Inför jul höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt numera traditionella jultal. Valet av plats var genomtänkt för en statsminister som vill framstå som landsfader, talet ägde rum på det folkliga Skansen. Reinfeldt har i efterhand fått en del kritik av retoriker för sitt bitvis underliga, och inte särskilt konkreta, sätt att uttrycka sig ("vi gör inbrytningar brett i välfärdsfrågor" är det tydligaste exemplet).
Det kan vara av intresse att närmare studera hans jultal, då det ger en inblick i den förändring Moderaterna och svensk borgerlighet genomgått. Det man tidigt märker är att Reinfeldt, som tidigare ifrågasatt om det finns något "svenskt" (utöver barbariet), nu istället försöker definiera en egen svenskhet. Detta är sannolikt ett försök att bemöta den svenskhet Sverigedemokraterna representerar, kanske också ett sätt att vinna delar av en förvirrad opinion. En närmare betraktelse visar att det Reinfeldt ser som svenskt egentligen är liberala och kulturmarxistiska värden, närmare bestämt öppenhet, frihet och mångfald.
Reinfeldts ”vi”
Reinfeldt definierar redan i början av talet det svenska som dessa tre värden, och förstärker sedan effekten genom att återkommande använda termer som "vi" och "vårt". Avsteget från den konservativa politik Moderaterna en gång stod för blir tydligt när han ska beskriva hoten mot friheten, och väljer familjen. Det är familjen som hotar friheten för vissa av oss, Reinfeldt syftar här sannolikt på hedersproblematik. Han tar här också upp att hotet mot friheten i hans ögon nu inte längre kommer från stat och byråkrati, och bryter därmed med en annan klassiskt borgerlig tradition (i förbigående sagt innebär detta att borgerliga libertarianer och klassiska liberaler nu definitivt är hemlösa).
När man ska skapa ett "vi", särskilt ett så artificiellt sådant som det mångetniska samhället, behövs också en fiende, någon som hotar och inte vill vara en del av det. Reinfeldt har här inte så mycket annat val än självmordsbombaren i Stockholm nyligen, men även här gör han en omdefiniering. I vad som närmast är ett plagiat av Bushs "de hatar vår frihet"-tal, gör Reinfeldt gällande att det var vår öppenhet Taimour Abdulwahab hatade. De som gör kopplingar till vår delaktighet i Afghanistan har enligt Reinfeldt helt fel, detta alltså trots Abdulwahabs uttryckliga referenser till kriget i Afghanistan och muslimska dödsoffer, och till "grisen Vilks" och muslimers förnedrande liv i Sverige. Varför man väljer att bo kvar i ett land där man förnedras kan man fråga sig, men Reinfeldt väljer alltså att endast höra stycket med "grisen Vilks".
Samtidigt gör statsministern en omdefiniering av det svenska folkhemmet, med orden "Det är det svenska folkhemmet han utmanar. Allt det jag vill beskriva Sverige med: öppenheten, friheten, mångfalden. Det är det han hatar". Hur de döda kan hata är en öppen fråga, tydligt är i varje fall att det inslag av solidaritet, identitet och folkgemenskap som folkhemmet byggde på för Reinfeldt ersatts av frihet, öppenhet och mångfald.
Vad vi alltså här bevittnar är hur svensk borgerlighet bryter det historiska bandet mellan etnos, kultur och politik. Sverige var länge svenskarnas land. Detta innebar inte att ingen invandring kunde ske, eller att invandrare inte efter några generationer kunde (och skulle) bli svenskar, det innebar heller inte att vissa nationella minoriteter inte kunde ha en särställning. Men en koppling mellan etnos, kultur och politik fanns. Med den nya borgerliga politiken blir denna koppling outtalad, och istället antas politik och tillhörighet bygga på ett antal abstrakta begrepp. Likheterna med amerikansk neokonservatism är uppenbara, dessa abstrakta begrepp återkommer i flera länder vars eliter påverkas av amerikanska ideologier. Samtidigt är de nya kraven för att räknas som ”svensk” så ytliga att ingen tar dem på allvar annat än i politisk retorik, de flesta vet i vardagen mycket väl vem som är svensk och vem som inte är det. Den infantilt inkluderande definitionen leder därför lätt till konflikter i den verklighet den helst bortser från.
”Ett splittrat Sverige”
Intressant är också att Reinfeldt, bakom de svårgenomträngliga dimridåerna av abstrakt tal, tycks vara väl medveten om hur dåligt det mångetniska samhället fungerar. Detta framgår i det stycke där han tar upp Moderaternas dåliga valresultat bland de unga, och Sverigedemokraternas framgångar (sin vana trogen benämner han dem inte kort och konkret vid namn, utan med en lång omskrivning):
I ungdomars närmiljö så ser det delvis annorlunda ut. Man röstade något mer rödgrönt, man röstade i mycket högre utsträckning på helt andra partier, än dom som före riksdagsvalet fanns i Sveriges riksdag. Det kanske är en sorts signal om att rösta annorlunda än dom som nu har makten. Men jag tycker vi ska ha vår utgångspunkt i att dom försöker säga nåt som vi inte har hört tillräckligt tydligt. Som säkert kopplar till en känsla av att inte komma in i det svenska samhället i lika hög utsträckning som man kanske tycker äldre har gjort. Det kan handla om jobb, kan handla om bostäder, det kan handla om en känsla av ett splittrat Sverige, unga mänskor emellan, som kanske inte alltid riktigt kommer fram i beskrivningen av hur Sverige ser ut…
Det nyss sagda kan egentligen tolkas att betyda snart sagt vad som helst, men Reinfeldt konkretiserar sedan något vad han menar med "ett splittrat Sverige":
…en känsla av hot och spänningar som kanske vuxna inte alltid upplever. Som är entydigt bland dom som är yngre.
Att detta, i en kontext där "helt andra partier än dom som före riksdagsvalet fanns i Sveriges riksdag" och "ett splittrat Sverige" ingår, skulle kunna syfta på något annat än konflikterna i ett mångetniskt samhälle är högst tveksamt. Vilket alltså innebär att Reinfeldt är medveten om hur ett samhälle präglat av "mångfald" fungerar i verkligheten, men ändå bedriver en politik som fortsatt innebär den största invandringen någonsin (mer än 100,000 personer per år, alltså något i stil med 5% av befolkningen under en riksdagsperiod). Talet om att "dom försöker säga något som vi inte har hört tillräckligt tydligt" och det återkommande talet om vikten av att "lyssna in" blir också tomma ord med tanke på hur Reinfeldt och hans allianspartners hittills bemött det parti som den aktuella opinionen röstat på.
Sammantaget visar jultalet alltså dels hur Reinfeldt gör en omdefiniering av Sverige och det svenska till att bli liktydigt med vissa liberala (öppenhet, frihet) och kulturmarxistiska (mångfald) värden, samtidigt som vissa andra värden (solidaritet, identitet, folkgemenskap) lyser med sin frånvaro. Intressant är också likheten med Bushs "de hatar vår frihet"-tal, och även till den roll rädslan spelar i amerikansk politik. I Reinfeldts tal dock inte så mycket rädslan för terrorism som för ekonomisk kris.
Det sistnämnda är logiskt, den borgerliga regeringen har fått folkets mandat eftersom den framstår som en mer kompetent förvaltare av svensk ekonomi än socialdemokraterna, i hög grad rentav mer på grund av vad den inte är (rödgrön) än för vad den faktiskt är. Man kan också notera att som landsfader är Reinfeldt inte övertygande. Hans tal, hela hans framtoning, ger intryck av att vara en skapelse av PR-konsulter, hans jultal präglas av omskrivningar, och hans faktiska politik för tankarna till neokonservativ praktik och retorik. Detta innebär att det är en plikt som systemkritiker att ägna minst lika mycket uppmärksamhet åt de borgerliga som åt de rödgröna. Det kan vara frestande att rikta strålkastaren mot de märkliga grodor som levererats av ”Mona Muslim” med flera, men dessa tillhör redan det förflutna och den post-liberala och individualistiska politik som förs av en Reinfeldt är väl så skadlig. Genom att den saknar de klavertramp som en Kamali och ett Gringo bjöd på, och ligger närmare det som ses som sunt förnuft (”det finns bara individer”) kan den också vara väl så svår att bemöta. Värt att komma ihåg är då att även vi står för ett sunt förnuft som de flesta kan instämma i, exempelvis att Sverige är svenskarnas land och att 100,000 nyanlända om året är ekonomiskt vansinne och mjukt folkmord. Att en sådan politik för lång tid framöver omöjliggör ”arbetarklassens kampenhet” torde också vara uppenbart för varje socialist, inte minst när det är en moderat statsminister som för den.
Reinfeldts jultal hittar vi här: SVT
Relaterat
Borgerlighet i kris
Kort om sjukförsäkringen
FP gör det igen…
Tankar kring ”Alliansen”
Borgerligheten och ”instegsjobben”
Antiliberalism och fri invandring
Vellinge och den kommunala demokratin
Att lova runt men hålla tunt
Reaktion – Med M vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter
Henrik Johansson – Min egen röstskola
Pappans murslev – Öppet brev
Om skribenten: Joakim Andersen
