Efter dödsskjutningen av en tjugonioåring i Tottenham har ett växande antal engelska städer skakats av upplopp. Dessa har vissa likheter med sjuttiotalets såkallade autonoma rörelser i Italien, där begreppet ”proletär shopping” myntades. Liksom i Italien är ett centralt inslag i de engelska upploppen kollektiv plundring av butiker och varuhus. Det finns samtidigt betydande skillnader.
Ras och klass
När svenska journalister ska förklara händelserna i England tenderar ras och klass att stå i centrum. Man utgår då från en vedertagen förklaringsmodell, där socialt våld betraktas som en legitim reaktion på fattigdom och diskriminering. Inkomstskillnader och en repressiv polis betraktas som upploppens orsaker. Detta är inte en förklaringsmodell som helt saknar värde. Det brittiska klassamhället är av historiska skäl mer brutalt än exempelvis det svenska, och de sociala klyftorna tydligare. Bland annat kan man identifiera en betydande underklass. Samtidigt bör man vara medveten om att arbetslösheten i exempelvis Tottenham är dryga 10%, vilket är en nivå Sverige också drabbats av för inte så lång tid sedan. Att det huvudsakligen är underklassen som deltar i upploppen förefaller i varje fall troligt. Värt att notera är dock att den svenska, politiskt korrekta, tendensen att legitimera upploppen inte delas av de flesta boende i de drabbade områdena. Där många svenska betraktare försöker förklara beteendet som en reaktion på fattigdom betraktas det av de direkt utsatta som något ouppfostrade och kriminella hänger sig åt.
Att det skulle finnas en koppling till ras och etnicitet är ett påstående många etablerade bedömare ställer sig ambivalenta till. Å ena sidan förklarar man gärna upplopp av denna typ med polisens rasism, å andra sidan reagerar man häftigt om någon skulle hävda att majoriteten av upploppsmakarna är svarta. Men att vara politiskt korrekt innebär att man hittar på sina argument allt eftersom, varför de ofta varierar beroende på situationen. Av rapporterna från upploppen får man intrycket att deras etniska sammansättning delvis varierar geografiskt. En stor del av de inblandade är av afrikansk härkomst, och det finns rasistiska inslag där infödda engelsmän bland annat misshandlats och förnedrats genom att tvingas lämna ifrån sig sina kläder. Men bilden är inte entydig, på flera håll finns ett betydande inslag av europeiskättade i upploppen. I andra sammanhang får man också intrycket att det lokalt finns ungdomskulturer av mer blandad härkomst.
Socialt kapital och bristen därpå
These areas face two sets of problems, in reality two sides of the same coin. Firstly they suffer from a collapse of social regulation, or informal social controls. That is to say any sense of local community, of trust and leadership, of respect for the authority of parents, of older and experienced people in the locality is precarious if not absent.
– John Lea, marxistisk kriminolog
Att enbart förklara upploppen med ras och klass är alltså inte möjligt. Vill man förklara det som sker måste man alltså röra sig bortom den materialistiska förklaringsmodellen, och föra in mer immateriella faktorer som kultur och socialt kapital. Vad man då finner är att de drabbade områdena lider brist på socialt kapital, av flera skäl (fattigdom och arbetslöshet är mycket riktigt två av dessa, men det finns fler).
Värdefulla analyser av hur 1968 års idéer, om allt från brottslingen som ädel rebell och normer som förtryck till den sexuella revolutionens välsignelser och den stabila kärnfamiljen som hyckleri, bidragit till framväxten av en underklass i både England och USA har gjorts av bland annat Dalrymple och Magnet. 1968 års idéer har avväpnat fattiga men konservativa lokalsamhällen kulturellt och socialt, och resultatet är de många gånger dysfunktionella och resurssvaga ungdomar som just nu sätter London i brand. Vid sidan av den anglosaxiska sociala modellen, med dess klassklyftor, är detta en viktig orsak till upploppen.
Framväxten av kriminella nätverk och kriminella livsstilar i dessa lokalsamhällen har ytterligare försvagat deras sociala kapital, något som beskrivits bland annat av Lea och Pilling.
Man kan heller inte undvika att beröra kopplingen till den brittiska invandringspolitiken. Som Putnam visat med sin forskning minskar det sociala kapitalet i ett lokalsamhälle som följd av etnisk mångfald, och de drabbade områdena är i hög grad präglade av invandringen. Denna kan i sin tur kopplas både till den anglosaxiska sociala modellen och till 1968 års idéer.
Etnisk och social konflikt
C’mon West Ham, Gooners, Yid Army and the Headhunters where are you? London is tribal.
– Anorak News
Amy Chua har i World on Fire beskrivit hur explosiva etniska relationer kan bli i en modern marknadsekonomisk demokrati. De grupper som lyckas sämre än andra tenderar att också vara mer talrika, och att utnyttja sitt antal för kollektivt handlande både i vallokalen och på gatan. Tendenser i denna riktning kan identifieras i England, det finns alltså ett inslag av social och etnisk konflikt. Så har vissa grupper slagit sig samman för att gemensamt försvara sig mot upploppen, man kan här ibland se sådana ”marknadsdominanta minoriteter” som Chua beskriver. Under upploppen i Los Angeles försvarade sig asiatiska affärsinnehavare mot angrepp från plundrande afro-amerikaner, i London har det bland annat rört sig om turkiska och/eller kurdiska affärsinnehavare som med käppar drivit bort den upproriska underklassen (i hög grad afro-karibier). Även sikher och infödda fotbollsupportrar har försvarat sina områden. Dessa strider har bitvis varit hårda, bland annat har tre asiatiska män dödats när de försökt försvara sitt område i Birmingham. Man kan här också nämna att i Nordirland har nu både lojalister och republikaner varit involverade i angrepp på immigranter.
This is a white working-class area and we are here to protect our community.
– engelsman från Eltham
Att tala om en konflikt mellan immigranter och engelsmän blir alltså tveksamt, då dessa båda grupper varken socialt eller etniskt är homogena. Som Dalrymple beskrivit är de asiatiska kollektiven, från bland annat Pakistan och Indien, ofta socialt framgångsrika, medan underklassen i hög grad består av svarta och vita. Enligt flera engelska källor drivs upploppen av afro-karibisk ungdom, den bild av London och andra storstäder som framträder är också en tribal bild. Dessa städer framstår som konglomerat av stamsamhällen, redo att angripa varandra när polisen saknar förmågan att förhindra det. Som kritik av mångkulturalismen och visionen av ett mångetniskt samhälle är det alltså en förödande bild som framträder om man överger svenska media och istället tar del av rapporteringen i engelska tidningar och bloggar.
Det hela är också ett talande exempel på hur hjälplös och inkompetent en polismakt och en medial kast som präglas av 1968 års idéer i praktiken är. Polisen har framstått som mycket tillbakadragen under kravallerna, bland annat har man undvikit att sätta in vattenkanoner. Skälet till detta är den politiskt korrekta rävsax polismakten i flera europeiska länder befinner sig i, där nödvändiga åtgärder ofta omöjliggörs av rädslan för medial kritik. På liknande vis framstår media som oförmögen att ge en heltäckande beskrivning av det inträffade, och förefaller många gånger mer intresserade av att förhindra att bilder på afro-karibiska plundrare ger Sverigedemokraterna fler röster.
Vad man avslutningsvis frågar sig är när liknande kravaller når Sverige. De strukturella förutsättningarna, i form av en etnisk underklass och en politiskt korrekt polismakt, finns redan inbyggda i vårt samhälle. Om man ska våga sig på att sia om framtiden kommer upploppen också att gynna de brittiska politiker som kräver lag och ordning, någon politisk rörelse av betydelse representerar inte de plundrande ungdomarna och de flesta även i deras egna bostadsområden betraktar deras agerande som klandervärt. Betydligt mer oroväckande inför framtiden är istället den tendens av konflikter mellan bostadsområden, av tribalism, som antytts under upploppen.
Om skribenten: Joakim Andersen
