En region med genuin geopolitisk sprängkraft utgörs idag av Afghanistan och Pakistan, länder med en omfattande amerikansk militär närvaro. Afghanistan äger å ena sidan rika naturtillgångar, å andra sidan är kontrollen av landet av stort värde för de amerikanska försöken att inringa Ryssland och Iran, och behärska det eurasiska hjärtlandet. Man kan också misstänka att det amerikanska anfallskriget 2001 fyllde en mer geokulturell och ideologisk funktion, och att avsikten var att dränka en potentiellt konkurrerande samhällsmodell i blod. Liksom länder som under det kalla kriget valde den socialistiska modellen straffades kännbart, måste världens folk idag genom Somalia och Afghanistan läras att den islamistiska vägen kostar mer än den smakar.

De amerikanska oligarkerna tycks dock ha fått lära en liknande läxa, då stödet för ockupationen efter 9 år är lågt både i Afghanistan och USA, och då både kriget och talibanrörelsen spillt över till Pakistan. Denna läxa är av värde för världsfreden, då det afghanska motståndet demonstrerat att anfallskrig riskerar att bli både kostsamma och impopulära, även när det är den såkallade världspolisen som ligger bakom dem.

Den nordiska insatsen

Utan att förringa danska och svenska soldaters idealism och mod måste man därför se det som djupt tveksamt att våra länder deltar i den amerikansk-ledda ockupationen av Afghanistan. De senaste dagarna har flera nyheter antytt att insikten om detta växer. Den danska dokumentären Armadillo skildrar hur soldaternas möte med en hotfull och ofta fientlig befolkning leder till cynism och brutalisering, samtidigt som många veteraner efter kriget hamnar i fängelse på grund av bristande stöd.

I Sverige ser vi samtidigt hur de rödgröna kommit överens om att avsluta den militära insatsen 2013. Om man bortser från deras syn på sjukförsäkringen får detta anses vara det enda av värde de rödgröna kommit överens om på mycket länge.

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, kommenterar detta med att risken då är stor att talibanerna återtar initiativet. Vad man dock bör fråga sig är om inte den talibanska militära uthålligheten bygger på ett så starkt folkligt stöd och motstånd mot ockupationen att det är orealistiskt att förvänta sig att talibanrörelsen för all framtid kan utestängas från den politiska processen i landet. Förr eller senare bör man inse att den artificiella situation vi har idag bygger på en ren militär ockupation, och att en långsiktig fred bör ta i beaktande vad de olika afghanska folkgrupperna anser. Uppenbarligen föredrar en hel del av dem talibanerna framför främmande ockupanter.

Pakistan

Oroväckande i sammanhanget är också situationen i Pakistan. Dels har kriget spridit sig, dels har vi även där ett amerikanskt krig i relativ mediaskugga. I samband med de omfattande översvämningarna har vi också kunnat notera hur etno-religiösa stereotyper drabbar de pakistanska civila hårt. Vi talar här om rena sentiment som är svåra att mäta, men man kan fråga sig om inte den tydliga skillnaden i bistånd mellan jordbävningskatastrofen i Haiti och översvämningen i Pakistan illustrerar en hel del om etno-religiösa stereotyper. Under katastrofen i Haiti reducerades de drabbade av media till rena kroppar, kroppar som grät, kroppar i förtvivlan, et cetera. Några sociala eller kulturella sammanhang syntes ytterst sällan, och man kan misstänka att den starka viljan att hjälpa då delvis bottnade i en postolonial syn på de afrikanskättade haitierna som stora barn (barn har som bekant heller inga sociala och kulturella sammanhang). De drabbade i Pakistan har inte kunnat presenteras på samma vis, och solidariteten med dem har dessutom haft att kämpa mot negativa intryck och erfarenheter kopplade till muslimer. Hjälporganisationer har försökt motverka detta med bilder av mörkblonda pakistanska barn, sannolikt med avsikt att visa att ”de är som vi”, men som helhet har de lidande i Pakistan alltså varken kunnat appellera till postkoloniala stereotyper eller den geografiska och kulturella närhet som exempelvis estländare hade kunnat. Viljan att hjälpa har därför varit mindre, något som också illustrerar de komplexa etno-religiösa stereotyperna i ett samhälle som samtidigt är politiskt korrekt och postkolonialt. Även här kan sannolikt spåras en koppling till det amerikanska anfallskriget, och tillhörande liberala och sionistiska propagandakampanjer, som lärt oss att se afghaner och pakistaner som potentiella ”islamistiska” fiender snarare än människor med sina egna kulturer och traditioner. Om så är fallet är det ännu ett exempel på hur anfallskrig brutaliserar.

Relaterat

Reflektioner kring Wikileaks och Iran

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.