Under 1990-talet inleddes en lovande historisk utveckling i Sverige, både politiskt och kulturellt. Tidiga, och många gånger förvirrade, uttryck för denna utveckling var bland annat partiet Ny Demokrati och bandet Ultima Thule (och i vidare mening skinhead- och vikingarockkulturerna). Denna historiska utveckling avbröts genom lågintensiv, men massiv, repression med allt från radio och skola till media och ”militant vänster” som verktyg. Vi har sedan dess befunnit oss i en historisk loop, ett artificiellt tillstånd där inget kvalitativt nytt egentligen ägt rum.

Men idag ser vi hur detta tillstånd av stasis börjar upplösas, vilket innebär att historien åter kan ta vid där den avbröts. Som den noggranne läsaren kanske redan anat används termen ”historia” här i en mycket specifik, organisk och närmast hegeliansk, betydelse. Man kan jämföra med ett mänskligt liv, där ungdomstiden normalt följs av skapandet av en egen familj. Detta är den organiska utvecklingen, och om den omöjliggörs av yttre faktorer leder det ofta bara till att de naturliga stegen fördröjs något. Något liknande gäller kulturers organiska utveckling, man kan som exempel nämna den fixering vid 1930-talsrörelserna och Andra världskriget som beror på att Europa aldrig fick bearbeta och hantera dessa fenomen på egen hand. Istället ockuperades Europa av externa makter, och historien ”frystes” på flera sätt.

Idag ser vi emellertid hur den frysta svenska historien börjar återgå till det naturliga. Det mest uppenbara tecknet är givetvis att även Sverige idag har ett invandringskritiskt parti i sitt parlament.

Intressant är också den iakttagelse Ulrika Stahre gör i en recension av en bok om Stockholmsklackarna:

Under 90-talet blev det normalt, coolt, vardagligt att gilla fotboll och hänga på alla matcher. Många olika saker räddade klackkulturens anseende – både det italieninspirerade tifo-lekandet, ändrade polisstrategier, VM 94 och den stora mediala förändringen med fotbollsbloggar och fler tv-sända matcher. Och ett nytt politiskt klimat. Så om det som det ryktas tydligen har börjat heilas igen är det förstås ingen tillfällighet. Det är just nu så mycket 1991 som det kan bli.

Den sista meningen antyder en ny tidsanda, än så länge bara märkbar i sin linda. En aspekt av den är den etniska och politiska, uttryckt bland annat genom undersökningar som visar att en stor andel av de etniska tyskarna inte vill ha turkiska grannar. Den närmast nekromantiska mediastrategi som följde på riksdagsvalet, där historiskt överspelade gestalter som Zanyar Adami och Carlos Rojas åter frammanats i media, kommer därför visa sig bli kortvarig. Samtidigt ser vi hur gestalter från 1990-talet som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson åter börjat synas i media.

Bra kommunikatörer talar med den gamla människan, inte den nya, lär en PR-guru ha sagt.
– Elise Claeson

Intressanta tecken på att vi rör oss in i en ny historisk fas är också den växande tonvikt som läggs på genetikens rön i media. Än så länge i sådana delar av media som befinner sig under den politiskt korrekta radarn, såsom nöje, vetenskap och familj. Men gradvis kan detta bidra till en världsbild byggd mer på verklighet och mindre på egalitära och humanistiska ”sociala konstruktioner”. Här kan också nämnas Elise Claesons kolumn Det gamla har blivit det nya, där hon berör den heteroäktenskapliga trend som sveper över västvärlden, och hur en retrotrend sveper över modevärlden. Claeson berör också evolutionära perspektiv på människan som flockdjur snarare än ”individualist”.

Det finns idag flera positiva tendenser, även i den akademiska och kulturella världen. Flera av dessa berörs också i det äldre inlägget Segervittring – tankar inför ett nytt decennium

Nya utmaningar

Samtidigt upprepar sig historien naturligtvis inte rakt av. Exempelvis kommer vi denna gång ha flera fördelar jämfört med situationen på 1990-talet. De politiskt korrekta ”argumenten” framstår idag som än tråkigare än då, och sådant som ”mångkulturen” har hunnit realisera mer av sin djupt problematiska natur på ett sätt fler är medvetna om än vi var då. Det är heller inte särskilt givet att subkulturer som vikingarocken och skinheadkulturen rakt av kopieras, även om vi kan se tendenser åt det hållet i södra Europa.

Vad vi däremot bör fråga oss är hur vi till fullo kan utnyttja den historiska potentialen, och undvika tidigare misstag. Här vilar ett tungt ansvar på de individer och grupper som vill representera de europeiska folken. Risken är betydande att fokus läggs på vad vi är mot (exempelvis ”islamiseringen”), med följden att vi snabbt blir för övrigt status quo (klassamhälle, liberalism, et cetera). Vår vision måste dock i första hand vara positiv, vi måste också visa att vi har ett heltäckande alternativ vad gäller både den nya människan och det nya samhället. Naturligt kopplat till detta är skapandet av kultur som är överlägsen både MTV och den ”moderna” konsten. Vi behöver också utveckla en heltäckande världsåskådning, snarare än att bara kritisera aspekter av den förda politiken.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.