Den som följer det senmoderna politiska landskapet kan svårligen undgå att bevittna hur en ny typ av politiker, med en tämligen nedlåtande term kallad fridolingenerationen, snabbt brett ut sig. Gemensamt för dessa är en okritisk, och i grunden högst otidsenlig, acceptans av den såkallade politiska korrektheten eller kulturmarxismen, 1968 års idéer. Detta oavsett om vi här talar om en Hanif Bali som anser att ”rasismen” är Juholts ansvar så snart denne tar emot stöd från försiktigt kulturnationalistiska Sverigedemokraterna eller en Johannes Forssberg som förundrat avslöjar att Dalai Lama inte är en svensk liberal.

Fridolingenerationen är i grunden otidsenlig, eftersom den bortser från verkligheten och utgår från en komplex uppsättning attityder och abstraktioner. Att forskningen visar att det finns skillnader mellan kön och raser, eller att etniska relationer lätt förvandlas till konflikter, är exempelvis inget denna generations företrädare vill påminnas om. Hellre skjuter man budbäraren, budbäraren är sannolikt rasist.

Den nya realismen

Sådan verklighetsflykt är dock inget man i längden ostraffat ägnar sig åt, särskilt inte i perioder av ekonomisk kris. Man kan därför identifiera tecken på en ny inställning till den politiska sfären, en inställning som sammanfattande kan kallas den nya realismen. I dess bästa stunder är det denna nya realism som skiljer den borgerliga regeringen från socialdemokratin och hennes två stödpartier, det är också detta som gjort att folket gett allianspartierna sitt stöd (olyckligtvis är den borgerliga regeringens ”bästa stunder” tämligen fåtaliga, men det är en annan sak). En sådan realistisk inställning till det politiska är i längden oförenlig med den svenska invandringspolitiken, då den senare dels är mycket dyr, dels bygger in förutsättningarna för katastrofala konflikter i det svenska samhället. Man kan misstänka att en kritik av invandringsdebattens fixa idéer därför kommer komma från borgerligt håll, med tanke på den svenska debattens konformism och dubbla måttstockar kan man också misstänka att denna kritik i hög grad kommer framföras av individer med utomnordisk bakgrund och/eller mer perifer koppling till svenskt etablissemang.

En intressant person i detta sammanhang är den svensk-kurdiske doktoranden i offentlig politik och ekonomi vid University of Chicago, Tino Sanandaji. Sanandaji har i flera sammanhang framträtt som företrädare för en mer realistisk liberalism, och bidragit till en normalisering av debatten. Hans blogg, Super-Economy, är främst inriktad på amerikansk ekonomi, men med jämna mellanrum har han också kommenterat svensk invandrings- och integrationspolitik ur ett liberalt perspektiv med tämligen få likheter med fridolingenerationens post-liberala idéer.

Foreigners by contrast have no ownership right over Sweden, just as Swedes don’t have any right to own Albania. It is up to Swedish citizens to decide who gets to come to their club and who doesn’t.
– Sanandaji

Så har han argumenterat mot kombinationen av öppna gränser och välfärdsstat med utgångspunkt i att Sveriges nio miljoner medborgare tillsammans äger Sverige, vilket gör att politiker inte kan sätta världens sju miljarder invånares intressen före dessa nio miljoners. Sanandaji visar här också att denna slutsats inte är oförenlig med liberal idétradition, och finner stöd hos både Milton Friedman och Hayek. För den inom-liberala debatt som redan inletts om invandring och nationalstat är detta värdefullt. Däremot problematiserar Sanandaji inte relationen mellan etnos och medborgarskap.

Om invandring inte stärker Sveriges ekonomi, är det åtminstone inte det bästa sättet att hjälpa andra till ett bättre liv? Svaret är tyvärr troligtvis nej. För det första är tredje världens problem för stora för att lösas av invandring, invandringen till väst är en droppe i havet satt i relation till totalbefolkningen i dessa länder. Inget land har i modern tid blivit rikt på att dess invånare flyttat utomlands. Kina och Indien började i slutändan inte utvecklas genom extern utvandring, utan genom interna liberala reformer (precis som i Sverige på 1800-talet, all romantik kring utvandringen till trots). Inte heller är invandring effektiv biståndspolitik. Sverige skulle kunna rädda miljoner liv med mat och medicin för de stora summor invandringen kostar.
– Sanandaji

Mycket intressant som ett led i en inom-liberal debatt är också den numera klassiska artikeln Invandring, liberalism och välfärdsstaten i Svensk Tidskrift (på engelska, och med några stycken som redigerats bort här: Open Borders and the Welfare State). Återigen är det inget omvälvande eller nytt för invandringskritiker, att öppna gränser och välfärdssystem är en explosiv blandning vet de flesta av oss redan. Det intressanta här är alltså inte vad som sägs, utan vem som säger det.

…multiculturalism has failed, and been replaced among the elites who themselves no longer believe in it by anti-anti-multiculturalism, a reflexive reaction on all critique of the multiculturalists project… I propose that the solution to the obvious failure of multiculturalism is for Sweden to regain the cultural self-confidence it requires to integrate immigrants. As an immigrant it is impossible to integrate into nothingness, you need a clearly defined pole of Swedish culture, which must be open to immigrants, in order for more to gravitate towards Swedish culture and be accepted into society.
– Sanandaji

Man kan här också nämna Sanandajis kritik av mångkulturalismen. Återigen är det å ena sidan ett välbehövligt tecken på normalisering, å andra sidan enbart ett steg i rätt riktning. För tillfället ligger tanken på någon sorts gemensam identitet och gemensamma normer även i de mångetniska västeuropeiska staterna i tiden, vilket ofta gör att den framstår som ett radikalt brott med mångkulturalismens ”extremism” och som en realistisk lösning på de problem densamma ledde till. Detta är dock en implicit amerikanisering av Västeuropas etniska problem, och dessutom en förenkling av dem. Att integrera danskar eller tyskar i ett expansivt USA kan trots allt inte jämföras med att integrera miljontals araber och afrikaner i ett Västeuropa i ekonomisk, kulturell och demografisk kris. Men troligtvis måste västeuropéerna försöka, och skändligen misslyckas, med en amerikansk integrationspolitik som lösning på sin mångetniska situation innan de dels inser problemets omfattning, dels kan ta sig an det med en verkligt realistisk inställning.

Relaterat

Hans-Hermann Hoppe och demokratin

Tipstack till Steve

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.