Den tyske författaren Christian Kracht tillhör de mest intressanta bland sina kollegor. I sina böcker skildrar han ofta den västerländska moderniteten som en återvändsgränd, och ställer den mot olika alternativ. Samtidigt tar han sällan klart ställning för det ena eller det andra, hans skildring av de kinesiska arbetslägren i 1979 kan exempelvis inte beskrivas som särskilt skönmålande. Denna ambivalens bidrar dock, i kombination med hans ”estetiska fundamentalism”, till att göra Krachts författarskap intressant. Som högerradikal kan man heller inte undgå att identifiera och uppskatta hans många referenser till fenomen och gestalter som är av intresse för oss, från Fiumerepubliken och Tristan Tzara till berget Kailash och sufisk mystik.
En av Krachts romaner är Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten, som inom kort kommer att ges ut på svenska. Den rör sig inom den genre som kallas alternativ eller kontrafaktisk historia, där bland annat Turtledove och Stirling är kända namn. I den värld Kracht målar upp gjordes stora delar av Ryssland obeboeliga genom Tunguskaexplosionen under tidigt 1900-tal, då vår värld träffades av en väldig himlakropp. Detta innebar att Lenin inte återvände till Ryssland från sin exil i Schweiz, utan istället genomförde sin revolution där. Huvudpersonen lever därför i den Schweiziska Sovjetrepubliken, som också kontrollerar delar av övriga Europa. Under hundra år har ett krig rasat i Europa, mellan de schweiziska kommunisterna och tyska och engelska ”fascister”. Samtidigt har de geopolitiska relationerna i övriga världen påverkats av det ryska försvinnandet, i Amerika har det ”amexikanska” väldet stängt sina gränser och utkämpat ett blodigt inbördeskrig, medan general Lal med sina trupper från Hindustan nått ända till Rumänien. Det är en apokalyptisk och inhuman värld Kracht målar upp, där det eviga kriget format människorna. Brutala illdåd utförs både av schweizare och tyskar, och hatet mellan de olika grupperna är okontrollerbart.
Schweiz har samtidigt djupgående kontakter med Afrika, och har sänt allt från militärer och lärare till ingenjörer och läkare söderut. Huvudpersonen är en av de afrikaner som helhjärtat anammat den schweiziska världsåskådningen, och som bolsjevikisk kommisarie tar del i sovjetrepublikens kamp. I handlingens inledningsskede får han i order att arrestera den polsk-judiske översten Brazhinsky, som misstänks för avvikelser. Han färdas under sin jakt på avvikaren genom ett deprimerande landskap av byråkratisk paranoia, bombarderade städer som med jämna mellanrum intas av den ena eller den andra sidan, brutaliserade människor, och ett allmänt armod som förrvärras av att det samtidigt är bitande vinter.
Gradvis kommer vår afrikanske huvudperson allt närmare Brazhinsky, och hans sekulära och moderna världsbild utmanas alltmer av den mystiske överlöparen. Till sist når han, i en episod som för tankarna till Kurtz i Apocalypse Now, överstens fäste, det ointagliga Reduit. Översten har tagit över detta bergsfäste, genomborrat av tunnlar och Schweiz hjärta. Vår huvudperson upptäcker nu att talet om att Brazhinsky utvecklat en form av telepatisk förmåga är riktig, liksom att han i sin tjänst har den från vår egen värld kände målaren Nicholas Roerich (i förbigående sagt en intressant konstnär för traditionalister).
På många sätt är det alltså en idéroman, där vår afrikansk-schweiziske huvudperson och Brazhinsky representerar olika former av modernitet. Det intressanta är dock slutet, lösningen på det hela. Särskilt mycket kan inte sägas om detta, mer än att det presenterar det ursprungliga, rötterna, som lösningen på det Europa där huvudpersonen, med Brazhinskys ord, egentligen bara är en hjärntvättad slav.
Sammantaget är det alltså en fascinerande roman. Under läsningen fängslas man av den alternativa värld Kracht målar upp, där generaler som Ertegün, Lal och von Koltsch konspirerar med och mot varandra, där ett hundraårigt krig format Europa. Den schweiziska sovjetrepubliken är också en märklig skapelse, å ena sidan med de typiskt bolsjevikiska inslagen som paranoia och utrensningar, å andra sidan ett bergsfäste genomborrat av tunnlar och med en långtgående plan att modernisera Afrika. Kracht använder skickligt kontraster i handlingen, mellan vinter och sommar, Europa och Afrika. Hans estetiska ådra och känsla för detaljer genomsyrar också boken.
Samtidigt bör man vara medveten om att det inte rör sig om en särskilt actionfylld historia, utan det mesta av skeendet äger rum i huvudpersonens tankar och inre. Söker man tydliga ställningstaganden och regelrätt action kan man alltså bli besviken, men om man söker en idéroman förlagd till en fängslande miljö kan det vara en givande bok. Det är inte en ny På marmorklipporna, men vissa likheter finns det.
Relaterat
Nueva Germania
Martin Walser – En kritikers död
På marmorklipporna
Om skribenten: Joakim Andersen
