Det mångkulturella projektets praktik är kulturimperialistisk, och toleransen för verkligt främmande kulturer är på sin höjd avsedd att vara tidsbegränsad. Som all imperialism leder den också till konkurrens mellan olika grupper om positioner i den hierarki mångkulturen utgör. Ett exempel på detta är hur Mellanösternkonflikten importerats till Sverige. Ett annat intressant exempel på denna konkurrens är reaktionerna på den jamaicanske artisten Sizzlas Sverigekonsert nyligen. Sizzla är rastafarian, och tillhör den mer radikala gren av denna religion som går under namnet Bobo Shanti. En följd av detta är att hans syn på homosexualitet är negativ, han ser det som en del av Babylons korruption. Detta tema har återkommit i hans musik. Att Sizzla skulle uppträda i Sverige ledde därför till reaktioner från RFSL, och en del artiklar i media.
Rastafari
Rastafari är en ung religion, med rötter i kristendomen och svarta nationalister som Marcus Garvey. På många sätt är det också en intressant och positiv religion. Den lär de svarta att vara stolta över sitt arv och sin härkomst, och att deras naturliga hem är i Zion/Afrika. Den lär dem också att betrakta den moderna världen, med dess ytliga lockelser och maktrelationer, som Babylon. Det finns många inslag i rasta som gör den intressant som ett exempel på en etniskt och andligt medveten minoritet som lyckats bli en elit i sitt hemland och påverka det både politiskt och kulturellt. Många rastas tror på separation mellan människoraserna, även om man sällan utvecklar detta till en genuin rasideologi.
Fascinerande är också de indiska inslagen i religionen, som vissa har velat förklara med kontakterna med de betydande indiska folkgrupper som lever i Karibien. De långa hårmanarna, dreads, för tankarna både till indiska sadhus och biblisk-judiska nazirer. Marijuanans ställning som ett sakrament återfinns också historiskt hos flera indo-europeiska folk, inte minst i Indien. Även vegetarianismen har en indisk motsvarighet. För en traditionalist finns det också många intressanta inslag, som tron på att den etiopiske kejsaren Haile Selassie är gudomlig, symboliken med Judas lejon, och den strävan efter genuina andliga erfarenheter istället för devotionalism och tomma ritualer som ligger bakom marijuanans ställning som sakrament. Det kan lätt degenerera till drogmissbruk, men i sin rena form är det värt en viss respekt. Samtidigt bör man naturligtvis respektera att rastafari är en andlig tradition som tillhör de svarta i Nordamerika och Karibien, denna respekt innebär bland annat att man återfinner sina egna traditioner snarare än att kopiera andras.
Det faktum att en illegal drog är ett religiöst sakrament innebär naturligtvis en utmaning för det mångkulturella samhället, på samma sätt som när man illegaliserat den somaliska rekreativa drogen qat. Denna utmaning är en gordisk knut som inte kan lösas i en liberal kontext, då man antingen måste förbjuda ganja och qat helt, eller tillåta dem för alla. Italien har därför delvis frångått den liberala grundtanken när man gett troende rastafarianer utökade rättigheter vad gäller innehav av deras sakrament.
Rastas och homosexualitet
Men rastas är inte bara sympatiska ganjarökare och vegetarianer, de har också anammat den bibliska synen på homosexualitet. Detta har lett till reaktioner i Nordamerika och Europa, när reggaeartister uppträtt där. Redan Shabba Ranks, känd för landsplågan Mr Loverman, blev föremål för vrede när han krävde korsfästelse av homosexuella, Buju Banton har nästan varje gång han spelat i ett liberalt västland påmints om den homofoba Boom Bye Bye han skrev som femtonåring som reaktion på ett fall av homosexuell barnvåldtäkt. Sizzla tvingades skriva under den såkallade Reggae Compassionate Act efter sina texter, där han tog avstånd från homofobi inom musiken, men svarade sedan med Nah Apologize. Han menade där att han egentligen inte hade bett om ursäkt för någonting, tvärtom var det de homosexuella som borde be om ursäkt till den rastafariske guden Jah. Texten innehöll också flera hot riktade mot de ”batty-boys” som inte respekterade den svarte mannen och kejsar Haile Selassie.
Detta är alltså bakgrunden till reaktionerna på Sizzlas Sverigebesök. Man kan här notera att Sizzla är en begåvad artist med många sunda värderingar, men att våld riktat mot människor enbart för deras sexuella läggning inte är något önskvärt. Samtidigt kan man fråga sig om den svenska queerlobbyn verkligen ska tvinga svenska och utländska artister och publik att ge en läpparnas bekännelse till queerideologin, under hot om bojkott. Incidenten demonstrerar dock även att i det politiskt korrekta samhällets hierarki står homosexuella relativt långt ner. Deras ställning är marginellt bättre än de radikala feministernas, och har i flera länder kunnat garantera att homofoba reggaeartister fått sina inresetillstånd förvägrade eller konserter inställda. Men den är inte så god att de lyckades förhindra Sizzlas konsert i Sverige, eller väcka mer än begränsat intresse i media. Som samtidsfenomen är det hela dock tämligen intressant, inte minst då det illustrerar omöjligheten i att samla ett antal skilda grupper och kulturer i samma samhälle utan att samtidigt göra en av dessa gruppers ideologi till allmänt regelverk.
Om skribenten: Joakim Andersen
