Idag ska vi ägna oss åt något så småborgerligt som ett ekonomiskt perspektiv på den västerländska massinvandringspolitiken. Detta är enbart ett av flera perspektiv på det hela, man kan också anlägga allt från politiska och etniska till ekologiska och kulturella perspektiv på det.
Alternativkostnader
Här framträder en huvudorsak till att välfärden kommit på fallrepet. Den andel av BNP som togs i anspråk för invandringen har nästan fördubblats från 7 till 13,5 procent… Det är i invandringspolitiken och ej i integrationspolitiken som problemlösningarna bör sökas. En orsak till att Sverige ligger på 17:e plats i välfärdsligan är just den omåttligt generösa invandringspolitiken.
– lektor Lars Jansson
Vad den svenska massinvandringen kostar är en frågeställning de flesta nationalekonomer skyr som pesten. En gissning är att detta beror på att de redan från början vet att svaret kommer få dem att utmålas som främlingsfientliga. ”Man ångrar sig redan innan”, som Peter Apelgren uttryckt det hela. Det finns dock undantag. Lektorn i företagsekonomi, Lars Jansson, räknade i sin studie Mångkultur eller välfärd på det hela. Han kom då fram till att invandringen 1990 kostade 100 miljarder kronor, men 1999 hade kostnaden stigit till 267 miljarder kronor. Detta motsvarade en fjärdedel av hela den offentliga sektorn.
Andra beräkningar har gett andra resultat. Professorn i nationalekonomi, Jan Ekberg, har exempelvis nått slutsatsen att invandringen ”endast” kostar 40 miljarder kronor per år. Brittiska beräkningar har gett vid handen att invandringen där varje år kostar skattebetalarna i genomsnitt 350 pund. Inräknat var då allt från kostnaderna för översättning (100 miljoner pund per år) till de pengar som skickas till hemländerna (1,4 miljarder pund per år).
Vad man här bör komma ihåg är att varje utgift har en alternativkostnad, för varje utgift man väljer att lägga pengar på hade man kunnat välja något helt annat. Det är inte helt omöjligt att anta att svenskarna som folk haft en bättre tillvaro om de valt att lägga dessa miljarder på exempelvis skolan eller äldrevården. Eller lägre skatter.
Tribut
Man kan också anlägga ett rent etniskt perspektiv på det hela. Kostnaderna för massinvandringen antar då karaktären av tribut, det är en kostnad som huvudsakligen bärs av de etniska svenskarna. Lektor Jansson beräknade att invandrarbefolkningen 1999 betalade 11% av skatten, trots att de stod för 20% av befolkningen. Detta innebär att en resursöverföring varje år äger rum från etniska svenskar till icke-svenskar, i klarspråk att de etniska svenskarna försörjer en betydande del av icke-svenskarna. Detta perspektiv lyser med sin frånvaro i den offentliga debatten, där det snarare är de etniska svenskarna som står i blickfånget och anklagas för fenomen som diskriminering och främlingsfientlighet. Att en viss tacksamhet vore på sin plats gentemot det etnos som försörjer en är däremot en tanke som skulle stämplas som direkt omänsklig. Samtidigt är det en tanke som inte är helt ointressant i samband med diskussionerna om utanförskap och dylikt. Särskilt inte då det i dessa diskussioner ofta ingår implicita hot, upploppen i förorterna antas bero på att för lite resurser går till dem och om man vill ha social fred måste man därför öka resursöverföringen ytterligare. Skatt som överförs under sådana hot kan dock inte definieras som annat än tribut.
Man kan här också tillägga att resonemanget om att ”jag har inget emot dom som jobbar” haltar betänkligt. I en situation av arbetslöshet innebär de flesta av dessa situationer att en svensk gått miste om anställningen ifråga. I förbigående sagt kan ett liknande perspektiv anläggas på bostäder och sjukvård, två ändliga resurser där det också råder en brist.
Samhällelligt överskott
Ett användbart begrepp i sammanhanget är det ekonomiska överskottet. Det bygger på marxistisk teori, och populariserades kanske främst av Paul Baran. Baran definierade detta överskott som skillnaden mellan ett samhälles produktion och dess konsumtion. Han menade att överskottet i olika samhällen använts till olika saker. I vissa samhällen har det använts till skapandet av storslagna monument, i vårt samhälle används det bland annat till försvarsmakten och marknadsföring.
Om man är det minsta intresserad av Francis Parker Yockey eller arkeofuturismen blir detta ekonomiska överskott och dess användning ett särskilt tydligt exempel på Europas tragedi. Vi har idag uppnått en ekonomisk och teknologisk nivå där vi skulle kunna förverkliga både de utopiska socialisternas vision av ett tryggt och meningsfullt samhälle, samtidigt som vi skulle kunna förverkliga science fictionförfattarnas drömmar och utforska och kolonisera vårt solsystem. Vi skulle kunna skapa mäktiga monument, väldiga naturreservat och ekologiska utopier. Men istället använder vi överskottet till att ersätta oss själva med andra etniska grupper.
Om skribenten: Joakim Andersen
