Under 60-talet var det inte bara vänstersinnade hippies som skapade folkmusik, utan det fanns även en värdefull grupp vid namn Changes. Changes sökte sin inspiration och sina förebilder i den egna historien snarare än genom att svärma för diverse främmande hjältar som Che Guevara, Ho Chi Minh och andra. Bandet bildades 1969 av kusinerna Robert N. Taylor och Nicholas Tesluk. Särskilt Taylor har levt ett aktivt och varierat liv, och är en tänkare, musiker och hedning som är värd en närmare bekantskap. Man kan rentav säga att om asatrons gudar är en samling arketyper eller förebilder, så har Taylor levt den ”odinistiska” arketypen under hela sitt liv. Att han håller fast vid sina ideal vid sextio års ålder är också ett tecken på att dessa ideal är en del av hans natur.
Krigaren – Minutemen
Under 1960-talet var Taylor inblandad i den rörelse som kallades Minutemen. De är idag inte så kända, eftersom 60-talets revolutionära rörelser som vår tids etablissemang vill att vi ska känna till var hippies, svarta pantrar och kommunister. Minutemen passar inte in i den bilden, eftersom de var ”höger”. Detta genom att de var motståndare till en övermäktig och byråkratisk centralregering. Taylor påpekar i en intervju med Fluxeuropa att de hade mycket gemensamt med dagens milisrörelser. Han har idag lämnat den rena politiken bakom sig, men kan fortfarande leverera bitande och glasklara politiska kommentarer.
Mystikern – Asatru Folk Assembly
Taylor tillhör också den grupp som verkade aktivt för att återskapa en europeisk hedendom, asatro, i USA, ihop med Steve McNallen och Else Christensen. Det rör sig inte om någon politiskt korrekt asatro, och heller inte om någon på annat vis politiserad, utan medlemmarnas politiska åsikter tycks vara deras ensak. Är man läskunnig inser man snabbt att Taylor inte är ”fascist”, även om hans spelningar ibland störts av människor som uppenbarligen inte varit läskunniga eller toleranta för åsikter och världsbilder de inte förstår. Däremot anser Taylor att modernitetens kris inte enbart är politisk, utan även andlig och antropologisk (något infantilt intoleranta ”antirasister” på sitt vis naturligtvis bidrar till att illustrera).
Vill man ha en inblick i hur hedniska anarker som Taylor och McNallen kan resonera, så rekommenderas McNallens artiklar Wotan vs. Tezcatlipoca och Metagenetics.
Om det är något vi behöver i Sverige så är det människor som Taylor. Muslimerna har sina imamer, judarna har sina rabbiner, även vi hedningar behöver egna mystiker och andliga ledare. Sådana bör heller inte vara trälar under den politiska korrektheten, det är ur detta perspektiv positivt att Asatru Folk Assembly saluför verk av bland annat de Benoist och Jean Haudry. Begreppet metagenetik är också av värde för den politiskt mindre korrekte hedningen.
Barden – Changes
Taylor är också konstnär, poet och musiker. Både med och utan Changes har han influerat och samarbetat med ett flertal neofolkband, bland annat Blood Axis, Allerseelen och Werkraum. Bandets musik kan beskrivas som enkel men stämningsfull, några personliga favoriter är Waiting for the Fall, Van Winkles Pipe Dream och Fire of Life, det finns en del av Changes musik på youtube. Taylors konst är också av intresse.
Det finns en liten artikel om Taylor i det första numret av tidskriften TYR, och ett utdrag sammanfattar delvis varför han är en såpass sund förebild:
Having immersed himself in the works of Nietzsche, Spengler, and Francis Parker Yockey, Taylor shared the hippies’ dissilusionment with modern life, and had long since ”dropped out” to pursue a lifestyle more conductive to his own nature. But while the hippies had sought enlightenment in various cults imported from the East – as well as the political ”enlightenment” promised by the radical Left – Taylor was seeking inspiration in the European heroic tradition. The Weather Underground could look to Che Guevara for a revolutionary role model, but Taylor was looking all the way back to Starkadr and CúChulainn.
Sammantaget är Taylor och Changes alltså väl värda en närmare bekantskap.
Relevanta länkar
Intervju med Robert N. Taylor av Fluxeuropa (klart rekommenderad. Taylor skriver bland annat om sin traditionella syn på konstnären och hans inspirationskälla/musa, vilket är givande läsning för blivande och nuvarande konstnärer och musiker med traditionell världsbild)
Intervju med Alternative Right
Intervju av Chronicles of Chaos
Här berättar Taylor om hur han upplevde en ”race riot” i sin ungdom, hur han provade magiska svampar i Sydamerika, och om mexikansk gästfrihet.
Taylor uttrycker i den intervjun sin syn på det som på svenska kallats etnovampyrism, alltså vissa människors försök att ”suga åt sig” andra etniska gruppers vitalitet genom att härma dem, nästan som om man tror att man kan bli mer vital genom att gripa tag i en färgad människa på stan och börja gnugga sig mot honom i hopp om att hans känsla för rytm ska färga av sig:
I personally find performers like Eric Clapton to be really pathetic on the one hand and embarrassing on the other. This is little more than a new version of a minstrel show in which white people with black painted faces mimic Negroes. One must ask themselves if people like this have a soul of their own or are empty vessels who feed on the cultures and souls of other peoples. Most of these people whom they are mimicking must view such culture vampires with a certain disdain and repugnance.
Relaterat
Att bygga euro-stammarna
de Benoist om hedniska renässanser
Om skribenten: Joakim Andersen
