I samband med den rojalistiska yra som åtföljer bröllopet mellan prins William och Kate Middleton kan det vara intressant med ett lite större perspektiv på kungadömet som europeisk tradition. Sådana perspektiv bör också vara lite djupare än ett konstaterande av självklarheter som att människor behöver kontinuitet och festligheter. Ett sådant perspektiv erbjuder Per Engdahl i artikeln Den kungliga demokratin. Man kan notera att det är en av Engdahls tidigare texter, skriven 1927 när han bara var 18 år, och att hans tänkande kom att både utvecklas och nyanseras med tiden. Han kom också att bli en av de mest värdefulla samhällsfilosofer vårt land ägt, och ledare för Nysvenska Rörelsen.

Engdahl gör en originell tolkning av den svenska historien och relationen mellan folk och kung. Tolkningen är inte främmande för vissa historikers teorier, då dessa också identifierat en allians mellan bönder och kung mot adeln under perioder av svensk historia. Men Engdahl går längre, och menar att man i svensk historia finner återkommande exempel på det han kallar ”kunglig demokrati” (han ser också nationens enhet som ett tidvis realiserat ideal, till skillnad från de historiker som utgår från klasskamp som något givet). Han skriver:

Då de svenska sjökungarna drogo ut på sina härjarfärder för att göra det svenska namnet fruktat och ärat över världen, drogo de ut i spetsen för en skara fria män, vilka följde sina konungar, för att också de voro fria… och då Sverige slutligen skrev in sitt namn bland Europas stormakter, var det konungen och folket, som med förenad styrka lyfte fäderneslandet upp till dess härskarställning.

Den kungliga demokratin, eller den personliga demokratin som Engdahl också kallar den, löper dock en risk att förfalla. Han skriver om detta följande:

Men så snart detta statsskick urartade till bördsaristokratiskt översittarvälde eller klasspolitisk förflackning, försvann också storheten och handlingskraften från Sveriges jord… bilden av nutiden harmonierar endast med ett enda decennium i vår historia, och det är den nya tidens mörkaste årtionde, 1760-talet. Vårt statsskick kallas nu liksom då demokratiskt, men det är i själva verket endast ett klassbetonat partivälde.

Eftersom han skriver under tidigt 1900-tal, långt innan världskrig och tankens amerikanisering, gör Engdahl också en koppling mellan den kungliga demokratin och sådana gestalter som Turkiets Kemal Pascha och Italiens Mussolini. Detta kan säkert förfära en och annan, men det är ungefär lika begåvat att döma dåtiden efter nutiden som det är att döma främmande kulturer efter sin egen. Grundtankarna i Engdahls artikel är fortfarande relevanta, den parlamentariska demokratin dras med flera brister i form av bland annat partistrider och framväxten av anonyma kaster av makthavare. Det är möjligt att dess fördelar ändå väger över, men den personliga demokrati en artonårig Engdahl skisserar har också sina starka sidor i form av sådant som tydligare personligt ansvar.

Per Engdahl och den gustavianska revolutionen

Av intresse är också Engdahls studie av den såkallade frihetstiden, Gustav III och den gustavianska revolutionen. Grunddragen i analysen är desamma som i den ungdomliga artikeln, med kritiken av partistrider och korruption. Men borta är de mer överspända inslagen, ersatta istället av en djupare samhällskritik och en insikt att det moderna Sverige behöver både ”mörkblå” och ”mörkröda” inslag i sin politik. Mörkblå i form av traditioner, människosyn och fosterländskhet, mörkröda i form av ett klasslöst (om än inte i marxistisk mening), korporativt samhälle.

Om man återvänder till vår utgångspunkt, de moderna europeiska kungahusen, innebär det perspektiv Engdahl företräder i de båda artiklarna att de i grunden blir tämligen irrelevanta. De kan ha en funktion genom att erbjuda en historisk kontinuitet och festligheter, men i den mån de representerar något genom sina exempel är det i lika hög grad ett borgerligt ideal som något traditionellt. Den radikale konservative finner alltså inte så mycket av intresse i denna institution, och med den kungliga demokratin har de inte så många beröringspunkter.

Engdahls artiklar återfinns här:

Per Engdahl – Den kungliga demokratin
Den gustavianska revolutionen

Relaterat

Ett antiliberalt perspektiv på kungahuset

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.