Idag ska vi bli reaktionära och fördömande, något som också kan ha sin plats. Ett kännetecken bland flera hos det senmoderna samhället är dess relativistiska och falska tolerans. Denna tolerans är förvisso selektiv, och omfattar inte genuin systemkritik, men bygger på en avsaknad av uttalade hierarkier vad gäller kulturuttryck. Trots att våra samhällen är konsumtionsbaserade Skådespelssamhällen, trots att de uppväxande generationerna i högre grad än tidigare formas av media, innebär detta att avståndstaganden från genuint dålig kultur sällan eller aldrig görs. Att ta avstånd är i dessa sammanhang att visa prov på en auktoritär och föråldrad personlighetstyp, särskilt om det finns en etniskt känslig komponent i den dåliga kulturen (särskilt tydligt i hiphopen).

Den brittiske konservative filosofen Theodor Dalrymple summerar denna oärlighet med en anekdot:

For example, the newspaper that is virtually the house journal of Britain’s liberal intelligentsia, the Guardian (which would once honorably have demanded that, in the name of equity and common decency, the entire population should be given acces to high culture), recently published an article about a meeting in New York of what it described in headlines as ”some of America’s biggest minds.”

The insincerity of this flattery is obvious to anyone with even a faint acquintance with the grandeur of human achievement. It is inconceivable that the writer of the article, or the editor of the newspaper, both educated men, truly believed that Puff Daddy et al possessed some of the biggest minds in America.

Han fortsätter med att fråga läsaren om de miljoner människor som ingår i ”underklassen” har ett värde, om deras liv ska vara meningsfulla och givande eller inte. Om svaret är nekande eller likgiltigt spelar det heller ingen roll vilka attityder och vilken världsbild de erbjuds genom populärkulturen, om den exempelvis är ”brutal och dum”. Men om även deras lycka spelar roll, om man ironiskt nog i det moderna samhället tar jämlikhetstanken på allvar, är den relativistiska och falska toleransen ett problem då den berövar dem värdefulla förebilder, meningsfulla mål och positiva identiteter. Istället får de 50 Cent och Ke$ha.

Tolerans och relativism

Denna ”tolerans” bygger också på en senmodern indelning av samhället i olika sfärer. Habermas beskrev hur det tidigt-moderna samhället var indelat bland annat i privat och offentlig sfär, i vår tid kan man identifiera nya sådana distinktioner. En av dem är den socio-geografiska distinktionen mellan borgerligt och rebarbariserat offentligt rum, en annan rör skapandet av en avpolitiserad och pre-intellektuell konsumtionssfär som kan beskrivas bland annat som brukskulturell. Musiken i denna sfär är exempelvis oproblematisk eftersom det rör sig om ren bruksmusik. När man försöker analysera eller kritisera den får man ofta höra att man ”ska sluta ta allt så allvarligt/folk vill kanske bara dansa/allt är inte politiskt”. Samtidigt påverkar även den rena brukskulturen samhället i stort, och förmedlar vissa värden. Oavsett om dessa enbart är löjeväckande i sin infantilitet, som Sean Banan, eller förmedlar mer tydligt skadliga attityder, som Promoes Svenne Banan och Ke$has Dirty Picture. Att dessa brukskulturella attityder inte analyseras av den intellektuella vänstern är förövrigt ett tecken på denna vänsters kapitulation inför konsumtionssamhället, och utgör ett brott med dess egen tradition. Vare sig Marcuse eller Adorno uteslöt på sin tid brukskulturen från den kritiska teorins analyser, en kulturkritik som gör halt vid populärkulturen är lika irrelevant som en demokratianalys som hejdar sig vid fabriksportarna.

Men i en situation där kulturens sfär splittrats i en impotent och irrelevant ”modern konst” å ena sidan, och en brukskultur som både till form och innehåll präglas mer av samplade röster som för tankarna till Smurfhits, sexism och materialism, kort sagt en brukskultur som är ”brutal och dum”, är kulturkritiken viktigare än någonsin. Dels bör den påtala hur ”brutal och dum” både den moderna konsten och brukskulturen ofta är, dels bör den peka på goda alternativ både i hög- och populärkultur. För sådana finns fortfarande. Här finns som redan påpekats förutsättningar för en intressegemenskap mellan en kulturkonservatism med inslag av traditionalism och en kulturradikalism som tar talet om mimesis och det skönas betydelse på allvar.

Någon emancipatorisk potential finns heller inte i att som Ke$ha se ut som en svettig och nerspydd version av de unga tjejer som lyssnar på henne, eller att som reggaetonartisterna förmedla en sexistisk livssyn med rötter i Centralamerika. Den brist på respekt för både artister och publik den diskreta ”toleransen” innebär kan inte betraktas som annat än ett svek. Vissa kulturuttryck är rent objektivt dåliga både vad gäller kvalitet och budskap, ofta i så hög grad att den senmoderna ”toleransen” i själva verket döljer ett djupt förakt.

En kommande reaktion?

Samtidigt får man intrycket att en reaktion är på väg, den kulturella utvecklingen går i cykler och förr eller senare uppstår en mättnad avseende exempelvis hiphop. Man kan ana att denna redan är på väg. Framgångarna för en grupp som The Lonely Island är ett exempel. Deras verk är egentligen ofta rena parodier på hiphopens poser och texter, men det faktum att det är en grupp unga judisk-amerikanska män snarare än afro-amerikaner som skriker fram dem gör det hela lustigt (genom att skapa det främmandegörande Brecht på sin tid talade om). Liknande parodier är inte helt ovanliga. Ibland bygger de på det förakt som tidigare nämnts, ibland inte.

I år vill Sean Banan göra en Promoe med sin ”Skaka rumpa”. Jag tror inte att den bli en hit och jag hoppas verkligen inte det.
– Stefan Lindeborg, P3

Intressant är också den artikel i SvD som rör 2010 års potentiella ”sommarplågor”. Man noterar där att sommarplågorna tidigare ofta varit lättillgänglig reggae eller hiphop (i parentes sagt musik byggd på den lägsta gemensamma nämnaren), men att 2010 är det mer troligt att det blir något annat.

Take a dirty picture for me
Take a dirty picture
Take a dirty picture for me
Take a dirty picture

Snap, öh, snap, snap

– Taio Cruz ft. Ke$ha

Relaterat

Från folkmordets epicentrum

Reggaeton som regression

Amerikas symboliska afrikanisering

Roland Barthes – Mytologier

Konstens kris

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.