När man har en genuint samhällskritisk världsåskådning utsätts man ofta för diverse missförstånd. Ibland är dessa medvetna, men lika ofta beror de på bristande kunskap. Dagens inlägg kommer därför att ta upp frågan om elitism och etniskt bevarande.
Elitism och det aristokratiska idealet
…han fann även en dragningskraft av en annan karaktär, men av samma intensitet som den unge Falconeris; vidare fann han en viss energi, som var riktad mot abstraktion, en tendens att finna livets form i det som utgick från en själv, och inte i det han kunde röva från andra.
– di Lampedusa
När man som antiliberal talar om elitism och aristokrati är ens samtida ofta snabba att misstolka detta, en misstolkning som bygger på den historieskrivning vi tar del av i skola och media. För det första tolkas begreppen i rent politiska och ekonomiska termer, som en antidemokratisk idealisering av tidigare slavsamhällen. För det andra tolkas det som något ärftligt. För det tredje tolkas det ofta som en okänslig ståndpunkt, en form av misantropi och allmän brist på empati.
I själva verket handlar det i första hand om ett personligt ideal, något man strävar efter att förverkliga i det egna livet. Man har en bild av vilken sorts människa man vill vara, och finner att det finns stora likheter med de krav historiska aristokratier ställde på sig själva och de mål de hade. Värden som självbehärskning, hövlighet, lojalitet, och mod står här i centrum, men också nåd, gästfrihet och barmhärtighet mot de svagare och mot en slagen motståndare. Man skiljer på sina högre och lägre sidor, och strävar efter att inte bli en slav under de lägre (rädsla, frosseri, hat, et cetera) samtidigt som man är medveten om deras funktion i specifika situationer. Man kan här nämna att ett sådant livsprojekt kan vara genuint anti-borgerligt, till skillnad från den historiska vänsterns alternativ som i hög grad står i beroende till den borgerliga världsåskådningen. Elitistiska tankegångar återfinns förövrigt i de flesta organisationer och miljöer, det finns vissa ideal och olika individer förverkligar dem i olika hög grad, oavsett om vi sedan talar om datorvärldens distinktion mellan ”1337” och ”lamers” eller mc-världens 1%-ers.
Det aristokratiska idealet kan alltså vara helt apolitiskt, och begränsa sig till att man strävar efter självförverkligande och att vara sann mot sig själv. Man kan då samtidigt finna mycket inspiration i traditionell andlighet, konst och musik, liksom hos författare som en Lampedusa, en Jünger, en Mishima eller en Evola.
En person som lever efter sådana ideal kan i ett gott samhälle vara en god samhällsmedborgare, men i ett samhälle som bygger på lögner och förtryck kan han eller hon också bli ett problem för de styrande. Men politik behöver inte vara det viktigaste för en elitist, lika viktigt är att aristokratiska ideal sprider sig i samhället och blir normgivande. Alla kan inte alltid handla ärligt och hederligt, och alla kommer vi ibland att göra misstag, men alla kan lära sig att se det som det önskvärda att undvika det.
I förlängningen får ett aristokratiskt livsideal dock ofta även följder på det politiska planet. Man inser exempelvis att alla samhällen har styrande eliter, även om de i den parlamentariska demokratin kan vara dolda (som när de ekonomiska och mediala eliterna kontrollerar politiker och opinioner). Dessa eliter kan också vara mer eller mindre hedervärda. Politiska förändringar av olika slag är därför inte ett omöjligt mål. Värt att nämna här är dock skillnaden mellan en totalitär och en aristokratisk ståndpunkt. Totalitarismen är ett modernt fenomen, som bygger på tvång och ett neurotiskt behov av detaljstyrning, det traditionella europeiska idealet bygger lika mycket på ett frivilligt erkännande av naturliga ledare och föredömen (grundat på att de förverkligar samhällets ideal).
Värt att notera är även att ärftlighetens roll varit skiftande historiskt. I det mer livaktiga skedet har ”klassresor” av olika slag inte varit något ovanligt i feodala och kastbaserade samhällen, det är först på ett senare skede detta cementerats. Även om egenskaper ofta går i arv, är detta dock ett ideal som kan eftersträvas och förverkligas av människor oavsett vilken klass de fötts i. Man kan i förbigående också notera att möjligheterna till klassresor även i dagens mer cementerade Sverige och USA inte är något helt enkelt, det finns många informella hinder.
Relaterat
AUTONOM – Undermennesket lever iblant oss
Etniskt bevarande och överlägsenhet
När man som etniskt medveten talar om att bevara det egna folket handlar missförstånden oftare dels om att det skulle bygga på hat mot andra folkslag, som skulle ses som mindre värda eller som ”smutsiga”. Dels handlar det om att man skulle indela människan i högre och lägre stående grupper. Till detta kopplas också förväntningar om en långt gående extremism i den praktiska politiken. Detta missförstånd bygger på samspelet mellan media och de marginella grupper som lever upp till stereotyperna.
De flesta verkligt etniskt medvetna är dock införstådda med att det inte finns några objektiva måttstockar med vilka man kan jämföra människor. En atlet kanske upplever att han eller hon är överlägsen andra på grund av att han eller hon använder en atletisk måttstock, detsamma kan gälla en konstnär eller en fotomodell. Men ingen av dem har ”rätt” i någon objektiv mening, och det faktum att de förverkligar sina respektive mål bidrar till världens mångfald och rikedom. Något liknande kan sägas om olika folkgrupper. De har delvis olika starka och svaga sidor, och värderar också dessa olika. Något som bidrar till världens rikedom och mångfald.
Massinvandringen bidrar dock inte till denna mångfald, då den leder till att en av dessa grupper försvinner från jordens yta för gott (närmare bestämt vår egen). Det är alltså egentligen massinvandringens försvarare som indelar olika grupper i mer och mindre värda, då de genom sin politik tillerkänner en grupp så lågt värde att dess försvinnande inte erkänns som ett problem. Som etniskt medveten har man här mer gemensamt med den amerikanska HBD-rörelsen, som värderar ”Human Bio-Diversity” lika högt som man värderar att pandor eller isbjörnar fortsätter existera.
Detta försvinnande är redan på god väg, exempelvis är 68% av Oslos förskoleelever av icke-norsk härkomst och situationen är liknande i många svenska städer (den hugade kan gå förbi det lokala dagiset och räkna). Detta är en situation som kan leda till defaitism och uppgivenhet, något som dock är en förhastad reaktion. För det första är de etniska svenskarna fortsatt en resursstark grupp, som kan dominera samhället kulturellt och ekonomiskt även i en situation där deras proportion snabbt sjunker. För det andra kommer definitionen av vem som är svensk gradvis att förskjutas, vilket innebär att bland annat många europeiska invandrare kommer identifiera sig mer med de etniska svenskarna och även att möjligheter till allianser och samarbeten med andra grupper ger svenskarna ett inflytande som är större än deras rena numerär under lång tid framöver. Något som också kan bidra till ett mer långsiktigt perspektiv, och ett minskat upplevt behov av extrema lösningar på kort sikt.
Relaterat
Fas – Eftersom identitarismen inte är en rasism
Den hugade rekommenderas också professor Ryns artikel om den amerikanska situationen i dagens SvD.
Om skribenten: Joakim Andersen
