Sven Hedin (1865-1952) var en av de främsta upptäcktsresande och geografer vårt folk skådat. Under sina ofta riskabla och strapatsfyllda resor upptäckte han bland annat Transhimalaya och flera centralasiatiska ruiner. Han träffade också flera lokala potentater, från Chiang Kai-Check till den turkiske marinministern Djemal Pascha. Politiskt var han rojalist och tyskvän, och även om han kritiserade den tyska antisemitismen är hans pro-tyska ståndpunkt något som utnyttjats för att associera honom med nationalsocialismen.
Hedin var också en betydande svensk geopolitisk tänkare, som bland annat analyserade den brittiska utrikespolitiken och den tysk-turkiska allians som var ett naturligt svar på den. Särskilt åskådligt sammanfattar han sin syn på det ”perfida Albion” i förordet till Jerusalem:
Englands mål i kriget mot Turkiet är att befästa herraväldet över Egypten och att betrygga besittningen av Indien. Men England, som tänt världskrigets låga och som till egen vinning länkar dess banor, nöjer sig icke med de oerhörda områden det redan, med våld eller list, rövat ifrån andra folk. Ty ett sådant välde kan icke sammanhållas på någon annan än den fortlöpande erövringens väg. Bred ut världskartan och skriv ned årtalen på de olika besittningarna och vittna sedan om detta påstående är sant eller icke!
En brygga, vars landmassa till arealen är tio gånger större än Sverige, skall förena Egypten med Indien. Från Suez och Sinaiöknen arbeta sig engelska kolonner upp mot Jerusalem i avsikt att icke låta hejda sig ens av Taurus’ berg. Där hava de stämt möte med stridskamrater, som på sin väg genom Mesopotamien redan lämnat Basra, Bagdad och Samarra bakom sig. Genom landstigningen i Djidda och införlivandet av Mekka är Arabien redan i engelskt våld. Över Persien vilar, efter den ryska katastrofen, Englands hand tung som bly.
Bryggan mellan Egypten och Indien är sålunda, praktiskt taget, redan slagen. England är den lycklige ägaren av Islams heligaste orter, Mekka, Kerbela och Nedjef. Och till staden på Sions berg återstå endast sex svenska mil. Därmed vinner England också ett annat efterlängtat mål. Det reser en mur mot Bagdadbanan och hämmar den tyska handelns vägar över Orientens hav. Då engelsmännen i ett tidigt skede av kriget voro stadda i nöd, lovade de i smickrande och förföriskt lockande toner den vite tsaren Dardanellerna och Konstantinopel. Hur gick det sedan? Jo, genom sin kärlek till freden visade sig tsaren farlig för Englands planer och vräktes i en handvändning på sopbacken. Var finnes nu i denna enfaldiga värld en dåre, som tror att det sönderfallande Ryssland någonsin får se röken av Konstantinopel?
…
Ty England har alltid använt sina allierade till fyllandet av egoistiska syften. Bundsförvanter, motståndare, klienter, alla behandlas lika. Det ligger något storslaget över Englands hänsynslösa åtrå att på alla andras bekostnad vinna herraväldet över hela jorden. Nu äro engelsmännen i färd med att från ett annat håll taga hand om den utpinade ryska vännen, som även vid föregående, av oss icke okända tillfällen, varit en av Englands bästa pjäser i det stora kriget. Vilseförda själar tro att de stater, som här ligga i vägen, skola skonas i högre grad än Grekland. De gäckas först då dödsklockorna ringa över dem. Ty även här går Englands väg fram över ramlade troner, sönderslagna kungakronor och sargade, uthungrade folk. Det enda, som kan rädda världen från denna vampyr, är Tysklands svärd.
– Hedin på Silkesvägen
Jerusalem är, även bortsett från Hedins geopolitiska analyser, en fascinerande bok. Han skildrar där sin färd i det bibliska Mellanöstern under brinnande världskrig. Initierade beskrivningar av geografin kombineras med arkeologi och zoologi, och ett mycket stort intresse för lokala kulturer och folkslag. Den som till äventyrs skulle inbillat sig att Hedin, i egenskap av antiliberal, skulle se ner på andra folkslag tas snabbt ur sin villfarelse vid läsningen. Han besöker och beskriver allt från beduiner och muslimer till armenier, samariter och judar, ständigt med respekt och intresse. Samtal om den moderna sionismen med östeuropeiska immigranter paras med en längre skildring av de svenska kristna som tillsammans med en grupp amerikaner bosatt sig i staden (dessa svenskars öde skildras också av Selma Lagerlöf i boken med samma namn som Hedins).
Särskilt framträdande är Hedins respekt för centralmakternas turkiska allierade, och han besöker flera gånger både de utsända tyska officerarna och deras turkiska kollegor. Särskilt imponeras han av Djemal Pascha, skildringen har övertoner av orientalism men är inte mindre intressant för det och illustrerar också Hedins syn på hur en gentleman bör vara:
Djemal Pascha är hård, men omutligt rättvis. Och han är därför också mild, när rättvisan kräver det. I hans fabriker anställas så gott som uteslutande hustrurna till de soldater, som kämpa vid fronten och som icke kunna sörja för sina familjer… I Damaskus viskades man och man emellan, att Djemal högeligen ogillade förföljelserna mot armernierna… en gång var jag närvarande då en rapport lämnades till Djemal pascha om en muselman, som begått våld mot armeniska flickor. Hans ögon flammade av vrede, då han gav själve stabschefen order att utföra en grundlig undersökning på platsen och rapportera resultatet därav. Och det sades mig att om bevis för våldet framlades, skulle muselmanen ögonblickligen dingla i en galge… Det hade undrats hit och dit, om Djemal pascha är franskvän eller tyskvän… själv säger Djemal pascha rent ut, att han varken är franskvän eller tyskvän, utan alltigenom turkvän.
Boken är också rikt illustrerad, med allt från lokalbefolkning och platser av arkeologiskt intresse till djur och natur. Hedin illustrerade sina verk dels med fotografier, dels med egna teckningar. Sammantaget är Jerusalem alltså en trevlig bekantskap, och en möjlig introduktion till en av svenska folkets mer namnkunniga söner.
Läsare och Motpolare önskas en glad påsk.
Om skribenten: Joakim Andersen
