I samband med de senaste dagarnas turbulens kring Ship to Gaza, och den israeliska bordningen av skeppen, kan det vara på sin plats med en kommentar. Man kan notera att bordningen ägde rum på internationellt vatten, vilket var ett brott mot folkrätten. Samtidigt kan man dock notera att folkrätten är en social konstruktion. Man kan också notera att delar av reaktionerna i Sverige är förutsägbara och infantila, när vissa delar av vänstern utbrister att ”Israel är jävla mördare” bottnar det i en världsbild starkt präglad av etnomasochism och hat mot styrka och auktoritet. Mer intressant i sammanhanget är då att även sionistiska ungmoderater är kapabla till tämligen infantila och emotionella analyser.

Det sämsta av två världar

Något förenklat kan man säga att de israelvänliga rösterna tar fasta på den utsatta situation landet befinner sig i, omgivet av ”galna muslimer”, medan de pro-palestinska motsvarigheterna utgår från den utsatta situation Gazas folk lever i, utsatta för en hård kontroll av Israel. Som svensk kan man här inte undgå att fråga sig om man inte själv enligt dessa verklighetsbeskrivningar lever i den sämsta av världar, omgiven av alltfler muslimer och med en hel del etniska judar i maktpositioner både i media och politik.

I en situation där även skämt och ironi kan tolkas som ”hat” bör man kanske undvika den typen av frågor, oavsett vilket är det tydligt att Israel gjort en betydande PR-förlust i samband med bordningen. Det är även tydligt att debatten efter bordningen av Ship to Gaza varit tämligen ytlig. En sådan debatt borde nämligen utgå från sionismen och dess ambivalenta position i den senmoderna världen. Den skulle även ta fasta på den historiska ironi som innebär att när sionismen för många framstår som en historisk anakronism från nationalstaternas era, så beror detta ytterst på idéer som haft sitt ursprung i etniskt judiska miljöer som Frankfurtskolan och den boasianska antropologin, och som först riktats mot västerländska nationalstater.

En sådan analys skulle kunna ta sin utgångspunkt i Lasse Wilhelmsons sionismkritik. I det förutsägbara och av institutionaliserad konformism präglade svenska debattklimatet är Lasse Wilhelmson en frisk fläkt, och något så ovanligt som en humanist i ordets mer klassiska betydelse. Wilhelmson har en bakgrund i Vietnamrörelsen och 68-vänstern, men har under senare år kommit att bli känd som en av de främsta analytikerna av sionismen, inte minst betraktad i relation till palestiniernas öde.

Sionismkritik

Wilhelmson sällar sig här till en växande skara kritiker av sionismen, som själva har judiskt påbrå. Bland dessa kan nämnas Israel Shahak, Israel Shamir, Noam Chomsky, Norman Finkelstein och Gilad Atzmon. Den senare har Wilhelmson aktivt gjort reklam för i Sverige.

Denna kritik är intressant av flera skäl, bland annat då sionismen spelar en central roll i den amerikanska neokonservatismen, och dess krig i Mellanöstern (som lika mycket har med Israels intressen som med oljan att göra). Sionismen spelar också en viktig roll i det politiskt korrekta och etnomasochistiska idékomplexet, som inte minst vilar på att Förintelsen gjorts till en pseudo-religion. Intressant i sionismkritiken är också att den blottlägger en dubbelmoral där europeiska folk inte tillåts ha etnostater, men där detta är fullt tillåtet i fallet Israel. Sionismkritiken tvingar en helt enkelt att välja. Antingen är nationalstatliga och etniska intressen ett föråldrat arv från 1800-talet, och då gäller det även sionismen och staten Israel. Eller så är det legitimt med etniska intressen, och då bör det i rimlighetens namn även gälla européer. Många sionismkritiker väljer här det första alternativet, vilket är problematiskt för den konsekvente etnopluralisten. Andra viktiga inslag i kritiken av sionismen rör sådant som ägandestrukturer i europeiska och nordamerikanska media, Frankfurtskolan, och liknande känsliga ämnen.

Värt att nämna är att en analys av sionismen inte nödvändigtvis behöver vara knuten till en negativ inställning till etniska judar. Sådana har spelat en inte obetydlig roll i europeisk högerradikalism historiskt, bland mer framträdande exempel kan nämnas Kantorowicz, Weininger, Michelstaedter, Amery, Landauer, Olivetti, Wolffheim och Wolfskehl. I modern tid är inte minst Paul Edward Gottfried och Edward Goldsmith goda exempel på detta.

De bistra herrarna bakom webblogg Oskorei delar inte till fullo Wilhelmsons världsåskådning, exempelvis kritiken av etniskt baserade stater. I den mån sionismen endast vore ett försök att försvara de judiska folkgruppernas rätt till liv och existens skulle man också kunna se ideologin som en form av identitarism, och därmed legitim för den konsekvente etnopluralisten. Så är dock inte fullt ut fallet, utan sionismen kan också analyseras som en maktstruktur. Oavsett vissa skillnader i världsåskådning och intressen är Wilhelmson dock en man som vågar utmana makthavarna, och detta av rent humanistiska skäl (det krävs exempelvis en verkligt livlig fantasi för att kunna tillskriva Wilhelmson antisemitiska motiv). Han har som följd av detta stämplats som ”antisemit” och ”extremist” av etablissemanget och vänstern, den 68-årige pensionären har också angripits fysiskt av ”socialister” i samband med den pro-palestinska al-Qudsdemonstrationen. Wilhelmson har trots sådana fega angrepp fortsatt analysera sionismen, och dagens inlägg avslutas därför med en samling lästips.

Bloggen

Den hugade bör inleda sin bekantskap med Wilhelmson med ett besök på hans blogg, som återfinns här:

Wilhelmsons blogg

Den innehåller bland annat artiklar om kriget i Afghanistan, ”vänsterns” haveri, statligt ideologiproducerande Forum För Levande Historia, och relationen mellan neokonservatism och sionism. Här måste också nämnas den klassiska artikeln Vad är sionismen.

Genom att följa artiklarna på bloggen, av vilka de äldre ofta publicerats i mer etablerade media kan man också följa hur Wilhelmson gradvis fördrivits från dessa eftersom han sagt ”fel” saker. Detta är ännu ett exempel på den institutionaliserade konformism som präglar vårt land.

Boken

När man bekantat sig med bloggen bör man fortsätta med Wilhelmsons artikelsamling Är världen upp och ner. Den recenseras här:

Recension av Wilhelmsons bok Är världen upp och ner?

Sourze-artiklar

Wilhelmson återfinns också på Sourze, med ett antal av sina artiklar. De återfinns här:

Wilhelmson goes Sourze

Intervjuer med Mohamed Omar

Den som inte fått sitt lystmäte av sionismkritik tillfredsställt efter att ha besökt Sourze rekommenderas att läsa de intervjuer med Wilhelmson som Mohamed Omar gjort.

Värstingen – intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson

Sionismkritiken gör framsteg

Lasse Wilhelmson – Förintelsen av Dresden

Relaterat

DC-matchen och vänsterns ersatzpolitik

Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.