Den såkallade politiska korrektheten utmärks inte bara av vad dess företrädare explicit uttrycker, utan även av det de helst undviker. En sådan fråga är brottsligheten, och den ökade otryggheten i samhället. När detta blir en politisk fråga är det inte till de politiskt korrektas fördel, och detta är de mer eller mindre instinktivt medvetna om. Därför beskrivs brottsligheten som marginell eller oförändrad, och därför ifrågasätts människors känsla av otrygghet. Alternativet är en fransk utveckling, där l’insécurité, les violences urbaines, les incivilités är sådant människor talar om både privat och offentligt. Ett ökat intresse för ämnet, och för vad vissa individer och grupper är kapabla att utsätta andra människor för, utmanar den politiskt korrekta antropologin, där människan ses som av naturen god. Det väcker också obekväma följdfrågor kring sådant som etniskt ressentiment, systemets oförmåga att uppfylla sitt mest primära ansvar mot medborgarna, och kopplingen mellan invandringspolitik och brottslighet.
En annan fråga de politiskt korrekta helst undviker rör de äldres villkor, erfarenheter och åsikter. Detta är en följd av att det offentliga uppmärksamhetsspannet är minst lika begränsat som de offentliga resurserna, och när pensionärerna hamnar i centrum sker det på bekostnad av mer spännande och angelägna grupper som invandrare och transvestiter. Politiska frågor ingår i större paradigm, stora berättelser, och vanvården av många äldre är en svår fråga att infoga i den politiskt korrekta berättelsen. Detta inte minst då även den väcker obekväma följdfrågor om sådant som att ett samhälle är en gemenskap av de döda, de gamla, de unga och de ännu ofödda, och att skyldigheterna mot de gamla därför är större än skyldigheterna mot fullkomliga främlingar. Särskild sprängkraft har här de upprepade åldringsrånen, som ofta har etniska förtecken. Pensionärernas situation är kort sagt, som politisk fråga betraktad, en trojansk häst och Jan Myrdal är en kulturkrigare av rang.
Harry Brown
Mot denna bakgrund är den våg av filmer som på olika vis berör vigilantefenomenet av intresse. De för tankarna till 1970-talet, då en liknande våg av filmer i stil med Death Wish och Dirty Harry vann stor popularitet. Dessa filmer kan på många vis betraktas som reaktionära, bland annat i synen på vikten av att bära vapen och i synen på samhällets förfall (den hugade skulle också kunna tillämpa ett genusperspektiv på dem).
I den nya vågen av mer eller mindre reaktionära vigilantefilmer ingår bland annat Death Sentence, Gran Torino och Taken. De problematiserar ofta sitt ämne på ett sätt den första vågen sällan gjorde, i några finns också ett intressant generationsperspektiv. I filmer som Edge of Darkness och Gran Torino är det åldrande representanter för en svunnen värld och ett svunnet manlighetsideal som tvingas träda in och tampas med den moderna världens sociala och kulturella sönderfall. Här finns också en etnisk aspekt, även om denna måste vara nedtonad. En film där en europeisk familjefar hackar de afrikaner som skändat hans dotter i stycken kan av olika skäl inte göras (för att utnyttja sig av det ”lackmustest” Paulina Neuding talat om kan man däremot föreställa sig en film med motsatta roller, vilket säger något om vårt samhälles tabun och rasrelationer).
En film i vigilantevågen är Harry Brown med Michael Caine i huvudrollen. Caine spelar den åldrande Harry Brown, en veteran från kriget i Nordirland som lever i ett bostadsområde som helt urartat och kontrolleras av kriminella ungdomar. Av ovan nämnda skäl måste dessa ungdomar med få undantag framställas som etniska britter, ”chavs”, snarare än något annat.
Efter att Browns ende vän brutalt mördats inleder han en blodig jakt på de skyldiga, där hans militära kunskaper kommer till användning. För mycket ska inte sägas om handlingen, skådespelarinsatserna håller godkänd klass och bitvis är det en riktigt bra film. När Brown tvingas nedstiga i ett människoskapat helvete han inte ens kan jämföra med sina upplevelser från Nordirland är filmen exempelvis riktigt välgjord, eftersom han är en pensionär och ingen övermänniska är det också bitvis spännande. Det finns några scener som inte övertygar och någon djupare analys av vilka processer som så fullständigt smular sönder ett lokalsamhälle görs inte, men som helhet är det en film som både är en del av en lovande samtidshistorisk tendens och sevärd i sin egen rätt.
Relaterat
Gran Torino
Law Abiding Citizen
Tropa de Elite
Taken
Lästips- Theodor Dalrymple och barbarerna vid Paris portar
Om skribenten: Joakim Andersen
