Det senmoderna informationssamhället innebär att den formella yttrandefriheten ibland kombineras med reella möjligheter att yttra sig. Exempelvis har media ett ekonomiskt intresse av att läsarna upplever att de kan interagera, genom att kommentera eller blogga om tidningsartiklar på internet. Även på internetforum som Facebook kan användarna skapa grupper av olika slag och där diskutera olika fenomen. En bieffekt av detta är det som kallas ”näthatet”, vilket i media gärna kopplas till ”främlingsfientliga grupper” men i verkligheten kan ha vilka politiska förtecken som helst (något som i dagens inlägg kommer illustreras genom ett antal kommentarer från bloggaren Paows blogg, som skrevs efter att hon kritiserat effekter av massinvandringen).
Dagens Nyheter har tagit upp det hela i ett antal artiklar, men förmår inte göra mer än att moralisera. Av betydligt större värde är då bloggen Gudomlig komedis kommentar till DN-artiklarna.
URSÄKTA ? HAHAHAHAHHAAHAH VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR DIN BLONDA SPINKIGA SAK? DET ÄR SÅNA SOM DIG SOM KMR BRINNA I HELVETET DIN DUMMA IDIOT, VAD FAN ÄR DITT PROBLEM?! SERIÖST? UTAN INVANDRARE SKULLE SVERIGE GÅÅÅ UNDEEEEEEER! … DU ÄR EN PANTAD BLOND ÅSNA. KÄRRING FYFAN OM JAG SER DIG, FY FAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNN VAD VI SKA TA ETT SNACK!!!
-kommentar på bloggen Paow
Man kan identifiera ett antal aspekter av ”näthatet”. Dels kan det kopplas till det Marx kallade produktionsfaktorernas utveckling. Vi lever idag i ett informationssamhälle, och en naturlig följd av informationstekniken är att inte bara tystade opinioner utan även rena undermänniskor och psykiskt sjuka idag inte enbart har rösträtt, utan även reell yttrandefrihet. Många gånger tycks de också ha ett större behov än gemene man att utnyttja denna. Man kan också notera den gradvisa försämringen av människomaterialet, vilket innebär att emotionella utbrott och personangrepp på internet av många inte längre ses som ett föraktansvärt uttryck för bristande självkontroll. Förlusten av moraliskt och socialt, förmodligen även genetiskt, kapital har alltså en del pinsamma följder för ett samhälle och dess debattklimat.
De tre mest centrala aspekterna torde dock vara pöbelns virtualisering, den diffusa känslan av missnöje och tristess, och förekomsten av betydande tystade opinioner.
Pöbelns virtualisering
…this happens because the demos, which is feminine by nature, will never have its own, clear will.
– Julius Evola, Men Among the Ruins
Avseende pöbelns virtualisering har massans psykologi historiskt studerats av bland annat Le Bon, Ortega y Gasset, Canetti, Evola och Sloterdijk. Vad vi idag finner är att kombinationen av en långt driven individualisering, den representativa demokratins atrofiering, och informationssamhället på många sätt återskapar förutsättningarna för den klassiska pöbeln. Till sitt väsen är den virtuella pöbeln minst lika feminin som den klassiska, och därmed också både flyktig, manipulerbar och reaktiv. Som högerradikal kan man finna detta något besvärligt, då man ogärna ingår i den form av ömsesidig prostitution bland annat Evola och Weininger identifierade den pöbelbaserade politikerns värv som. En mer långsiktig metapolitisk strategi kan då vara att föredra, då massan på egen hand inte kan utveckla positiva alternativ. Samtidigt innebär det att fältet lämnas fritt för neokonservativa gruppers manipulering om man helt ignorerar massan. Frågan om den korrekta relationen till massan är inte helt enkel.
SVERIGE ÄR INGET UTAN OSS INVANDRARE TYVÄR DU BORDE TACKA ATT VI ENS EXISTERAR!
– kommentar på bloggen Paow
Till detta tycks det höra en mer allmän och diffus känsla av missnöje, rastlöshet och tristess, som bland annat hänger ihop med den ekonomiska krisen och den mångetniska situationen. Sådana känslor har skildrats av skönlitterära författare som varit före sin tid, såsom Houellebecq och Palahniuk, och har historiskt inte varit helt ovanliga inför större krig.
Tystade opinioner
Mest centralt i medias interna monologer kring ”näthatet” tycks dock vara de tystade opinionerna. I fallet med Landskronamordet handlar det exempelvis om ”främlingsfientlighet”. ”Näthatet” sätter här fingret på det betydande demokratiska underskottet i den offentliga debatten. Vissa frågor kan inte diskuteras på ett fungerande sätt, ett sådant är frågan om massinvandringen och dess koppling till brottslighet. Man kan misstänka att om en normal politisk debatt hade förts här hade dels migrationspolitiken påverkats, dels hade frustrationen hos en betydande opinion varit mindre. ”Näthatet” hade därför också varit mer begränsat. När en politiskt korrekt medel- och överklass konfronteras med folkligt missnöje i centrala frågor ligger det i varje fall nära till hands att definiera det som ”hat”, och därmed irrationellt. Det hela är i så fall ett rent psykologiskt problem, som kan behandlas med den terapeutiska statens många verktyg.
Någon kommer bomba dig när dom ser dig lilla gumman 🙂 Vi har gjort sverige,så tyst..
– kommentar på bloggen Paow
Värt att notera är också att hatiska och reaktiva kommentarer inte begränsar sig till de de ”främlingsfientliga”. När bloggare som Katrin Zytomierska och Paulina Danielsson kritiserat följderna av massinvandringen har deras kommentarsfält snabbt fått ett inslag av både hatiska och hotfulla inlägg. Att huvuddelen av kommentarerna varit positiva säger mer om opinionen i stort än om ”näthatet” från politiskt korrekt håll. Dessa inslag kategoriseras dock aldrig som en del av ”näthatet” från etablerade media, vilket bekräftar att begreppet ytterst är ett politiskt vapen riktat mot oliktänkande snarare än avsett att identifiera en bredare, oroväckande trend i vårt samhälle.
Om skribenten: Joakim Andersen
