Efter flera decennier har 1968 års idéer och deras företrädare gradvis börjat förlora sin hegemoni över både debatt och populärkultur. Än så länge kan detta vara svårt att urskilja, men det finns flera tecken på att samtiden bär något väsenskilt i sitt sköte.

Här kan nämnas fenomen som den triumfartade återkomsten för svensk-amerikaner som Anna Anka och Dolph Lundgren, och det intresse för framgångsrika, svenska individer detta innebär. Särskilt vad gäller Anka har företrädare för inhemska former av konformism och politisk korrekthet, medvetet eller omedvetet, identifierat detta intresse som ett hot och reagerat därefter. Man kan också nämna att vampyrtrenden i den populärkulturella sfären med den nya filmatiseringen av The Wolfman och den andra Twilightfilmen övergår i en varulvstrend. Detta senare är intressant inte minst då varulven alltid varit en arketyp för den rasande, självmedvetna nordeuropén. Mer kuriosa är sångaren Mayers uttalande i en intervju med Playboy att han har ett ”rasistiskt könsorgan”, och de allt tröttare ritualerna av förfäran och ursäkt som följt på detta.

Modernt slaveri

Vi levde ihop i Sverige i flera år långt ute i skogen. Jag träffade nästan aldrig några människor. Jag städade vårt hus, hans mammas hus och jobbade för honom utan lön. Jag hade inga pengar till bussen till stan… Efter en resa till Thailand förändrades han. Han hade träffat en ny thailändska och skulle sparka ut mig. Så kom det fram att han haft ännu en thailändsk kvinna före mig. Jag ringde upp hans nya i Thailand och varnade henne. Jag sa att det finns helveten här också. Men hon ville åka ändå.
– anonym thailändska

Lika intressant är den gradvisa insikten att problem inte nödvändigtvis löses genom att människor forslas till Sverige. Detta togs upp av sociologen Hanna Jung Johansson i artikeln Adoption inte det bästa för Haitis barn, där hela adoptionsfenomenet problematiserades. Något liknande ser vi i diskussionen kring ”importen” av thailändskor till vårt land, och insikten att många av männen som ägnar sig åt detta är av sådan karaktär att de överhuvudtaget inte ska ha några fruar. Media har de senaste dagarna berört detta i ett flertal artiklar, och bland annat tagit upp hur skillnaderna i levnadsstandard gör att män som i Sverige har låg status kan gifta sig i Thailand och föra hit fruar som sedan behandlas mer eller mindre illa. Fenomenet beskrivs delvis också som en följd av skillnaderna mellan kvinnoidealen i de båda länderna, där Sverige domineras av feminism och Thailand av mer traditionella ideal.

Värt att notera är här samtidigt att i ”huvudartikeln” påstås att dessa fruar har svårt att få uppehållstillstånd, medan det i kvinnojourernas genomgång av några särskilt aktiva ”fruimportörer” framgår att ett stort antal av kvinnorna faktiskt fått det. 2009 blev närmare 1900 thailändare svenska medborgare, av dem var 236 män.

Debatten är i sin linda, men en naturlig koppling kan göras till sådant som de ”papperslösa” som utnyttjas av skrupelfria aktörer även de. I valet mellan skapandet av ett underproletariat och repatriering kan vi här misstänka att alltfler gradvis kommer att kunna betrakta frågan nyktert och luta åt det senare alternativet.

Man is a beast of prey.– Oswald Spengler

Det framgår i varje fall tydligt att den svenska politiken skapat ett betydande manöverutrymme för ohedervärda män. Avsikten har varit att underlätta för människor att ta sig till Sverige, men det finns som alltid oavsedda bieffekter. Vilket förövrigt är en insikt SvD-redakören Per Gudmundson utvecklar i den tämligen läsvärda krönikan Viljan att alltid vara god kan vara förgörande. Gudmundson är kanske ingen ny Spengler, men han tillhör definitivt vårt lands mest intressanta borgerliga politiker och är väl värd att hålla ett öga på. Vi lever oavsett vilket i spännande tider.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.