Den svenska hiphopscenen är med få undantag tämligen ointressant. Några av dessa undantag härrör från Skåne, och går under namnet Rappare i samverkan. I konstellationer som Dom Viktiga Skorna och The Keffat Liv har de skånska artisterna gett ut ett stort antal skivor, bland annat Hits mot folkgrupp och Ta din fajja.
Det som gör de skånska rapparna intressanta är inte att de är explicit politiska, vilket de inte är, utan det rör sig om mer subtila kvaliteter. Dels är deras produktioner ofta musikaliskt välgjorda, och även språkligt är skåningarna begåvade. Särskilt Färska Prinzen har också en förmåga att fånga känslomässiga och existentiella stämningslägen, om än främst av den mörkare sorten.
Jättefula ord som gör lyssnaren kanske ledsen
…jag griper dom som röstade kommunistiskt i valet,
och visar dom hur man gjorde i Ryssland på trettitalet
– Dom skriker hjälp
Inte minst intressanta är de dock som ett exempel på det som kallats den post-moraliska paradoxen, där de unga å ena sidan uppmuntrats att ifrågasätta auktoriteter och tabun, samtidigt som de verkliga auktoriteterna och tabuna å andra sidan idag är de politiskt korrekta (radikalfeminism, officiell antirasism, et cetera). De samverkande rapparna anstränger sig flitigt för att provocera, vilket även kommer till uttryck i kraftigt kvinno- och barnfientliga låtar som Jag älskar dig, Jag förföljer dig och Aina span. Beroende på hur bokstavligt man tar texter kan sådana låtar vara svårsmälta även för många politiskt inkorrekta (det hela beror kort sagt på om man, med postmoderna termer, kan skilja på tecknet och det betecknade).
Jag droppar bomber som Hitler
– ”Ärligt talat så får du faktiskt inte…”
Håll din käft, jag säger vad jag vill, fitter.
– Kickar Beatles
Men kvinnor och barn är inte de enda tabuna i vårt samhälle, eller ens de mest centrala. Intressant är då att de skånska rapparna både identifierar och hånar även mer centrala auktoriteter och förbud. Detta märks redan i varningen på skivomslagen, ”Jättefula ord som gör lyssnaren kanske ledsen”. Bland annat identifierar man den ”rebelliska” vänstern som en övre medelklass, ”med direktörspappa”. Det finns inga tecken på att rapparna skulle vara särskilt politiska, däremot finner man ett uppenbart nöje i att håna de ideologier som etablissemanget håller heliga. Samtidigt är man inte främmande för att i flera intron på Hits mot folkgrupp göra narr av både kungen och Carl Bildt.
Jag vill ha en sexig brud,
en svettig niggerbrud med sexig röv och svart hud,
ska det va så jävla svårt, när hela Malmö är fyllt till bredden med påbrå,
vadå då, har jag sagt nåt jag inte riktigt får, enligt lagen, Mona?
För sånt är fan lite blurrigt för såna som jag,
kan du fylla våra luckor nån dag?
I så fall vad, ska man egentligen kalla folk av annan ras?
Inte blattar, så långt fattar jag,
inte babbar och spaggar, så jag antar,
att du skakar på huvudet såhär dags,
invandrare låter också rätt kass,
utlänningar går väl bort rätt totalt,
vad finns kvar? Ingenting, underbart.
– Alcostar
Underhållande är också de ”dissningar” de skånska rapparna riktar mot andra artister, särskilt då dessa är populära i etablerade kretsar och får den uppmärksamhet som skåningarna misstänker att de själva skulle få om det hela baserades på kvalitet och begåvning snarare än politiska avvägningar. Särskilt Timbuktu tycks vara ett hatobjekt, ”den som blandar in mest politik kan vara förvissad om ett pris, och den som skriver musik kan äta skit, det är budskapet ni sänder, när ni kastar guld på dvärgen från Lund med fula tänder.. och radion spelar han som vill ta det lugnt ibland, som har socialbidrag som glider rakt ur min hand” (Det kanske blir jag).
Jag ska bli feminist så jag kan,
annulera mina fel och skylla allt på nån annan,
men gud vad bra, vilken världens grej,
om man är tjej kan man skylla allting på mej.
– Så mycket bull
Som helhet är de skånska rapparna alltså ett intressant samtidsfenomen, oavsett om man finner vissa inslag stötande eller inte. Om man är intresserad av musikgenren är de i varje fall väl värda en närmare bekantskap. Samtidigt kan man notera att man när man hånar etablerade auktoriteter och normer bara går halva vägen, vad som också krävs är att man kan skapa eller återfinna verkliga auktoriteter och normer.
…förlåt det var dumt det där sista jag sa, men det är fan synd om alla idag.
Alla borde fan ha tröst, men ingen skriver mitt namn på nåt jävla plakat.
Vem ska man skylla på, när man är en vit man i sina bästa år?
Jag får inte ens jobb i handeln, och för mig finns ingen jävla ombudsmannen,
för mig finns ingen jävla kvotering, ingen representant i nån jävla regering,
inga debatter som främjar mina chanser till nåt annat än transport till anstalter,
kolla, inga jävla sympatier, inga program på P3 om livet,
ingen hjälp med nån jävla blankett, fastän man inte fattar ett piss.
– Ha det bra
Relaterat
La Coka Nostra som samtidsfenomen
Om skribenten: Joakim Andersen
