En av de mest framträdande vänsterteoretikerna under 1970-talet var fransmannen Roland Barthes (1915-1980). Barthes gjorde sig ett namn genom att tillämpa semiotiken på konsumtionssamhället, något förenklat alltså att studera olika inslag i reklam, film och valkampanjer som tecken, som kunde tolkas på samma sätt som ett språk. Detta ledde paradoxalt nog till att Barthes blev populär i borgerliga kretsar, eftersom han kunde kommentera deras kulturella uttryck på ett intressant vis.
Barthes kanske mest kända verk är Mytologier, där han i ett antal kortare essäer analyserar ett antal kulturella fenomen och vilka budskap de försöker förmedla. Barthes är som de flesta vänstermänniskor väldigt hemmablind, och vänder sällan sin analytiska blick mot vänstern. Hans analyser börjar också bli något obsoleta, då de skrevs 1957. Trots detta erbjuder Mytologier ett spännande och fruktbart perspektiv, som utan problem kan användas av den subversive kulturkritikern för att tolka det senmoderna samhället, inklusive dess ”vänster”.
Universalism och identitet
En intressant aspekt hos Barthes är hans analys av den borgerliga universalismen, och dialektiken mellan exotism och universalism. Vänstern var under hans tid fortfarande antiimperialistisk, och vissa ämnen var därför oproblematiska på ett sätt de upphört att vara för vår tids etnomasochistiska ”vänster”. Barthes kan därför beskriva hur den borgerliga världsåskådningen försöker skapa en bild av de mänskliga variationerna som i grunden oviktiga:
Här återfinner vi genast den tvetydiga myten om den mänskliga ”gemenskapen”, vars alibi föder en stor del av vår humanism. Denna myt fungerar i två tidsskeden: först bekräftar man skillnaderna mellan de olika mänskliga formerna, man överträffar varandra i exotism… för nöjes skull gör man bilden av världen lik ett Babylon. Sedan gör man simsalabim en enhet av denna mångfald: människan föds, arbetar, skrattar och dör överallt på samma sätt; och om det i dessa handlingar fortfarande finns någon etnisk egendomlighet låter man åtminstone förstå att det i djupet hos var och en av dem finns en identisk ”natur”…
Man kan fråga sig vad populära småborgerliga kulturuttryck som Khaled Hosseinis Flyga drake och Marjane Satrapis Persepolis är om inte bekräftelser av denna tro på att ”egentligen är alla människor likadana”, och vad den spelar för rol i en tid då USA önskar sprida liberala strukturer över hela världen (om nödvändigt med våld). Denna ideologi är också en förutsättning för massinvandringen, då den innebär att alla människor kan, och vill, bli ”svenskar”.
Vad Barthes dock inte tar upp är att denna tro på den mänskliga gemenskapen bygger på en biologism, för det människor har gemensamt är det zoologiska. Man äter, skrattar och dör. Högre kulturella uttryck har ingen plats där.
Självklarheternas tyranni
…behövs det mycket litet för att jag skall tycka att den är naturlig, självklar; på så sätt känner jag mig lugn. Genom att övergå från historien till naturen gör myten en besparing: den förstör den sammansatta beskaffenheten i de mänskliga handlingarna…
Mycket intressant är också Barthes analys av den borgerliga världsåskådningens betoning av självklarheter, och oförmåga att tränga djupare än det mest ytliga. Detta är inte minst värdefullt idag, i en tid som präglas av rop på ”sunt förnuft”, rop som alltid riskerar att osynliggöra djupare sammanhang. Ett typexempel på detta är det fokus som läggs på ”muslimer”, en term som spridits av media och därför tas upp av en befolkning som är både oförmögen och rädd att exempelvis göra en etnisk analys. Istället använder man alltså medias kategorier, och fokuserar på det omedelbara, naturliga och ”självklara”.
Barthes skriver att ”myten är ett avpolitiserat yttrande”, och som antiliberal kan man känna igen sig i den vilja att erkänna det politiskas roll i historien och samtiden som vägledde Barthes och hans vänster. Mot oss står en borgerlighet som gärna ser sin ordning som naturlig, och alltså apolitisk. Talet om ”historiens slut” är här ett särskilt tydligt exempel. Man kan identifiera liknande borgerligt tankegods hos nyblivna sverigedemokrater som hellre försvarar en svunnen ordning än analyserar den och inser att den var både skadlig och hjälplös, och naturligt ledde till dagens problematiska situation. Ytterst handlar detta om den legitimitetskris både Carl Schmitt och Habermas analyserat, och förmågan att utveckla en radikal världsåskådning som bryter med makthavarna.
Samtidigt kan man se att större delen av ”vänstern” idag förfallit konceptuellt på samma vis som de borgare Barthes angrep, vilket kanske beror på att ”vänsterns” idéer idag är lika samhällsbärande och dess företrädare en lika atrofierad del av makten. Man känner exempelvis igen sig i Barthes beskrivning av den borgerliga konsten när man stöter på ”vänsterns” konst:
Och det är just det som den borgerliga konsten vägrar; den vill alltid betrakta sina konsumenter som naiva människor för vilka man måste tugga om innehållet och understryka meningen av rädsla för att de inte fattat den riktigt.
Mytologier
Biffen hör till samma slags blodfulla mytologi som vinet. Det är köttets hjärta, det rena köttet, och den som äter det får del av tjurens kraft.
– Barthes
Verkligt givande är Barthes i de stycken där han analyserar reklam, valfotografier och liknande semiotiskt, alltså bryter sönder dem i de olika budskap de försöker förmedla. Vad betyder det exempelvis när en biff beskrivs som ”blodig”, när en politiker på sina foton blickar in i fjärran respektive har glasögon eller står omgiven av sin familj? Kan man tolka en wrestlingmatch utifrån en viss moral och säger veckotidningarnas horoskop något om livets fragmentarisering i det senmoderna samhället?
Dessa stycken hos Barthes är roliga och givande, och avslöjar viktiga aspekter av den borgerliga världsåskådningen. Samtidigt är de tämligen föråldrade, och det är betydligt mer givande att tillämpa perspektivet på sin egen tid. Man kan nämna det gamla inlägget Reggaeton som regression som en ansats i den riktningen, liksom försöket att identifiera etnomasochismens demonologi i Nationalism och kätteri och Hitler som modernitetens paradox.
Man kan också ställa sig frågor kring vad kvällspressens infantilt familjära ton försöker förmedla för världsbild (odödliggjord genom artikelrubriker som ”har du glömt trosorna hemma, Britney?”), eller om bilderna från katastrofens Haiti egentligen präglades av respekt för haitier som sociala, mänskliga varelser och inte bara ”offer” reducerade till en ahistorisk och zoologisk nivå. Den mediala och officiella mytologin kring Sverigedemokraterna kan man av tidsskäl bara antyda, klart är i varje fall att det är ett fascinerande ämne för religionspsykologer.
Ett exempel på Barthes perspektiv kan man också få genom att närmare studera fenomenet ”Justin Bieber”. Med ett synnerligen infantilt yttre och intetsägande texter kan Bieber framstå som ointressant, men hans videor är ett uppenbart exempel på det som kallats Amerikas symboliska afrikanisering. Man kan fråga sig vad Bieber och hans regissörer försöker säga om honom när de i hans videor framställer honom fullständigt omgiven av svarta och färgade. Det finns i dessa sammanhang inget inslag av slump, utan alltid ett medvetet budskap. Den hugade kan fråga sig vad det budskapet är, utöver att det ses som positivt av sina skapare.
Man kan också studera ”vänsterns” propaganda, och notera hur infantil den till stora delar blivit. Barn, små djur som gör ”uppror”, ”riot grrls” och liknande spelar en större roll jämfört med för bara 50 år sedan, budskapet tycks vara ”vi är små och hjälplösa, men vi gör uppror”. Man kan också använda Barthes för att se det löjeväckande hos den ”folkliga” höginkomsttagaren Sahlin och de märkliga företrädarna för ”verklighetens folk” i den etablerade borgerligheten.
Samtidigt kan man konstatera att Barthes missar de fulla implikationerna av sina insikter, och att man då hellre bör vända sig till en Paglia eller en Sorel. Människan är en varelse som behöver myter för att förstå världen, och när de avvecklas som en följd av Upplysningen uppstår omedelbart nya. Dels i form av liberala, socialistiska och politiskt korrekta myter, dels i konsumtionssfären. Paglia har noterat att i Hollywood återuppstår de hedniska gudarna och gudinnorna, Sorel betonar behovet av myten för det politiska handlandet. Snarare än att bara stirra sig blind på konsumtionssamhällets myter bör man alltså också göra en komparativ analys av vilka myter som är mest konstruktiva. Man kommer då att finna att många av de indo-europeiska och nordiska myterna är lika konstruktiva idag som för femhundra, tusen och tvåtusen år sedan, och har förmågan att skapa en bättre människotyp och ett bättre samhälle.
Om skribenten: Joakim Andersen
