En viktig aspekt av det senmoderna samhället är medias växande makt, och den politiska sfärens reträtt. Eftersom den politiska sfären också är den sfär där folkviljan kan vinna inflytande, är detta en oroväckande utveckling för den som ger mer än läpparnas bekännelse till det demokratiska idealet. Det är inte förvånande att företrädare för den Nya Högern som de Benoist har beskrivit den politiska sfärens atrofiering som ett problem. Dess plats tas istället av den ekonomiska sfären, marknaden och kapitalet, och av den pseudomoraliska sfären, företrädd bland annat av politiskt korrekta grupper som har gemensamt att de varken kan väljas eller väljas bort av folket (akademiker, journalister, et cetera).
Samtidigt bedrivs det en hel del forskning på detta område. Ett svenskt exempel på detta är rapporten Mäktar politikerna med medielogiken? av ekonomen Dan Andersson från Arbetarrörelsens tankesmedja. Med sina knappa 28 sidor ger den en god sammanfattning av ett användbart perspektiv på relationen mellan media och politik. Anderssons text är en språklig katastrof, som hade mått väl av korrekturläsning, men innehållet är givande.
Quis custodiet ipsos custodes, vem ska vakta väktarna?
Man kan se på medierna som en kommersiell domstol eller som en marknadsbaserad kyrka.
– Andersson
Andersson indelar demokratin i tre möjliga idealtyper. Han talar om samtalsdemokratin, där det rationella samtalet står i fokus, som en sådan typ, liksom deltagardemokratin där medborgarnas deltagande är det centrala. Mot detta ställer han elitdemokratin, där fokus ligger på mediernas granskning av politikerna. I elitdemokratin förs inget levande samtal, och medborgarna har alienerats från det politiska livet.
Anderssons tes är att mediernas logik idag leder till elitdemokratin. Detta bland annat då det journalistiska idealet blivit en närmast gnostisk hybrid av elitism och populism. Å ena sidan ska journalisterna ”granska” och ”avslöja” makthavare, å andra sidan är politiker den grupp av makthavare som är enklast att granska. Detta gör att andra typer av makthavare granskas mer sällan.
Den kanske mest uppenbara formen av denna granskning är det numera klassiska ”mediadrevet”. Andersson beskriver hur det har närmast religiösa former, och ofta också avslutas med ”pudeln”, där syndaren erkänner att han eller hon hade fel och att drevet hade rätt. Därefter förlåts syndaren, och medias legitimitet som domare bekräftas.
Andersson menar att mediadrev ofta är av ondo, kostnaden för samhället överstiger vinsterna. Detta då dreven leder till ett avpolitiserat fokus på politikers person, på bekostnad av konkreta politiska frågor. De spär också på politikerföraktet, vilket leder till det Andersson beskriver som populism.
Om en hel grupp av medier beter sig moraliskt tveksamt har de således ingen motkraft.
– Andersson
Andersson beskriver också hur journalistiken förändras, hur media går från att rapportera till att bli en aktör i det politiska spelet. Bland annat intervjuar journalister varandra, man kan också notera hur intresset för Stieg Larsson efter hans död varit mycket omfattande från hans gamla kollegors sida. Det som skiljer media från andra aktörer på den politiska arenan är dock att media både är aktör och arena. Den som vill kritisera media är alltså beroende av media för att nå ut. Ett exempel på detta är att när Robert Aschberg och Expos Mikael Ekman ingår i samma styrelse som en misshandelsdömd vänsteraktivist så kommer det med stor sannolikhet inte att rapporteras av övriga medier. Om det rör sig om en outtalad överenskommelse eller har andra skäl är svårt att avgöra, men de kommer att fortsätta begränsa sina angrepp på de politiska motståndarna till mer abstrakta påminnelser om Vänsterpartiets stalinistiska förflutna och Syndikalisternas kopplingar till politiskt våld.
Andersson tar också upp sådant som att förtroendet för vissa former av media är lågt i befolkningen, han gör också en klassanalys där han menar att socialdemokraternas väljarbas är särskilt utsatt för lågkvalitativa medier som gör att de får en populistisk världsbild (och i förlängningen röstar på Sverigedemokraterna eller inte alls). Det finns betydande blinda fläckar i Anderssons analys, bland annat är han själv en ”elitdemokrat” i sin syn på Sverigedemokraterna och deras sympatisörer (han omyndigförklarar alltså närmare 7% av befolkningen). Han tar heller inte upp problemet med att journalisterna utgör en politiskt korrekt kast, med likartad sensibilitet och världsåskådning. Här borde nog Andersson frågat sig om det inte kostar mer än det smakar, samtals- och deltagardemokratiskt sett, att tabubelägga debatten kring bland annat invandringspolitiken. Som politiskt korrekt måste man här uppleva något av ett moment 22. Å ena sidan bidrar de politiskt korrektas monopolisering av debatten till att enbart trivsamma och progressiva åsikter kommer till tals, å andra sidan ruttnar och dör den reella demokratin som en bieffekt av det.
Men sammantaget är hans lilla rapport ändå en bra introduktion till frågan om relationen mellan media och demokrati, och varför den relationen är allt annat än oproblematisk. Den hugade kan utan problem tillämpa ett mer systemkritiskt perspektiv än Anderssons på det. Anderssons rapport står att läsa här: Mäktar politikerna med medielogiken?
Relaterat
Individualism som ideal och som funktion
Media som ickedemokratisk struktur
Hiv-män och pornografiskt Skådespel
När journalistik blir politik – bidragstagande SD:are
“Hundarna åt sin ägare" – en kort medieanalys
Om skribenten: Joakim Andersen
