En av 1980-talets mer särpräglade klassiker var Repo Man, med Emilio Estevez i huvudrollen. Filmen skildrar ett vagt surrealistiskt Los Angeles i socialt sönderfall, där den unge punkaren Otto i strid med sin ursprungliga övertygelse blir en ”repo man” och tjänar stora pengar på att återta människors bilar. Filmen fångar väl 1980-talets frestelser, där även en anti-social punkare som Otto genom att driva in andra människors bilar vinner rikedom och en känsla av mening. Det finns också en vagt esoterisk dimension, där den yrkeskodex Otto bibringas av sin äldre kollega Bud har likheter med den handlingsinriktade västerländska andliga traditionen. Detta formuleras på ett odödligt vis i Buds tal till sin lärling, där han beskriver hur en sann repo man alltid söker intensiva situationer:

Tense situations, kid. You get into five or six of ’em a day, it don’t mean shit anymore. I mean, I’ve seen men stabbed, didn’t mean shit to me. I’ve seen guns, guns too, they don’t mean shit. But that’s when you gotta watch yourself.

Mot denna bakgrund stöter Otto och hans kollegor, en gemenskap med tydliga regler, på flera övernaturliga element, bland annat en misstänkt utomjording, televangelister, och ex-hippien Millers teorier kring allt från märkliga synkroniciteter till UFO:n som tidsmaskiner. Efter att han följt sökandet efter intensiva situationer, i vad som vid en första anblick ger ett kaotiskt intryck, slutar också Ottos äventyr på ett sätt som är fullt logiskt utifrån den västerländska graalsriddarmyten. Om detta är ett underhållande sammanträffande eller ett djupare uttryck för europeisk mentalitet och arketyper är i sammanhanget mindre viktigt.

Filmen har också ett värde genom sin avsaknad av tydliga budskap. Ett givande exempel på detta är dialogen mellan Otto och hans döende vän Duke, som inte brutit sig loss vare sig från en destruktiv kvinna eller en destruktiv livsstil (båda dessa misslyckanden är för en traditionalist som bekant sådant som bör undvikas). Duke konstaterar först att ”the lights are growing dim, Otto. I know a life of crime has led me to this sorry fate, and yet, I blame society. Society made me what I am.” På denna politiskt korrekta bortförklaring svarar Otto att ”that’s bullshit. You’re a white suburban punk just like me.” Varpå Duke avslutar med ”Yeah, but it still hurts.”

Sammantaget är det alltså en liten pärla, bitvis både märklig och fascinerande. Den fångar en tidsanda som gav upphov till både yuppie- och skinheadkulturen, och den gör det utan diverse budskap. Samtidigt med inslag som för tankarna till vissa fenomen i den europeiska traditionen (den hugade rekommenderas att se Repo Man i anslutning till att han eller hon läst Evolas Ride the Tiger, och applicera begrepp som detachment och transcendence på den).

Repo Men

I en era präglad av återanvändning var det oundvikligt att en ny version av Repo Man förr eller senare skulle se dagens ljus. Denna nya version, betitlad Repo Men, har Jude Law och Forest Whitaker i huvudrollerna och utspelar sig i en nära framtid. Det dystopiska temat kretsar kring kombinationen av artificiella kroppsdelar och kapitalistisk logik, människor uppmuntras av storföretagen att ta lån de egentligen inte har råd med för att kunna införskaffa diverse artificiella organ (parallellen till bostadsbubblan är uppenbar). När de inte har råd att betala återtar repo men deras organ, med blodiga och mycket slutgiltiga följder.

Där den ursprungliga filmen följer en ung punkares väg in i en gemenskap som avviker från det omgivande samhället, inleds Repo Men istället med att följa en grupp repo men som nästan är helt avhumaniserade. De finner sitt blodiga värv, och människors reaktioner när deras organ återtas, mycket underhållande. Vännerna Remy och Jake, spelade av Law och Whitaker, är två framgångsrika repo men, men deras vänskap utsätts för en hård prövning när Remy själv tvingas byta ut organ och i samband med detta alltmer återupptäcker sin och deras ”kunders” gemensamma mänsklighet.

Filmens tema är angeläget, då den i överdriven form skildrar hur låginkomsttagare i det senmoderna samhället uppmuntras att konsumera för pengar alla inblandade vet att de inte har. Samtidigt berör den inte på samma vis som den ursprungliga filmen, även om bland annat actionscenerna är betydligt snyggare och skådespelarnas insatser inte är dåliga. Men den realistiska känslan saknas, liksom den ursprungliga filmens milt sagt ambivalenta inställning till sitt ämne. Detta gör att Repo Men är en genomsnittlig film, ett stycke habilt hantverk men inte mer. Relationen mellan Remy och Jake tillhör de inslag i filmen som berör, som social kommentar är den dock något för övertydlig.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.