Valrörelsen är nu i allt väsentligt slut. Det officiella Sverige och dess mest hjärntvättade lakejer kommer ännu en tid att behöva terapi i form av kollektiva uppvisningar i ”sorg” och ”avsky” för att hämta sig från det trauma valresultatet tycks ha varit för dem. Det är i förbigående sagt tur att dessa sköra individer fötts i ett land som inte upplevt krig under många år, och dessutom i sociala skikt som inte heller upplevt fattigdom.
Medan dessa mentalt inavlade grupper tröstas av Expos anklagelser, i samma avsaknad av bevis som vanligt, och Expressens ledarsidor, återgår vi andra till historien. Det kan då vara inspirerande att återknyta till de lite mer storskaliga perspektiv som företrädare för vår idétradition erbjuder.
Jean Thiriart
En sådan historisk företrädare är belgaren Jean Thiriart (1922-1992). Thiriart växte upp i en vänstersinnad familj, och var i ungdomen socialist. I samband med den tyska ockupationen fanns det i alla europeiska länder socialister och kommunister som hellre stödde Tyskland och Italien än USA och Sovjet, i Belgien bildade de Les Amis du grand Reich Allemand (i andra länder var exempel på denna tendens Doriot, De Man och svenske Nils Flyg). Thiriart tog del i kampen för den tysk-europeiska ordningen, och tränades av den tyske elitsoldaten Otto Skorzeny. Det lade grunden till en livslång vänskap, men innebar också att efter kriget dömdes Thiriart som landsförrädare och kollaboratör.
Efter kriget retirerade Thiriart från politiken. Han grundade en framgångsrik affärsverksamhet inom optikerbranschen, och blev familjefar. Ibland besökte han Skorzeny i Spanien, där han också träffade dennes vän Peron. Först på 1960-talet drogs han åter in i politiken. Belgien höll då på att lämna Belgiska Kongo, och Thiriart drevs av solidaritet med de belgiska kolonisterna att engagera sig igen. Något senare blev han också involverad i kampen för fransmännen i Algeriet, de såkallade pied noirs.
Detta var förlorade strider, vilket Thiriart snart insåg. Den amerikanska världsordningen innebar att Europa var ockuperat, även om Frankrike och Belgien till namnet tillhörde Andra världskrigets segrande sida. USA agerade därför för att de skulle förlora sina koloniala sfärer, så att dessa istället kunde knytas till Washington. Den anti-kommunistiska retorik som dominerade stora delar av ”högern” dolde detta faktum. Thiriart inspirerades av F.P. Yockey, och kom att se ett förenat Europa som den enda motvikten till USA och Sovjet. Historien hade lämnat nationalstaten bakom sig, de som inte kunde bilda kontinentalstater skulle enbart vara de nya makternas offer. Liknande tankar om europeisk gemenskap hade väglett många nationalister under Andra världskrigets slutskede, då de också kunnat kämpa under samma fanor. Efter kriget kom Oswald Mosley att utveckla sina tankar om Europe a Nation, ett autarkiskt, självförsörjande, europeiskt block (ibland kallat Eurafrika, då Mosley ville behålla den afrikanska kolonialsfären). Mosley föreställde sig att detta block skulle vägledas av ”europeisk socialism”.
Den gamle socialisten Thiriart kom därför att engagera sig i kampen mot den amerikanska världsordningen. Han bildade Jeune Europe, en rörelse som såg ett enat Europa som en motvikt till USA och Sovjet. Rörelsen hade flera internationella kontakter och allianser, den första europé som stupade på palestiniernas sida var exempelvis en av dess militanter. Thiriart ska också ha varit rådgivare åt palestinska Fatah (som historisk kuriosa kan nämnas att även en ung Yasser Arafat tränades av Otto Skorzeny). Gradvis kom Thiriart dock att ändra sin inställning till Sovjet, och förespråka ett närmande mellan Sovjet och Västeuropa. Han har beskrivits som ”nationalvänster”, men hade i grunden mer gemensamt med den Nya Högern. Under åren kom Thiriart dock även att påverka en del socialister, bland annat försökte Thiriart-inspirerade Parti Communautaire Européen splittra det belgiska kommunistpartiet. Mot slutet av sitt liv knöt Thiriart kontakter med ryska nationalister.
Thiriart och geopolitiken
There will never be another German Reich. The Fourth Reich will be the whole of Europe this time.
– Thiriart
Thiriart nådde många av sina slutsatser genom studier av det som kallas geopolitik, skärningspunkten mellan geografi, politik och historia. Detta är ett forskningsområde som ofta intresserat högerradikaler, från Friedrich List till Karl Haushofer och general Jordis von Lohausen (Thiriart ger också en kort introduktion till geopolitikens historia i intervjun på Radnat). Med utvecklingen i transport- och militär teknologi påverkas också geopolitiken. De många tyska småstaterna gick exempelvis under efter att järnvägen blivit en historisk faktor. På samma sätt menade Thiriart att i vår tid är kontinentalstaten den enda livskraftiga.
Han tolkade också Andra världskriget på ett politiskt inkorrekt vis. För Thiriart handlade det i grunden om skapandet av den typ av kontinentalstater han förutspådde. Det fanns då en naturlig intressegemenskap mellan Tyskland och Italien, vars intressesfär låg i Europa och Afrika, och Sovjet, vars intressesfär låg i centrala och södra Asien. För Thiriart var Molotov-Ribbentrop-pakten därför naturlig, och dess upphörande dikterat mer av ideologi än av insikt i real- och geopolitiska intressen. Särskilt menade han att Hitlers rasism fick honom att misstolka den tid han verkade i, inte minst i form av inställningen till de slaviska folken.
The Soviet Union can have no grand political design as long as its Western flank remains exposed on the European side; that terrible plain, the ”naked belly” between Lubeck and Sofia, inviting military aggression. The USSR has actually been on the defensive since 1945 because of its geographical position. As a continental power, the USSR cannot afford to lose a war. Additionally, for a totalitarian state, losing a war entails the regime’s own demise. A sea-going, mercantile power, as England was in the past and as the United States is today, can lose a war without necessarily disappearing from the scene.The insular nature of England in the past, like that of the United States today, provides obvious strategic advantages.
– Thiriart
Andra världskriget var alltså en förlorad möjlighet för Europa, som återgick till ett Kleinstaaterei liknande det Tyskland reducerades till 1648. Samtidigt menade Thiriart att den tyska nationalsocialismen som namnet antyder var en vänsterrörelse, något som illustrerades av de nationalsocialister som efter kriget i likhet med Ernst Remers Reichspartei föredrog Sovjet framför USA. Eller som i likhet med Skorzeny och Thiriart hade nära kontakter med populistiska och nationalistiska rörelser i Tredje världen.
”Från Dublin till Vladivostok”
Thiriart menade samtidigt att denna förlust inte är definitiv. Möjligheten att skapa ett förenat europeiskt block finns fortfarande kvar. Han menade att geopolitiskt hade Preussen/Tyskland länge insett vikten av fred på östflanken, och på ett motsvarande vis låg det i Rysslands/Sovjets intresse att ha vänskapliga relationer med Västeuropa. Detta då den ryska björnen har sin sårbara buk i väster, och annars måste binda upp stora markstridskrafter i väster.
Inspirerad av Arthur Koestler beskrev Thiriart fördelarna med ett enat euro-sovjetiskt block. Sovjet skulle ha kunnat koncentrera sig på utvecklingen av Sibirien och sin flotta, istället för att binda resurser i försvaret av sin sårbara buk. Samtidigt skulle ett sådant block vara autarkiskt, omöjligt för USA att påverka genom världsmarknaden, och det skulle också ha kunnat försvara sina afrikanska kolonier. Thiriart citerade Koestler:
If Hitler has failed, Stalin may succeed; if Stalin does not, then someone else will succeed within a century or two. History resembles a river, and the subjective factor is like a boulder thrown into the middle of its course. A kilometre downstream the water will once more fill the whole breadth of the riverbed (which is determined by the structure of the terrain) as though the rock had never existed. But for a short stretch — a 100 meters or a 100 years – the shape of the boulder makes a considerable difference. Now politics doesn’t count by centuries but in years, and this is why it leaves a margin of freedom and personal responsibility to the leaders. It is not a question of the leaders’ abstract responsibility toward History, but of their moral responsibility toward their contemporaries. Historically, it makes little difference whether it turns out to be Hitler or someone else who brings about the United States of Europe. In a century or two, the edge of Nazism would be blunted, racist theories and Jewish programmes would be nothing but a distant memory, and the lasting results would have been a unified Europe which, around the year 2500, would have possessed the same overall characteristics of the one that will be created by the successor to Hitler. But politically speaking, if we count in years rather than by centuries, the difference is enormous in terms of all the human suffering entailed by the painful diversion of the river…
En sådan allians hade också förvandlat Medelhavet, idag Europas svaga buk, till en insjö. Thiriart jämförde med kampen mellan Rom och Kartago. Kartago var en havsmakt, och Rom en landbaserad makt (liksom USA är en havsmakt, thalassokrati, medan både Tyskland och Sovjet var landbaserade, tellurokratier). Efter erövringen av Sicilien kom dock Rom att utveckla en flotta, en havsmakt. För Thiriart var Västeuropa Sovjets Sicilien. Han uttryckte det på följande vis: ”You say that the Bear has learned to swim, and it’s true. The she-wolf also learned how to swim 22 centuries ago. But before destroying Carthage, Rome had to take over Corsica, Sardinia and Sicily. Today, Sicily is the whole of Western Europe.”
Thiriart och EU
…let’s consider my reasonable non-radical solution. According to this, a united, democratic (sic), parliamentary and liberal-capitalist Europe would finally adopt a single currency, and a lingua franca (probably English). And finally, this reasonable Europe of the Common Market (12 countries) would organize an integrated European Army.
– Thiriart
Som ett alternativ till den euro-sovjetiska allians han såg som optimal var Thiriart även positiv till det som senare blev EU. Han insåg att projektet från början var ett amerikanskt försök att behålla sin kontroll över ett mer integrerat/effektivt Västeuropa, men menade samtidigt att det fanns möjligheter för EU att utvecklas i annan riktning. Viktiga steg i den riktningen var skapandet av en gemensam krigsmakt, försvar av Israels rätt till existens men inte genom att européer skulle dö för ”vildögda rabbiners storhetsvansinniga fantasier”, och vänskapliga relationer till Sovjet.
I vår tid skulle liknande positiva initiativ kunna vara en självständig utrikespolitik (oavsett om det gäller de amerikanska krigsäventyren i Afghanistan eller inställningen till Iran), en vänskaplig relation till Ryssland, och en egen ekonomisk politik präglad mer av autarki och den europeiska sociala modellen. Dessa geopolitiska steg måste också åtföljas av det Thiriart kallar ”psyko-politiska” förutsättningar för ett enat Europa, bland annat en insikt i vad som gör oss till brödrafolk, vilka värderingar som är genuint europeiska. Omärkligt tycks detta ha pågått sedan länge, bland annat turismen bidrar till att många ser de europeiska folken som syskon. Det skulle också leda till skapandet av ett Fästning Europa, ett stopp för massinvandring från våra gamla kolonier. Med utgångspunkt i Nietzsche beskrev Thiriart också hur en annan antropologi och psykologi krävs för att Europa åter ska kunna bli en aktör på den storpolitiska arenan. Istället för det amerikaniserade konsumtionssamhällets ”get more” behövs ett traditionellt europeiskt människoideal präglat av ”be more”. Thiriart talade här om en ny människotyp, homo novus, och gav också exempel på hur Nietzsche under Sovjets sista år med uppskattning hade börjat studeras av vissa sovjetiska teoretiker.
The values of American society are embedded in a ”Get More” mentality. It began with livestock, wheat, steel, the railroads, oil. Then, later on, came the exploiting of,sexual deviation, and an addiction to play. There is constant ”partying” and ”pleasure-seeking”… Contrasting with the ”Get More” mentality is the ”Be More” approach. One rarely encounters in the common man a burning desire to ”Be More.” In fact, what many men practice is the pursuit of ”appearing to be more” than what they are. A pretentious appearance of virtue is commonplace, yet true self mastery is rarely to be found.
– Thiriart
Sammantaget kan Thiriart lätt framstå som kontroversiell. För liberalen sticker hans nyktra syn på vad Andra världskriget egentligen handlade om i ögonen, liksom hans historiska relativisering av de ”onda” Hitler och Stalin. För nationalisten kan istället hans historiska syn på national- och kontinentalstater framstå som lika osympatisk (som Gumilev visat med sitt begrepp super-etnos förutsätter europeisk enhet dock inte att dagens etniska grupper uppgår i varandra). I en ny era kan också vissa förutsättningar ha förändrats, såsom den arktiska regionens växande geopolitiska betydelse.
Geopolitiskt är det samtidigt uppenbart att Thiriart hade rätt. Ett splittrat Europa är en spelplan för USA, ett enat Europa är en förutsättning för att den amerikanska imperialismen ska kunna motarbetas. För varje äkta anti-imperialist finns därför inget annat val än att återknyta till den europeiska högerradikala traditionen, och den syn på Europa som en metaidentitet som uttryckts av både Mosley, Yockey, Evola, Thiriart, de Benoist och vår svenske Per Engdahl. Bara ett självständigt Europa kan exempelvis förhindra de amerikanska och sionistiska angreppskrigen i Mellanöstern, och skapa en ny ekonomisk världsordning. De konkreta formerna blir med stor sannolikhet inte de som Thiriart föreställde sig för mer än 20 år sedan, men att de europeiska brödrafolken måste bryta med underordningen under det amerikanska imperiet, och lära sig omsätta sina gemensamma intressen i gemensam politik, är lika sant nu som då.
Vidare läsning
Europa Patria Nostra – Jean Thiriart – Prophet and Militant
Thiriart – Biografi och intervju
Europe a Nation – The European Socialism of Oswald Mosley
Oskorei – Jean Thiriart
Carl Schmitt – Land och hav
F.P. Yockey och Imperium
Lev Gumilev och etnogenesis
Limonov – Ett annat Ryssland
Neo-socialisterna
Karl Paetel och den socialrevolutionära nationalismen
Vänster mot massinvandring – några länkar
Sultan Galiev och de historiska nationalkommunisterna
Om skribenten: Joakim Andersen
