Beatgenerationen kan på många sätt ses som föregångare till 1960-talets hippies, inte minst genom sitt avståndstagande från det borgerliga samhället och sökandet efter en mer äkta och meningsfull tillvaro. Det finns också likheter med 1920-talets ”Lost Generation”, dit bland annat Hemingway och Ezra Pound räknats (och där européer som Ernst von Salomon och Ernst Jünger också kan anses höra hemma, även om strävan efter äventyr och mening hos dem tog sig betydligt mer riskfyllda och allvarliga former än hos en Ginsberg eller Kerouac).
On the one hand there were the ”rebels without a cause”, the ”angry young men” with their rage and aggression in a world where they felt like strangers, where they saw no sense, no values worth embracing and fighting for… more significant was the American counterpart, the ”hipsters” and the Beat generation. Rather than intellectual attitudes, these were existential positions lived out by the young, of which a certain type of novel is only a reflection. Compared to the British types, they were more cold and unadorned, more corrosive in their opposition to everything pseudo-orderly, rational, and coherent – everything that was ”square”… the methods used by the hipsters to survive the existential void through strong sensations included alcohol, sex, negro jazz, high speed, drugs, and even acts of gratuitous criminality… it is not necessary to dwell any further on these testimonies of a traumatized existence… all that interests us here is their value as symptomatic indices of the times.
– Julius Evola, Ride the Tiger
De tre mest kända beatförfattarna var fransk-kanadensiske Jack Kerouac, judisk-amerikanske Allen Ginsberg och William S. Burroughs (med undantag för Burroughs kom de flesta beatnikarna från marginella etniska eller sociala miljöer). De hade träffats i 1940-talets New York, men kom att få sina egentliga genombrott under 1950-talet. Samtiden upplevde ofta främst deras skrifter som obscena, och de drabbades av flera rättegångar för sina skildringar av tillvarons skuggsidor (som Ginsbergs referenser till sex i Howl, eller Burroughs beskrivningar av sin egen homosexualitet och drogmissbruk). Man kan dock även identifiera en tydlig längtan efter något högre än den meningslösa vardagen. Referenser till både buddhism, myter och judisk-kristen tro återfinns flitigt hos beatförfattarna. Flera av dem upplevde också visioner av något slag (både Ginsberg och Kerouac), och utforskade mer eller mindre traditionell buddhism.
I’m not a beatnik, I’m a Catholic.
– Jack Kerouac
Intressant är också det tydliga arvet från antiliberala författare och tänkare. Burroughs var mycket intresserad av Oswald Spengler, Ginsberg refererar till Ezra Pound i Howl, även Nietzsche och Blake spelade en viktig roll.
I saw the best minds of my generation destroyed by
madness, starving hysterical naked,
dragging themselves through the negro streets at dawn
looking for an angry fix…
who studied Plotinus Poe St. John of the Cross telepathy and bop kabbalah
because the cosmos instinctively vibrated at their feet in Kansas,
who loned it through the streets of Idaho seeking visionary indian angels
who were visionary indian angels,
who thought they were only mad when Baltimore gleamed in supernatural ecstasy
– Allen Ginsberg, Howl
Det finns alltså flera drag hos beatförfattarna som gör att man kan tala om ”förvirrade indo-européer”. Å ena sidan identifierade de meningslösheten i det moderna samhället och försökte finna alternativ, å andra sidan saknade de det nödvändiga kulturella och andliga kapitalet för detta och deras sökande blev därför förvirrat och tidvis främst självdestruktivt. Det hela kom därför mycket att handla om kickar, i form av sex, droger, umgänge i kriminella miljöer, jazz, et cetera. Detta är kanske som mest tydligt i den roman som representerar beatgenerationen, Jack Kerouacs självbiografiska På väg.
Wanderlust
Redan titeln antyder att Kerouac i boken befinner sig på resande fot, på jakt efter något han knappt kan definiera. Detta knyter honom till en lång europeisk tradition av resor, efter längtan att bryta upp. Det har från tyskan getts namnet Wanderlust, och spelade en viktig roll både för romantikerna och de tyska Wandervogel under tidigt 1900-tal. Historiskt kan man hitta mängder av exempel på denna längtan efter äventyr, från vikinga- och korstågen till gesäll- och pilgrimsresor, uppkomsten av de europeiska resandefolken, de stora upptäcktsresorna, och aristokratins ”Grand Tour”. Även företrädare för ”Lost Generation” hade sökt äventyret under resor, som Hemingway i Spanien och Jünger och von Salomon i främlingslegionen respektive frikårer i Östeuropa.
Under Kerouacs tid var det istället genom liftande som dessa resor ägde rum, På väg skildrar också ett flertal resor fram och tillbaka över den nordamerikanska kontinenten. Massbilismen var ett relativt nytt fenomen, samtidigt som det i en mer oskuldsfull era upplevdes naturligt både att lifta och att ta upp liftare. Det fanns också fortfarande luffare kvar från en äldre era, och möjligheter att ta kortare anställningar på flera håll.
Kerouac anknyter i skildringarna av sina och vännen Neal Cassadys äventyr tydligt till myten om Vilda västern och den amerikanska drömmen, som här inte minst ges en geografisk dimension. Resorna över USA är den amerikanska drömmen, fyllda av möjligheter, möten och överraskningar, och Kerouac och Cassady återupplever det nomadiska cowboylivet. Man kan här också notera att Kerouacs syn på USA ofta framstår som relativt positiv. Han ogillar brutala poliser och har ett socialt patos, men någon direkt anti-amerikanism märks inte.
Etnisk symbolik
Jag gick där… i Denvers svarta kvarter och önskade att jag varit svart. Jag tyckte inte att ens det bästa den vita världen erbjudit rymde tillräckligt extas för mig, inte ägde nog med liv, glädje, kicks, mörker eller musik, inte tillräckligt av nattens väsen… Jag önskade jag vore en Denvermexikan eller till och med en fattig utarbetad japan, vad som helst utom den trista varelse jag var: en desillusionerad vit man.
– Jack Kerouac, På väg
Om längtan efter äventyr på resande fot anknyter till en lång indo-europeisk tradition, var beatgenerationens syn på sin etnicitet däremot präglad av förvirring. En förvriden vitalism, med inslag av primitivism, gjorde att många av dem ansåg sig urskilja en mer äkta tillvaro i den afro-amerikanska miljön och inte minst jazzen. Poser som fortfarande lever kvar i vår tid tycks ha sett sin början hos beatnikarna, exempelvis viljan att framstå som ”cool” genom att, gärna i förbigående, nämna sina relationer med icke-vita. Några svarta beatnikar fanns dock knappast. Det enda möjliga undantaget, LeRoi Jones, gjorde sig snart känd genom att hylla våldtäkter och rån riktade mot vita som revolutionära handlingar.
Det är tydligt i På väg att Kerouac söker något mer äkta hos svarta, indianer och mexikaner, och ser med viss olust på sin egen bakgrund. Han förknippar alltså olika etniska grupper med olika egenskaper, i en etnifierad symbolik (intressant är att även fattiga vita från landsbygden, okies, har ett symbolvärde för Kerouac). Samtidigt är känslorna för den egna gruppen redan i På väg kluvna, och Kerouac är noga med att beskriva olika personer som ”germanska”, ”skandinaviska”, eller ”blåögda”. Hade han inte berövats det nödvändiga kulturella kapitalet är det möjligt att han sökt alternativ till det borgerliga livet i sin egen historia snarare än hos grupper han inte tillhörde och heller aldrig kunde tillhöra. Detta inser man normalt när man blir äldre, och även Kerouac kom att visa intresse för sitt ursprung.
Längtan efter något annat
… som att köra över världen till de platser där vi äntligen skulle lära oss bli oss själva bland världens jordproletära indianer, den innersta ådern av den grundläggande primitiva, klagande mänsklighet som sträcker sig i ett bälte runt klotets ekvatoriella mage… de var mänsklighetens källa och ursprung. Haven är kinesiska, men jorden stammar från indianerna. Lika ofrånkomliga som klippor i en öken är indianerna i ”historiens” öken. Och det visste de när vi kom körande förbi dem… de visste vem som var fadern och vem som var son till människornas ursprungliga liv på jorden…
– Kerouac, På väg
Under sina resor söker Kerouac efter något svårdefinierbart annat. Han tycker sig finna det i vännen Neal Cassady, som på samma gång är en nietzscheansk, hyperaktiv, mer-än-människa och en sårbar ängel. Han söker det i en närmast religiös vision, förmodligen framkallad av flera dagars drogmissbruk och brist på sömn. Även i den vilda jazzmusiken söker han det, liksom i det främmande Mexico med dess djungler och uråldriga indiankulturer (Kerouacs besök på en mexikansk bordell är också en del av hans sökan, om än ett mer tveksamt). Med traditionalisten Evola kan man här konstatera att Kerouac och hans vänner helt saknade verktyg och begrepp att klassificera sina upplevelser. Vissa icke-normala tillstånd är lägre än det normala, andra är högre, och det mesta Kerouac och hans vänner upplever tillhör den förra kategorin. Han kom dock även att intressera sig för buddhismen, även om detta inte framgår i På väg.
Samtidigt är det förmodligen just bristen på pekpinnar och svar som gjort att På väg blivit så populär. Andra intressanta inslag hos beatförfattarna är deras likheter med ett gammalt homosocialt Männerbund (idag skulle man kanske snarare tala om ”bromance” för att beskriva den typen av manlig vänskap).
Sammantaget kan man alltså identifiera många intressanta inslag hos beatförfattarna, som inte minst antyder ”the road not taken”. Istället för etnomasochism och självdestruktivt beteende på både individuell och kollektiv nivå kunde arvet från Pound och Spengler ha fått en mer framträdande roll i den civilisationskritik som kulminerade under 1960-talet. Idag kan det också vara värt att fråga sig vad som krävs för att nästa ”beatgeneration” får identitära förtecken. Historiskt sett är detta inte alls omöjligt, då den etniska frågan, neofolk och indo-européer idag kan vara lika spännande ”obscent” som homosexualitet, jazz och droger upplevdes på 1950-talet. Vad som krävdes då var talang, känsla för marknadsföring, och nätverkande mellan ett växande antal begåvade individer. Det är förmodligen också vad som krävs idag.
Det andra 60-talet
…nu var heroinberoendet hans avslutande studieämne; han strök omkring på New Orleans gator med skumma individer och frekventerade barer där det langades… han satt timme efter timme och läste Shakespeare – den ”Odödlige Barden” kallade han honom gärna för. I New Orleans hade han börjat sitta i timtal med Mayaindianernas urkunder i knät.. Bull var lite sentimentalt svag för gamla tider i USA, särskilt tiden kring 1910… och landet var vilt och råbarkat och fritt, med överflöd och frihet för var och en på alla möjliga vis. Värst avskydde han Washingtonbyråkratin; därefter liberaler; sen poliser… ”Inget annat än byråkrati. Och fackföreningar! Särskilt fackföreningar!”
– Kerouac beskriver heroinisten, vapenfetischisten och spenglerianen Old Bull Lee/William Burroughs i På väg
När man studerar beat- och hippiegenerationerna kan man knappast undvika att nämna ”det andra 60-talet”. Det var inte bara en tid av ”flower power”, ”new age”, och etnomasochism, utan det fanns också lovande tendenser. Här kan nämnas den hedniska renässansen, med namn som Sveinbjörn Beinteinsson, Else Christensen och Stephen McNallen. Man kan också nämna det tidiga Hells Angels, öppet endast för europeiskättade män, Tolkiens genombrott, miljörörelsen och strävan ”back-to-the-land”. Psykedeliska musiker som Roky Erickson och identitära folkmusiker som Robert N. Taylors Changes visar också hur historien kunde tagit en annan väg, så även tidvis mycket originella figurer som Charles Manson, Process Church of Final Judgement och det anti-konformistiska tidiga Church of Satan (som senare blev en grogrund för personer som Jim Goad och Michael Moynihan). I Europa uppstod vid denna tid också i bland annat Italien neofascistiska grupper, och i Frankrike lades grunden för det som på sikt skulle komma att bli den Nya Högern.
Om skribenten: Joakim Andersen
