2009 går mot sitt slut, och med det även ett decennium. Det kan då vara intressant att försöka sammanfatta året som gått, och i någon mån även sia om framtiden. Som antiliberal och identitär är detta ett tämligen muntert värv, då det finns en hel del positiva trender att ta fasta på. Dessa kan förenklat indelas i politik och kultur. Man kan naturligtvis också identifiera ett antal negativa trender, såsom den ökade atomiseringen eller antydningarna till en mer totalitär liberal praktik riktad mot avvikare av olika slag, men dessa trender är redan kända. Mer positivt är de lovande trender som antyder möjligheterna till en förändring till det bättre, och som också kan bryta de negativa tendenserna.
Politik
2009 var året då Sverigedemokraterna på allvar släpptes in i offentligheten, efter en lång icke-existens. Jimmie Åkesson publicerade en debattartikel i Aftonbladet, som väckte de numera ganska tröttsamma överreaktionerna från de nya överklasserna. 2009 var också året då partiet kom att etablera sig ganska stabilt runt ett stöd från 5% av väljarkåren. Eftersom det finns ett betydande mörkertal av sverigedemokratiska sympatisörer som inte vågar stå för sina planer i telefonintervjuer, innebär detta att 2010 med stor sannolikhet blir året då partiet kommer in i riksdagen. Detta kommer att förändra det politiska landskapet, dels kommer andra partier att intressera sig för invandringsfrågan som en potentiell röstmagnet (något bland annat Folkpartiet redan gjort flera gånger, dock utan att sedan leverera något reellt till sina väljare), dels kommer nationalism i någon mån att bli mindre tabubelagt. Man kan också redan nu notera att en del borgerliga politiker inte utesluter ett samarbete med SD.
Samtidigt har partiet flera tveksamma inslag i sin politik, av vilka den växande fixeringen vid muslimer är det på sikt mest oroväckande (eftersom denna fråga lätt leder till att opinionen blir nöjd genom symboliska övergrepp på ”muslimer”, samtidigt som massinvandringen fortsätter). För att ett inträde i riksdagen ska leda till något positivt i någon egentlig mening är det därför viktigt att partiet använder det för att föra upp repatrieringen på den politiska agendan. Detta är i förbigående sagt den enda lösningen på den gordiska knut som kallas ”utanförskap”. Om människor vistas i ett land där de känner sig utanför kan det antas vara en lämplig lösning att de åker hem till sina egna länder.
Globalt kunde man under 2009 fortsatt notera att den etniska frågan är vår tids ödesfråga, och både tamiler och uigurer erfor detta högst konkret. Även i USA kunde man ana en liknande tendens, där motståndet mot president Obamas sjukförsäkringsreform alltmer kommit att anta etniska former (motståndarna är huvudsakligen europeiskättade, reformen skulle också i praktiken innebära att de med sina skattepengar finansierade andra etniska gruppers sjukvård). I Europa fortsatte lågintensiva etniska konflikter i form av bilbränder, angrepp på brandmän, och liknande, i förorterna, något som också fortsatte sprida sig i Sverige. Samtidigt kunde man notera en fortsatt skepsis hos stora delar av de infödda européerna mot det mångetniska experimentet, bland annat genom minaretomröstningen i Schweiz. Man kan fråga sig om den egentligen handlade om minareter eller om en fullständigt förändrad demografi i stadskärnorna.
Samtidigt kunde man notera hur det politiskt korrekta konsensus började falla sönder. Dels genom framväxten av nya konfliktlinjer, där olika ”svaga grupper” vände sig mot varandra (särskilt var det muslimer som utmanade den politiska korrektheten, men även rastas och Ken Ring figurerade). Dels genom vad som kan beskrivas som ett ”PK civil war”, alltså en konflikt mellan de två flyglarna av den politiska korrektheten (något förenklat pro-sionistiska liberaler kontra pro-muslimska socialister). Tendensen från etnomasochister till liberaler som dominerande förkämpar för det anti-etniska projektet fortsatte också.
Man kunde också notera att feminismen fortsatte att tappa mark. Den hade alltid varit den svagaste länken i det politiskt korrekta projektet, och angreps nu av så skilda figurer som Anna Anka, den bland tonårsflickor mycket populära Stephenie Meyer, och bloggaren Tanja Bergqvist. Här kan också nämnas ”raggningsexperterna” i PUA-subkulturen, som alltid varit latent antifeministisk och nu politiserades på allvar genom bloggaren Roissy och The Spearhead.
Sammantaget är det i varje fall potentiellt positiva trender, som torde fortsätta även framöver och rentav bli starkare. Det är samtidigt fullt möjligt att splittringen i det politiskt korrekta lägret leder till en liberalism med totalitära förtecken, men perioder av kaos är i varje fall mer fruktbara för den som önskar påverka framtiden.
Kultur
Man kunde också identifiera ett flertal lovande tendenser i den populärkulturella sfären. En sådan är det faktum att de politiskt korrekta, 68-generationen, numera betraktas som ”the man”, och det är mot dem stora delar av ungdomen därför gör sin revolt. Deras projekt har kort sagt förlorat sin air av fräschör, oavsett om det sedan är Rappare i Samverkan, pseudo-wikipedister, eller ”sexistbloggare” som roar sig med att provocera det de håller heligt.
Samtidigt kunde man identifiera en gotisk trend, där vissa indo-europeiska arketyper och stämningslägen på allvar rörde sig från begränsade subkulturer till populärkulturens mainstream. Samtidigt har genrer som folk metal och neo-folk konsoliderats, och står redo att göra ett liknande intåg i det symboliska centrum.
Om man tillåter sig att vara spekulativ tycks vi nu också röra oss längre in i en period av nostalgi för 80-talet. Detta är intressant inte minst med tanke på detta årtiondes etniska övertoner (både i film och musik). Man kan också notera att 1980-talet följdes av 1990-talet, som innebar ett högst reellt hot att etniskt medveten ungdomskultur skulle ta plats i den populärkulturella mainstream. Från punkmiljön vann exempelvis svenska Ultima Thule en popularitet som bara kunde brytas med politiska medel, Ian Stuart och bandet Skrewdriver var en brittisk motsvarighet. Denna kulturs attraktionsförmåga illustrerades av indie-bandet Blurs olyckliga erfarenheter med fotot British Image 1 (där de flirtade med ett visst bildspråk, och på grund av reaktionerna från musikbranschens maktstruktur därefter tvingades ta avstånd).
Frågan man kan ställa sig är naturligtvis vilka förutsättningarna är för något liknande idag. Kombinationen av respektlösa ungdomskulturer, subkulturer präglade av implicit whiteness och en ekonomisk kris är i varje fall här. Även om dessa subkulturer denna gång kanske lika gärna kan visa sig vara europeisk hiphop eller emo. Historien upprepar sig, andra gången som fars, för att parafrasera Marx.
Vad man kan misstänka är i varje fall att som följd av våldets återkomst i de västerländska samhällena, inte minst re-barbariseringen av det offentliga rummet, kommer mer militanta nationalister att ganska snart ha en mer tangibel resurs att erbjuda. Något liknande kan noteras i det folkliga stöd danska Hells Angels fick när de framställde sig som danskarnas försvarare mot kriminella gäng av ”sjakaler”.
Ett tecken i tiden är också de mer öppet ”identitära” tendenserna hos Hollywoods judenhet, där både bröderna Coen och Larry David varit tydliga med sin identitet och sin religion i sina senaste projekt.
Sammantaget finns det alltså ett flertal positiva tendenser, som gör att man inför 2010-talet kan känna segervittring på allvar.
Relaterat
SolGuru – De har redan förlorat!
2008 – att leva i spännande tider
Hip to be square – högerströmningar i indiesfären
Om skribenten: Joakim Andersen
