medial tungviktare som Robert Aschberg och en vänsteraktivist dömd för våldsbrott, eller kopplingarna mellan kriminella Antifascistisk Aktion och Expo, mellan databrottslingar och Expressen. Dessa kopplingar är på riktigt och involverar makthavare, ”heterohatet” är i jämförelse ett harmlöst skämt.
Samtidigt är det just detta som gör Lundbergs offensiv metapolitiskt hållbar. Den radikala feminismen, här inklusive queerteorin, är den svagaste länken i det politiskt korrekta idébygget och att först angripa den kan därför vara framgångsrikt. Det återstår nu att se om Lundberg och Billing får efterföljare i borgerlig media, särskilt troligt är det tyvärr inte då svensk borgerlighet är svårt anfrätt av kulturmarxistiska idéer och sentiment (man kan hoppas att SvD:s ledarredaktion följer upp initiativet, säkert är det dock inte). Det är alltså i bloggosfären som fortsättning på initiativet är mest trolig.
Vad man kan konstatera är dock att denna metapolitiska offensiv måste föras på två fronter, det Lundberg antingen missar eller inte vill skriva explicit är att hans mer konfrontativa linje förutsätter existensen av det mer ”extrema” Motpol, Flashback, et cetera. Ju fler människor som nås av bland annat Motpols artiklar, desto mindre extrem framstår Lundberg själv och desto mer kan han ta ut svängarna. Framtiden får utvisa exakt hur långa svängar han planerar att ta ut.
Axessbloggens inlägg på temat
SVT-medarbetare drar sitt strå till den vänsterautonoma stacken
Göteborgs universitet i samarbete med den autonoma vänstern
Svar på tal
Mer om Manga
Tonläge eller terrorism?
Om skribenten: Joakim Andersen
