En intressant aspekt av den svenska debatten är att banden mellan verklighet och diskussion i många fall klippts av. Tecknet har fullständigt lösgjort sig från det betecknade, för att låna Baudrillards begrepp. Detta betyder att mycket som egentligen är självklart inte har någon plats i debatten, att det istället rentav väcker raseri och avsky från ideologins vakthundar när någon återkopplar till verkligheten. Dagens inlägg kan bara ge några få exempel på sådana självklarheter:

Miljövänlig politik är oförenlig med massinvandring. Människor från länder med lägre miljöpåverkan ska inte flyttas till länder med hög konsumtion och hög påverkan. Inte heller är de massiva överföringar av pengar, och flygresor, de gör till sina hemländer särskilt positivt för miljön. Miljöpartiet är därför inget riktigt miljöparti.

Det är ett större problem för demokratin att Robert Aschberg sitter i styrelse med våldsdömda vänsteraktivister men ändå får hålla i en valvaka, än att Sverigedemokraterna har en handfull kandidater som handlat från ”vit maktbolag”.

Man mår bättre som infödd medelklass i Irak, Afghanistan och Somalia än som etnisk underklass i Rosengård.

Den som föreslår könsneutrala toaletter samtidigt som pensionärer svälter ska inte förvänta sig att tas på allvar.

Invandringspolitiken är en politisk fråga som andra. Det är bara i Sverige den som vill sänka invandringen betraktas som ond och driven av ”hat”, och även här egentligen främst av små men högröstade grupper som monopoliserat media.

Det tar tid för människor som nyligen kommit till ett land att lära sig språket, få en anställning och engagera sig politiskt. Detta är varken orättvist, konstigt, eller ett exempel på diskriminering. Det är heller inte en politisk fråga.

Den som tycker att det är en politisk fråga eller ett misslyckande att människor som bara vistats i vårt land några få år inte är lika engagerade i de politiska partierna som de infödda avslöjar bara sin egen dumhet.

Svensk feminism bygger på att historiskt manliga yrken och sysslor är överlägsna kvinnliga dito.

Om de ungdomar som sparkade ner Fredrick Federley varit nationalister, kortklippta, eller ens etniska svenskar, hade media berättat det för oss vid det här laget.

Islam och västerländsk liberalism är, om vi ger begreppen en reell innebörd och inte likt postmodernister bara rör oss med tecken på det betecknades bekostnad, oförenliga storheter. Detta oavsett vilken av de båda storheterna vi anser är att föredra.

Om inte sexköpslagen hade bottnat mer i feministisk privilegiepolitik än i legitim omsorg om utsatta människor, hade debatten också handlat om de många homosexuella män som säljer sina kroppar. Men då debatten bottnar i feministisk upprördhet och upplevelser av kollektiv kränkning försvinner denna aspekt.

Sverige är svenskarnas land. Här ska svenskarna leva och dominera, både kulturellt, politiskt och demografiskt. Allt annat är att lägga grunden för ett långsamt folkmord.

Somalia är somaliernas land. Där ska somalierna både leva och dominera. Om de kortare tider tvingas vistas i andra länder ska de uppmuntras att behålla sin identitet och sin kultur.

När man i sovjetrepublikerna och Jugoslavien började säga att blandäktenskapen var så många att det aldrig mer skulle kunna bli etniska konflikter var det bara en fråga om några få år innan dessa länder exploderade i inbördeskrig med etniska förtecken.

De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är så omfattande att de i många fall är en bättre förklaring till skillnader i beteenden än ”patriarkatet”.

När människor med bakgrund utanför Sverige utgör majoriteten av ungdomarna i en storstad som Malmö är det varken oproblematiskt eller önskvärt.

Den som på grund av sin tillhörighet till ett ”invandrarkollektiv” anser att de etniska svenskarna är skyldig honom eller henne någonting lider av självbedrägeri. Flödet av skatter och transfereringar talar sitt tydliga språk – ”follow the money”.

Barn är inte en rättighet, däremot har barn en rättighet till fullgoda familjer.

Den hugade torde själv kunna komplettera med politiskt inkorrekta men allmänt kända självklarheter.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.