Att vara antiliberal innebär ofta att man beskriver sig som motståndare till 1789, 1917 och 1968 års idéer. 1789 och den franska revolutionen utgör på många sätt ett vägskäl i Europas historia, och vi lever ännu i dess blodiga kölvatten. Revolutionen chockerade stora delar av Europa, med sina massakrer, ”Terrorn”, och bisarra försök att skapa ”rationella” substitut för religion och traditioner.
Samtidigt tvingades några av Europas främsta hjärnor till reflektion. Edmund Burke skrev exempelvis Reflections on the revolution in France, även tidiga socialister som Saint-Simon upplevde Terrorn och försökte hantera händelserna på ett ideologiskt och intellektuellt plan. Bland de skarpaste analytikerna återfinner vi Joseph de Maistre (1753-1821). de Maistre var fransktalande savojard, och tjänade större delen av sitt vuxna liv kungen av Piedmont-Sardinien. Under sin ungdom hade han varit aktiv i frimureriet, men efter Revolutionen blev han en av dess mest vältaliga motståndare. Bland hans influenser kan nämnas att Tolstoj baserade Krig och fred på hans iakttagelser av Ryssland där han en period var ambassadör, och att Baudelaire menade att de Maistre ”lärt honom tänka”. Även Napoleon och Stendhal ska ha hyst intresse för den reaktionäre savojarden.
de Maistres antropologi
En viktig skiljelinje mellan liberaler och socialister å ena sidan och antiliberaler å den andra rör synen på människans natur. De förra menar att människan av naturen är tämligen god, och att auktoriteter därför inte behövs. Den antiliberala synen på människan summeras däremot av Oswald Spengler med orden ”människan är ett rovdjur”, och än tidigare av olika indo-europeiska myter där människans dubbla härkomst betonas. Till en del gud eller ängel, till en del titan, jätte eller på annat vis fallen.
de Maistres beskrivning av denna värld bygger starkt på en sådan insikt i människans natur, och när han beskriver den är det både poetiskt och för tankarna till senare socialdarwinister som Ragnar Redbeard.
In the vast domain of living things, there reigns an obvious violence, a kind of prescribed rage that arms all creatures to their common doom. As soon as you leave the inanimate kingdom, you find the decree of violent death written on the very frontiers of life. You feel it already in the vegetable kingdom: from the immense catalpa to the humblest herb, how many plants die, and how many are killed! As soon as you enter the animal kingdom, the law suddenly becomes frighteningly obvious. A power at once hidden and palpatable shows itself continually occupied in demonstrating the principle of life by violent means. In each great division of the animal kingdom, it has chosen a certain number of animals charged with devouring the others; thus there are insects of prey, birds of prey, fish of prey, and quadrupeds of prey. There is no instant of time when some living thing is not being devoured by another.
Människan är enligt de Maistre inget undantag, och han fortsätter:
Above all these numerous animal species is placed man, whose destructive hand spares nothing that lives. He kills to nourish himself, he kills to clothe himself, he kills to adorn himself, he kills to attack, he kills to defend himself, he kills to amuse himself, he kills to kill…
Detta innebär att liberala och socialistiska utopier för de Maistre framstår som blodfattiga och världsfrämmande abstraktioner. Människan är ett rovdjur, och för att inte spåra ur måste vissa av hennes instinkter begränsas av lagar, auktoriteter och religion. För att samhället ska fungera vilar det ”til syvende og sidst på bödeln” enligt de Maistre.
de Maistre och postmodernismen
Intressant är också att de Maistre föregriper postmodernismen. Detta gäller dels hans antropologi, som inte är universalistisk. Han är således kritisk till begreppet ”Människan” som Revolutionen byggde på. För de Maistre finns det flera olika kulturer, med olika traditioner och väsen, och att klumpa samman dem i en generell ”Mänsklighet” och ge dem en gemensam samling ”rättigheter” framstår som ett märkligt projekt. Han skriver:
The constitution of 1795, like its predecessors, was made for man. But there is no such thing as man in the world. In my lifetime I have seen Frenchmen, Italians, Russians, etc.; thanks to Montesquieu, I even know that one can be Persian. But as for man, I declare that I have never in my life met him; if he exists he is unknown to me.
Detta har konsekvenser för den politiska sfären, och de Maistre är lika aktuell i vår tid av amerikanska försök att sprida ”demokrati” och marknadsekonomi över världen när han skriver:
But a constitution that is made for all nations is made for none; it is a pure abstraction, an academic exercise made according to some hypothetical idea, which should be adressed to man in his imaginary dwelling place.
För de Maistre är det också självklart att människor inte är jämlika. Vissa utmärker sig, och de har en förmåga att alltid kristallisera sig till aristokratier. Även i den franska republiken, noterar de Maistre.
Moreover one must not be the dupe of that ideal equality that is only a matter of words. The soldier who has the privilege of talking to his officer in a grossly equal tone is not by that his equal. An aristocracy of office that could at first not be perceived in the general confusion is beginning to emerge; even the nobility is regaining its indestructible influence.
De flesta postmodernister har inte förmått föra sin kritik av de stora berättelserna till angrepp även på egalitarismen, men det är en logisk följd. de Maistre föregriper även postmodernismen genom sin kritik av Revolutionens tro att en ordning kan byggas på förnuftet. Det som skapats av förnuftet kan smulas sönder av förnuftet, noterar han och summerar på så vis vår tid av relativism, nihilism och ”dekonstruktion”. Människan behöver fasta värden, som kan härledas till något högre än vår instabila och föränderliga värld. Alternativet är det senmoderna kaos där allt är relativt och många plågas av känslor av meningslöshet.
de Maistre och politiken
Have Frenchmen not tested the blood of the Capets long enough? They know from a six-century-long experiment that this blood is good, so why change?
de Maistre är monarkist. Han menar dels att inga historiska konstitutioner kan anses ha skapats av människor, utan att de givits dem av Gud. Antingen genom enastående historiska män, som Lykurgos, eller genom en mer omedveten process. Att som revolutionärerna försöka skapa en konstitution baserad på ”förnuftet” blir då ett projekt dömt att misslyckas, något som också märks genom de myriader av lagar de måste stifta och det förakt många kände för dem. För de Maistre är den bästa konstitutionen den som är kort och enkel, och där mycket inte ens behöver skrivas ner. Den spartanska är här ett gott exempel, medan moderna samhällen utmärks av de kopiösa lagtexter de är i behov av.
Savojardens monarkism bygger inte enbart på tron på ”kungar av Guds nåde”, utan han menar även att det är det system som bäst garanterar folkets frihet. Han noterar att den franska kungen alltid varit bunden av ett antal lagar, som garanterat fransmännen en frihet som revolutionärerna störtat i gruset. Historiskt är det också uppenbart att få europeiska kungar kunnat tävla med de franska och ryska revolutionärernas kusliga ”body count”.
Han menar även att en reell republik är en omöjlighet i ett land med femtio miljoner invånare. Intressant är också att även om de Maistre idag gärna beskrivs som kallhjärtad betonar han att det för den franske kungen är betydligt svårare att utkräva en blodig hämnd än det var för revolutionärerna att massakrera stora delar av det egna folket.
En faktor som gjorde de Maistre kritiserad av sina egna är att hans franska patriotism inte upphör när landet blir en republik. Han ser det därför som positivt att republiken trots allt lyckats försvara landet mot andra makter.
de Maistre och historien
de Maistre för tankarna till traditionalismen genom sin historiesyn, där han betonar den gudomliga Försynens roll. Revolutionen hade exempelvis en historisk mening och betydelse. Kyrkan och aristokratin hade börjat glömma sina uppgifter och tillåtit liberala idéer att spridas, och Revolutionen och Terrorn var då en nödvändig påminnelse. Fascinerande är även de Maistres beskrivning av Revolutionen som ett omänskligt odjur, ”revolutionen äter sina egna” så snart de spelat ut sin roll eller försöker kontrollera den.
Intressant är också att de Maistre utgår så starkt från den antika världen, han citerar flitigare Homeros och Platon än de kristna lärofäderna. Man kan också notera hans kalla, analyserande prosa, som kontrasterar mot mer känslomässiga och utopiska författare. Det är sannolikt denna kvalitet som givit honom hans bestående popularitet.
Man kan också nämna de Maistres historiesyn, där han betonat ”filosofisternas” och ”sektens” ödesdigra betydelse före och under revolutionen. Genom konspirationer och undergrävande verksamhet hade de lagt grunden för blodbadet. Denna aspekt av hans historiesyn, att grupper av individer ibland kan påverka historien, är tämligen främmande för vår tids historiematerialistiskt färgade determinism men inte desto mindre värdefull.
Som helhet är de Maistre alltså en intressant bekantskap. Han skrev för en annan tid, men en del av hans mer allmänna iakttagelser är ännu aktuella. Hans stil är också givande, med dess kombination av kall nihilism och poetisk förmåga och övertygelse.
Relaterat
Hans-Hermann Hoppe och demokratin
Den Nya Högern och postmodernismen
Jonas De Geer – Kort om frimureri
Om skribenten: Joakim Andersen
