Svenskarna är som folk betraktat ovanliga genom sin relation till djuren. Djurplågeri som folknöje har till skillnad från i många andra länder här inte vunnit fotfäste, gladiatorspel, tjurfäktning och hundslagsmål är något vi förknippar med andra kulturer (man kan invända att älgjakten är en form av folknöje, en viktig skillnad här är dock att eventuellt lidande inte är det avsedda). Inte heller har den genomsnittlige svensken en positiv syn på plågsamma rituella slaktmetoder som den judiska skäktningen eller den muslimska halalslakten. I den mån detta ändå drivs igenom av den politiska klassen sker det alltså mot folkviljan, på samma vis som den politiska klassen i strid med folkviljan fördröjer förbudet mot tidelag.
Det finns alltså en känsla för djuren i det nordeuropeiska folklynnet, vilket är en av folklynnets mer sympatiska sidor. Det blir därför en stark reaktion när media rapporterar om att den växande marknaden för koscher- och halalslaktat kött i Europa lett till en överproduktion som innebär att kött som slaktats under rituella former kan importeras till Sverige.
Man kan se på ögonens rörelser att djuret är vid medvetande. Ofta försöker de råma, men kan inte då luftstrupen är av. Har man sett det så är det inte något man glömmer.
– Åke Rutegård, veterinär med erfarenhet av rituell slakt
Bakom denna obehagliga utveckling kan man identifiera två faktorer. För det första massinvandringen till Europa, som skapar en marknad för denna typ av kött. För det andra ekonomiska intressen, som tillhandahåller sådant kött till denna marknad. Ytterst kan man identifiera liberalismen som grunden till hela problemet.
Liberalism och djurplågeri
I det liberala tänkandet finns det individer, och dessa har ett antal oförytterliga rättigheter. Bland dessa rättigheter är friheten att verka på en marknad den centrala, och man menar att om alla agerar för att uppnå sina egna intressen kommer detta också att gynna samhället som helhet. Detta kan låta mycket sympatiskt, ”frihet” och ”rättigheter” är positivt laddade ord.
Men det har följder som inte är fullt lika sympatiska. För det första är dessa individer människor, vilket innebär att djur reduceras till egendom. Deras eventuella intressen hamnar därför i konflikt med individens oförytterliga rättighet till sin egendom, och djurrättslagstiftning är därför ett avsteg från den rena liberalismen (vilket förklarar varför den varit starkast i mindre liberala samhällen som Tredje Riket och Europa efter 1968). Uppenbart är i varje fall att rätten till egendom i sin förlängning leder till att djur reduceras från egendom till produktionsfaktorer på en fri marknad. Och ”den osynliga handen” tycks inte skydda mot rituell slakt eller andra former av djurplågeri. Den osynliga handen är, för att använda ett uttryck från djurrättstänkandet, speciesistisk.
Värt att notera här är också kopplingen mellan liberalism och massinvandring, där det liberala tänkandet endast ser abstrakta individer. Dessa individers rättighet att röra sig fritt värderas då högre än sådant som etniska gruppers rätt till sina hemländer, eftersom det liberala tänkandet har allvarliga svårigheter att överhuvudtaget hantera kollektiva begrepp. Detta leder till den snabba framväxten av en marknad för rituellt slaktat kött i Europa. Vilket i sin förlängning leder till att den svenska konsumenten riskerar att få kött på sin tallrik som slaktats under former han eller hon inte alls sympatiserar med. Troligt är dock att detta för en del leder till vidare funderingar både kring massinvandringen, kapitalismen och liberalismen. De flesta torde vid det här laget också ha reflekterat över den våg av illegala slakter som äger rum i vad som kan kallas den svenska ”halal-undergrunden”, på pizzerior, i källare, bondgårdar, et cetera.
Mycket har genom åren skrivits på Motpol.nu om djurrätt och särskilt då det svenska folklynnet, några av dessa texter återfinns nedan:
Djuromsorg i det svenska bondesamhället
Det svenska folklynnet II – Svensken och naturen
Om skribenten: Joakim Andersen
