Ett ämne som upptagit många systemkritikers tid, från de Benoist till Chomsky, är frågan om konsensus och hur det skapas. Eftersom det finns en intim relation mellan ett samhälles konsensus och vilken politik som överhuvudtaget betraktas som möjlig är frågan av stor vikt, så även eftersom konsensus ofta reifieras och framställs som något ”naturligt” snarare än något av människor skapat. Och då inte ens av människor i allmänhet, utan av högst specifika sådana. Här finns alltså också behov av ett makt- och klassperspektiv. Man kan göra tre påståenden om det svenska konsensus.
Det konstruerade konsensus
För det första är konsensus historiskt föränderligt, och i hög grad något av människor skapat. Det som betraktades som naturligt under 1500- eller 1950-talet betraktas inte som lika naturligt idag. Detta faktum borde logiskt sett få oss att relativisera även vår tids värderingar, men då de ofta verkar i form av känslor och förgivettaganden snarare än påståenden öppna för debatt blir så sällan fallet. Vissa beteenden och grundläggande sentiment upplevs helt enkelt ”ligga i tiden”, medan andra upplevs vara föråldrade. Då människan är ett väsen med betydande potential för konformism utgör detta något av en utmaning för den som vill förändra konsensus radikalt. Den franska Nya Högern har utvecklat en tredelad strategi för att möta denna utmaning, där det första steget är att ”engage the ideas that inspire and organize our age, recuperating from them what it can for its own project”. I den mån det finns element eller inbyggda motsättningar i konsensus som kan utnyttjas för subversiva syften bör de alltså identifieras.
Konsensus konstrueras också genom en process präglad av ojämlikhet i en sådan hög grad att det finns de som hävdar att klassklyftorna idag finns mellan de som har kontroll över information och de som saknar sådan kontroll. Makten över kommunikationsmedlen blir i det postmoderna samhället lika viktig som makten över produktionsmedlen i det industriella. Konsensus är konstruerat, men alla är inte med och konstruerar det. Man kan därför identifiera de grupper som på olika sätt är knutna till kommunikationsmedlen. Vissa vänsterdebattörer förklarade den borgerliga valsegern med att medias borgerliga ägare i de senaste valen mer aktivt låtit sin mediala egendom ta politisk ställning, man kan också identifiera grupper vars inflytande inte utmärks av ägande utan av tillgång och kontroll. Journalistprofessionen är en sådan grupp, lite elakt kan man tala om ”de tjattrande klasserna”. Det rör sig här om en grupp med klassisk vakthundsfunktion, som avgör vilka aktörer som ska ges tillgång till offentligheten och vilka idédebatter som ska föras. Påverkan på konsensus blir betydande.
Man kan här identifiera en latent konflikt, där grupperna som äger och kontrollerar kommunikationsmedlen inte alltid har samma intressen och samma världsbild som den övriga befolkningen. Begrepp som ”verklighetens folk” och ”gammalmedia” har myntats för att beskriva denna konflikt. Detta implicerar också att det medierade konsensus inte alltid har särskilt mycket gemensamt med det reella konsensus. Däremot påverkar det hur det reella konsensus uttrycks, eftersom de flesta av oss i någon mån anpassar oss efter vår omgivnings föreställda åsikter.
Blockens konvergens
En aspekt av konsensus är blockens konvergens. Den etablerade vänstern har i hög grad övertagit högerns ekonomiska begreppsvärld, medan den historiska borgerligheten i hög grad övertagit 1968 års idéer vad gäller sådant som genusteori och invandringspolitik. Detta förklaras delvis med förändrad klasstruktur, den etablerade vänstern utgörs idag i hög grad av medelklass och har därför svårt att inte ersätta en klassanalys med en mer paternalistisk världsbild. En möjlig följd av denna konvergens är förövrigt att en genuin vänstersocialdemokrat inom en ganska nära framtid kan komma att framstå som en extremist (detta illustrerar begreppets godtycklighet och karaktär av maktredskap).
– Gustav Fridolin
Denna konvergens kommer särskilt åskådligt till uttryck i det som kan kallas Fridolingenerationen, den skara yngre politiker som enbart har erfarenhet av dagens status quo och därför internaliserat det till fullo. I många fall är de även till utseendet snarlika, och oavsett om vi talar om en Fridolin eller en Lindgren från Miljöpartiet eller ”normkritiska” ungmoderater som Erik Bengtzboe och Niklas Wykman intar de snarlika positioner vad gäller allt från amerikanskledda militärexpeditioner till synen på sådant förhatligt som ”normer”, ”fördomar” och ”traditioner”.
Varje samhälle har vissa förgivettaganden, varje diskurs har gränser som man av praktiska skäl inte ska behöva ifrågasätta. De flesta av oss upplever det exempelvis inte som mödan värd att bemöta en pederast med sakliga argument. Vid en viss gräns reagerar man med avsky och vrede snarare än med debatt. Det som utmärker Fridolingenerationen är att denna gräns är mycket snäv, och att reaktionen uppseendeväckande ofta är just avsky och vrede. Ett exempel på detta är när Lindgren inleder en debatt om tiggerilagstiftningen med att påstå att hans motpart, Kent Ekeroth, har ”unkna” värderingar. När man själv inte tillhör Fridolingenerationen kan detta bli en källa till frustration, ett flertal politiska områden är inte tillgängliga för debatt. Detta för oss vidare till påstående nummer tre.
– Niklas Wykman
Politiska konflikter maskeras som moraliska frågor
En Lindgrens moraliska harm illustrerar att i en situation där etablerad höger och etablerad vänster konvergerar måste nya redskap användas för att en illusorisk distans dem emellan ännu ska förefalla finnas. Lösningen här, lika omedveten som mycket annat Fridolingenerationen ägnar sig åt, är att förneka att de verkliga politiska stridsfrågorna alls är politiska. Istället ges de en moralisk karaktär. Detta gör att de skillnader som trots allt finns mellan en socialdemokrat och en moderat ännu är de viktiga politiska skillnaderna, medan de skillnader som finns mellan dem båda och en invandringskritiker överhuvudtaget inte hör till den politiska sfären. I skapandet av konsensus ingår att förvisa ett växande antal frågor från den politiska debattens sfär.
En vilja att debattera exempelvis invandringspolitiken bemöts då inte med argument utan med anklagelser om personlig uselhet (i vad mån detta beror på att det inte finns några argument är en annan fråga). En följd av detta är också att man exkluderas från den offentliga debatten, då den är öppen för debattörer men inte för uslingar.
Detta innebär i sin tur att den verkliga politiska konfliktlinjen i vår tid inte synliggörs. I en situation där de tjattrande klasserna konvergerat kring en ekonomisk politik som är höger och en kultur- och migrationspolitik som är vänster, saknas utrymme för de betydande väljargrupper som har intresse av mer socialism vad gäller ekonomin och mer konservatism vad gäller kultur och invandring. Detta är den verkliga konflikten idag, och en viktig del av kampen är vunnen så snart ord har satts på den. Med tanke på att modernitetens kommunikationsmedel, som tidningen, idag utmanas av nya medel som internet, har vi också bättre förutsättningar att göra det än på länge. Den latenta konflikten mellan ”verklighetens folk” och de tjattrande klasserna är redan på god väg att bli manifest.
Om skribenten: Joakim Andersen
