De flesta torde inse att skillnaderna är stora mellan det tidiga 1900-talets vänster och det tidiga 2000-talets motsvarighet. Den tidiga vänstern var en arbetarklassrörelse med sociala frågor i centrum. 2000-talets ”vänster” är mer intresserad av frågor som rör kultur och normer, och domineras av en medelklassentimentalitet. Den amerikanske akademikern Paul Edward Gottfried har spårat denna förändring till tiden kring 1968, då radikaliserad medelklassungdom influerades mer av Frankfurtskolans civilisationskritik än av Marx och Engels. Denna medelklassungdom kom senare att besätta viktiga positioner både i de större socialistiska partierna, och i akademin och media. Intressant är att den traditionella vänstern haft svårt att analysera denna förändring, och fortsatt arbeta med föråldrade begrepp i en ny verklighet. Det har därför varit icke-marxistiska samtidsbetraktare som Gottfried som varit mest trogna den historiematerialistiska metoden, och kunnat upptäcka förändringar bland annat vad gäller klasstrukturer och ideologi.
Det finns dock även betraktare i den marxistiska traditionen som genomskådat det som skett, i varierande grad. En av dessa är svenska Jan Myrdal, som bland annat insett att de amerikanska angreppen på den regionala stormakten och rivalen Iran inkluderar ett kulturellt inslag med tal om ”demokrati” och ”kvinnors rättigheter”. Ett kulturellt inslag som är synnerligen anpassat för att tilltala medlemmar av den politiskt korrekta Nya Klass som Gottfried studerat. På liknande vis har Myrdal angripit ”homolobbyn”, då han instinktivt insett att dess kamp intet har att göra med arbetarklassen. Den traditionella vänstern har alltså insett dels att de många nya frågor som den nya ”vänstern” fokuserar på är pseudo-frågor som mycket lätt kan samexistera med den liberala ordningen, dels att kampen för nationernas självbestämmande är en fråga av stor vikt i en era då den hotas av den transnationella nya ordningen. Vi har därför sett delar av en äldre vänster försvara både Jugoslavien, Irak och Afghanistan.
Efter att USA fått en färgad president har den politiskt korrekta nya klassen förlorat de flesta skälen att inte inse likheterna mellan sina och USA:s intressen. Detta bidrar ytterligare till att skilja agnarna från vetet.
Stefan Lindgren
Det som skett med Sverige i min livstid kan beskrivas så här. 50-60-tal fortsättning på en progressiv våg, uppburen av den antifascistiska
segern i andra världskriget. 80-90-00-tal regress, etnos ersätter klass, kön ersätter förnuft, nationell kultur ersätts av syntetisk europakultur, nationell självständighet och alliansfrihet ersätts av uppmarsch till nytt världskrig.
– Stefan Lindgren
En intressant vänsterman är författaren och översättaren Stefan Lindgren, som tidigare bland annat varit redaktör för kommunistiska Gnistan. På sin blogg försvarar han bland annat suveräna stater som Afghanistan, och kritiserar den vilja att vara USA till lags som vägleder ”vänsterns” stöd till invasioner av dem (underhållande är bland annat när han i inlägget Bomba Amsterdam påminner oss om att om det handlar om att förbättra för kvinnor är det inte i första hand invasioner av Afghanistan man ska ägna sig åt). I viljan att sprida liberala värderingar och institutioner är idag skillnaderna små mellan de delar av den transnationella nya klassen som kallar sig ”höger” respektive ”vänster”.
Intressant är att Lindgren även angriper frukterna av den moderna ”vänsterns” kulturkamp, i det värdefulla inlägget Om traditionen (reaktionära reflexioner). Han berör här bland annat hur klass ersatts av etnos i överhetskulturen, och hur traditioner och klassisk kultur ofta kan ha en bromsande verkan när ett samhälle exempelvis hetsas av sin överhet mot andra länder. Det är då oroande att betrakta hur överheten skapat en ”ny människa” utan sådana bromsande traditioner.
Med andra ord har jag idag svårt att i dagsläget se det progressiva i att attackera svenska traditioner på alla områden. Inte nog med att folkskolan har krossats under gemensamma parlamentariska ansträngningar. De vinstdrivande resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt måste avklippas från varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker i kyrkan.
– Lindgren
Lindgren gör ingen klassanalys av massinvandringens effekter, det borde dock vara självklart att dessa effekter är negativa. Det har länge sagts att USA saknar ett arbetarparti eftersom landet har en historia av invandring och slaveri, men den europeiska vänstern tycks fullständigt oförmögen att dra slutsatserna av detta och arbetar aktivt för att skapa en liknande situation på hemmaplan. En mångetnisk situation har hittills alltid bidragit till att klass minskat i betydelse och att etnicitet och religion ökat, vilket innebär att massinvandring är ett direkt angrepp på arbetarklassen. Kampen förs alltid mer effektivt i hemlandet än i ett främmande land. Man kan här också notera att den personlighetstyp som är förmögen att föra en sådan kamp har ett flertal ”reaktionära” drag (bland annat disciplin, heder, förakt för omedelbar behovstillfredsställelse, och solidaritet med en specifik grupp snarare än individualism). Den människotyp som formas av den nya klassen och marknadssamhället saknar dessa egenskaper, även om den har andra kunskaper.
Vänstermän som Lindgren och Myrdal kan därför vara av intresse i analysen av det politiskt korrekta samhället, även om man kan tycka att de även borde analysera massinvandringen och dess koppling till sådant som klass och nationellt självbestämmande (i vårt eget land, snarare än endast i Tredje världen).
Relaterat
Vänster mot massinvandring – några länkar
Tipstack till Lasse Wilhelmson.
Om skribenten: Joakim Andersen
