I kölvattnet efter Breivik har delar av kulturmarxisterna försökt exploatera det inträffade för att strypa yttrandefriheten på internet. Mer specifikt menar man att en liten klick av ”kommentarsfältshöger” genom sina hatiska kommentarer skapar ett klimat där främlingsfientliga och våldsamma åsikter legitimeras. Ett typiskt exempel på denna etablissemangets monolog är Hanna Hallgrens artikel Kommentarerna sprider giftet i Aftonbladet.
Gemensamt för denna typ av artiklar och inlägg är en betydande brist på självinsikt. Hallgren menar att den extrema högerns kommentatorer sprider hat och hets. Problemet är att hon är blind för sin egen roll i det hon kallar debattklimatets brutalisering. Vad vi här har att göra med är nämligen en debattens ömsesidiga polarisering, snarare än ”extremhögerns hat”.
A house divided
Så kallar exempelvis Hallgren sina meningsmotståndare för både ”rabiata” och ”högerextremister”, och psykologiserar en hel opinion till att enbart handla om ”hat” (Marx hade vridit sig i sin grav om han vetat hur kulturmarxisterna på detta vis förenklar och moraliserar kring sociala fenomen). Hon konstaterar också ”…att tilltala högernäthatarna är ingen idé”, demokratisk debatt är på förhand utdömd.
En tendens som inte är lika tydlig i Hallgrens text som i en del andra sammanhang är kopplingen mellan kritik av etablissemanget och extremistiskt hat. Denna tendens är dock lika oroväckande som intressant, då den avslöjar vad det hela egentligen handlar om. De sociala skikt som dominerar debatten reagerar hätskt på opinioner som vågar avvika från deras konsensus.
När vi diskuterar ”näthatet” kan vi nämligen inte undgå att beröra det många gånger drypande förakt med vilket delar av etablissemanget bemöter oliktänkande (i grunden handlar det om vanmaktshat, vilket alltså är positivt). Man kan här nämna Aftonbladetjournalisten Peter Kadhammar som i artikeln Han leder ultrahögern i USA passar på att beskriva amerikaner vars åsikter han inte delar som ”fanatiker”, ”kverulerande skattebetalare” och ”tokhöger”. Med illa dolt förakt skriver han också om Tea Partyrörelsen:
Knappt hälften av rörelsens sympatisörer tror att Obama är född utomlands och därmed inte har rätt att vara USA:s president. De tror det bara för att de, tja, tror det.
Det etablerade föraktet och vanmaktshatet mot den växande invandrings- och etablissemangskritiska opinionen uttrycks också av Ann-Charlotte Marteus i artikeln Dagis för paranoida SD-pojkar.
Exemplen kan flerfaldigas, och visar tydligt att den hätska och införstådda ton som förekommer på många kommentarsfält motsvaras av den ton många medlemmar av etablissemanget använder sig av. ”Näthatet” är alltså ett uttryck för polarisering, snarare än att kritik av massinvandring och dagens etablissemang skulle kunna förklaras med ”hat”.
Fenomenet berördes för något år sedan, då gavs också ett flertal exempel på det öppna hat och de grova hot som brukar drabba bloggerskor som formulerar sig politiskt inkorrekt. Bilden av hatet som exklusivt högerextremt är alltså falsk. Det årsgamla inlägget finner vi här:
Som systemkritiker bör man vara medveten om att det såkallade ”näthatet” är en följd av ett polariserat samhälle. Samtidigt är det ett både demokratiskt och antropologiskt problem när debatten blir alltmer primitiv, och detta bör man inte bidra till. Problemet är att massinvandringens försvarare är den grupp som helt undviker sakliga argument i debatten, då sådana argument inte finns för deras sak. De är därför tvingade att förlita sig på sin maktställning och beskrivningar av sina motståndares känsloliv. Att det förr eller senare leder till liknande reaktioner borde knappast överraska någon.
Om skribenten: Joakim Andersen
