I samband med att människor som kandiderat för Sverigedemokraterna i valet fått se sina medlemskap i fackföreningarna ifrågasatta, kan det vara på sin plats att skärskåda fackets funktion i vårt samhälle. Man kan här identifiera två synsätt.
Det ena, det ursprungliga, är facket som en kamporganisation, ett uttryck för en social grupps intressegemenskap. När detta synsätt var dominerande uttrycktes det bland annat genom att man inte lade sig i medlemmarnas privata åsikter, religion, et cetera. Detta även när man centralt ansåg att medlemmarnas religiösa övertygelse var rent reaktionär. Ett exempel på detta synsätt är att de franska socialisterna under många år vägrade fördöma antisemitismen, den var helt enkelt något som rörde medlemmarnas fritid och inte deras egenskap av arbetare. På samma sätt kunde de i den religiösa sfären vara både katoliker och ateister, det viktiga var vad de var i den sociala sfären. Man insåg att om man började ta ställning i den religiösa sfären skulle de människor som hade gemensamma intressen i den socio-ekonomiska sfären splittras och försvagas.
Det andra synsättet är facket som en del av systemet, en del som har som sin uppgift att agera ideologins vakthund. Glidningen i riktning mot detta synsätt kan kopplas till ”vänsterns” mer allmänna rörelse i riktning mot att bli en religiös övertygelse. Det är exempelvis talande för denna tendens att Negri i slutet av Imperiet väljer Fransiscus av Assissi som exempel på vad det ”innebär att vara kommunist”. Vi har här mer att göra med politiskt korrekta sentiment än med det materialistiska konfliktperspektiv vi förväntar från den traditionella vänstern. Det rör sig också om ett synsätt som är mer totalitärt än den traditionella fackliga rörelse som inte brydde sig om vad som skedde i den religiösa sfären. Detta är förövrigt ett mer generellt modernt fenomen, oförmågan att skilja på olika sfärer (såsom offentlig och privat sfär).
Det som kommer ske om Sverigedemokrater aktivt motarbetas av fackföreningarna är att grupper som inte delar de fackliga ledarnas synsätt i frågor som rör exempelvis invandring vänder facken ryggen. Detta i sin tur skadar den grupp vars intressegemenskap det är fackens uppgift att försvara, arbetssäljarna mot arbetsköparna (och alltså inte de politiskt korrekta mot Sverigedemokraterna, ett sådant synsätt leder förövrigt naturligt vidare till tanken att en politiskt korrekt arbetare har mer gemensamt med Fredrik Reinfeldt än med en Sverigedemokrat). Det är talande att fackliga ledare överhuvudtaget inte tycks se detta som ett problem, utan sätter tankens renhet främst. Detta problem sammanfattas av SD:s pressekreterare Erik Almqvist med orden:
Det är svekfullt mot de löntagare som företräds av fackförbunden att de inte sätter deras intressen i första hand utan egna politiska intressen… syftet med fackförbunden är att värna löntagarnas intressen på arbetsmarknaden
Oförmågan att skilja på den socio-ekonomiska sfären, där facket har sin uppgift och sitt existensberättigande, och den moraliska och ideologiska sfären, där facket inte har att göra, är talande. En klassanalys av fenomenet avslöjar också att det ofta rör sig om fackliga heltidstjänstemän, tillhörande mellanskikten eller den Nya Klassen, som i dessa situationer utesluter Sverigedemokrater som inte kan klassificeras som annat än ”arbetare”. Vi ser alltså den utveckling av en byråkratisk elit som Robert Michels identifierade i den tyska socialdemokratin, en elit med intressen som inte nödvändigtvis är identiska med medlemmarnas. En facklig elit som tillhör den Nya Klassen i betydligt högre grad än de medlemmar som genom sina fackavgifter bekostar deras löner.
Vidare läsning
SvD – Flera fack smått korrumperade
Om skribenten: Joakim Andersen
