En intressant aspekt av det senmoderna samhället är kopplingen mellan etnicitet och idrott. Det är exempelvis tämligen okontroversiellt att hävda att afrikaner är överlägsna inom vissa idrotter (att hävda att de på något område skulle vara underlägsna är det däremot inte). Man kan också notera att den etniska rensningen i många fotbollslag lett till reaktioner. Filosofen Alain Finkielkraut har exempelvis i Frankrike talat om landslaget som ”black-black-black”, alltså att infödda fransmän är underrepresenterade. Det mångkulturella samhällets sprickor är sällan heller så tydliga som när delar av den ”egna” befolkningen buar ut landslaget och hejar på lag från sina hemländer.
Sådana aspekter är av intresse, inte minst då idrott i olika former spelar en viktig roll i mångas liv och väcker starka känslor. En värdefull resurs är då internetsidan Caste Football, som berör kopplingarna mellan idrott och etnicitet. Man har bland annat tagit upp den påstådda våldtäkten utförd av en grupp vita lacrossespelare på Duke och hur media girigt tog vara på tillfället att rapportera om en vit gruppvåldtäkt (även om det tydligt framgick att det hela var en bluff). Fokus ligger annars på football, och de etniska stereotyper som gör att vita atleter idag har väldigt svårt att etablera sig på vissa positioner. Football är en sport som inte vunnit något större intresse i Europa, men Caste Football innehåller flera intressanta artiklar även för oss.
Etnicitet och MMA
Why is white success in MMA important? The sports media are even more politically correct than the news media, and never tire of glorifying black athletes. White MMA fighters like Fedor Emelianenko, Georges St. Pierre, Randy Couture, and others give young white athletes sound role models who look like them. Most white mixed martial artists, especially the ones listed above, are also gentleman inside and outside the ring. They show that whites can succeed—and often dominate—in what is perhaps the most demanding sport in the world.
– Joe Kowalski
Intressant är även artikeln Whites in Mixed Martial Arts, där Joe Kowalski både tar upp framträdande ”vita” kampsportare och relationen mellan etnicitet och kampsport. Han nämner att när Cain Velasques tatuerat ”brown pride” är detta okontroversiellt, men när klädföretaget Hoelzer Reich ansågs gå för långt i sin vurm för preussiska och tyska symboler förbjöds deras fighters att bära dem i ringen. Att kombinationen av Hoelzer Reichs ”ancestral standpoint” med den maskulina MMA-världens testosteronstinna publik upplevdes som potentiellt explosiv är relativt begripligt, inte minst då den mediala bilden av vita män annars är tämligen effeminerad.
Perhaps a better indicator of the importance of race in MMA is the reaction of crowds at sports bars. I have watched many UFC matches in these establishments, and have been pleased to see the overwhelmingly white patrons cheering for white fighters. Often the few blacks make no secret of cheering for their fighter.
– Kowalski
Intressant är att när man följer debattforum inser ett betydande antal ändå dubbelmoralen i det hela. Den politiskt korrekta stigmatiseringen av etnisk medvetenhet för europeiskättade må vara institutionaliserad, men många unga inser att den bygger på just dubbelmoral. Många av dessa har heller inga problem med den ”historical and ancestral” estetik Hoelzer Reich erbjudit. I ett mångetniskt samhälle upplevs det naturligt att alla grupper får utforska sin identitet.
Modern fotboll och etnisk tillhörighet
What sort of effect does such wholesale ethnic cleansing of a football team supported by working class Whites have? The globalist elites who connive at this phenomenon probably think it works as effective propaganda: by presenting then with Black sporting heroes, Whites will come to accept the idea of multiracialism, mass immigration, and the destruction of their racial consciousness.
– Karl Baxter
Fotboll är en idrott som historiskt haft starka inslag av lokalpatriotism, lojalitet mellan spelare och supportrar, och arbetarklasskultur. Framväxten av den ”moderna fotbollen”, där de hängivna supportrarnas intressen skjuts åt sidan i jakten på profit, och där kopplingen mellan lokalsamhälle och lag utmanas på flera sätt, har därför väckt starka reaktioner.
En aspekt av detta är den etniska rensningen i flera lag, där infödda spelare ersätts av utomeuropéer (som inte sällan dessutom utmärker sig genom olika brott riktade mot lokalsamhällena). Sådan rensning tros ibland leda till ökad ”tolerans”, då supportrarna vänjer sig vid utomeuropeiska favoriter. Men som Karl Baxter visar i artikeln It’s Wigan Wot Won It så kan det mycket väl vara tvärtom. Genom en studie av var stödet för Nick Griffin och British National Party var som störst i valet till Europaparlamentet, finner han att det var just i en stad där fotbollsklubben utsatts för etnisk rensning. Baxters hypotes är följande: ”both Liverpool and Manchester United are successful teams that have prominent British players and a far higher percentage of White players than most Premiership teams. The teams are thus able to provide their fans with an acceptable and reassuring source of identity.” Stödet för BNP var därför oförändrat i Liverpool och Manchester. I Wigan, vars lag genomgått just den förändring som skulle leda till ökad ”tolerans”, vann BNP däremot sin största framgång (vilket bidrog till att partiet vann mandat). Detta är i grunden inte förvånande, som Rene Girard indikerat är det först när andra grupper blir synliga som etnisk ambivalens och konkurrens blir verkligt explosiva fenomen.
Caste Football har också flera intressanta artiklar om boxning.
Relaterat
SolGuru – En traditionalistisk ”fighter”?
Facebook – Mot den moderna fotbollen
Om skribenten: Joakim Andersen
