I anslutning till halloween kan det vara intressant att närmare betrakta den indo-europeiska synen på tillvarons mörkare sidor. I jämförelse med vår egen tid var den mindre dualistisk, och kunde hantera att samma gud hade både människovänliga och fruktansvärda sidor. En mycket läsvärd studie i sammanhanget är Kris Kershaws The One-eyed God, utgiven av välrenommerade Journal of Indo-European Studies.
Kershaw utforskar i boken den skandinaviske guden Oden ur ett komparativt, indo-europeiskt, perspektiv, tydligt inspirerat av äldre forskare som Höfler, Wikander och Dumezil. Detta innebär att han söker likheter mellan gudar, myter och hjältar hos de olika indo-europeiska folken, för att få en bättre förståelse av Odenfigurens många sidor. Han finner att den skandinaviske Oden på många sätt är en sentida form av en äldre indo-europeisk gud, som varit knuten till de såkallade Männerbund, band av unga krigare som ännu inte hade invigts som fullvärdiga män i stammen.
Mannaförbund och invigning
Sådana mannaförbund finns hos många folkslag, både i Afrika och Asien har det varit vanligt att livet indelats i faser och att övergången från en fas till en annan skett i samband med invigningsriter av olika slag. Efter barnfasen, som tillbringats med kvinnorna, har de unga männen tagits från hemmet för att bli män. De har då dels lärt sig stammens traditioner, historia och riter, dels lärt sig stridskonst och att överleva i vildmarken. De indo-europeiska folken tycks ha gjort en indelning av världen mellan byn och skogen, och medan de som bodde i byn hade familjer och brukade jorden, tillbringades de unga männens tid i skogen. Detta innebar också att de gjorde räder mot grannstammar, något som kunde skänka stor ära, och deltog i stammens krig. Synen på röveri och stöld var positiv, i varje fall så länge den riktades mot andra stammar. Hos många folk förbands övergången till de vuxna männens gemenskap med svåra prov, som att döda ett lejon eller en fiendekrigare. Kershaw beskriver hur vissa germanska stammars krigare lät håret växa tills de fällt sin första fiende, då de rakade eller klippte det. Tiden mellan barndom och vuxen gemenskap var på många vis ett liminalt skede, en gränstillvaro som var varken det ena eller det andra.
Kershaw beskriver hur det fanns kultiska inslag i denna fas. De unga krigarna lärde sig att gå in i ett särskilt stridsraseri, där de kunde identifiera sig med vargar (eller senare björnar, tigrar, och andra djur de kom att stöta på under de indo-europeiska folkens expansion, intressant här kan också vara att jämföra med de afrikanska leopardsällskapen). Från denna era härstammar myterna om varulvar och bärsärkar. Det fanns också inslag som droger, och perioder av intensiv sexuell aktivitet ihop med de kvinnor som rörde sig i mannaförbunden. Vid de tider på året då gränserna mellan världarna var som svagast, som nyår eller halloween, var det också de unga krigarna som fick gestalta de dödas andar när dessa besökte de levande. Dessa döda var en del av det samhälle de tillhört även efter döden, men de var både kraftfulla och potentiellt farliga. Om deras efterlevande kunde behålla deras välvilja kunde de dock hjälpa dem med ökad fruktbarhet under det kommande året. Kershaw beskriver hur sägnerna om den Vilda Jakten härstammar från dessa besök av de döda, som ofta ägde rum med demoniska masker, demonhästar, och liknande. Mycket av dessa riter fördes senare vidare av gillen, hemliga sällskap och liknande. Kershaw beskriver också att banden av unga krigare ibland kunde utvecklas till hemliga poliser.
Mannaförbunden i en ny tid
Intressant är också att de ibland kunde lämna hemstammen och kolonisera nya länder (ver sacrum). De var då tvungna att erövra eller stjäla både mark, boskap och kvinnor, men det finns många myter som tyder på att detta skedde flera gånger. I takt med att klassklyftor växte i deras alltmer bofasta samhällen förändrades också mannaförbundens funktion. De förde vidare en nomadisk livssyn, och kom ibland i konflikt med de bofasta. Detta kunde komma till uttryck som när en irländsk kung förbjöd deras rätt att plundra, eller när forniranska dyrkare av Aeshma beskrevs som två- och fyrbenta vargar, svartklädda kannibaler omgivna av demoner och lösaktiga häxor, demonen Ahrimans anhängare under en blodsfana. Två olika sätt att se på världen och livet kolliderade. Många av de unga krigarna saknade nu också möjlighet att vinna den rikedom som krävdes för att bli bofasta, exempelvis om de var yngre adelsmän utan arvsrätt. Deras plundringar, droganvändande och sexuella aktivitet sågs nu också med negativa ögon. Under denna era tycks mannaförbunden ha börjat rekrytera förrymda slavar och brottslingar. Inte heller tycks det ha varit ovanligt att de lät sig rekryteras som följen av livvakter och krigare för olika stormän. Vi kan ana något av denna utveckling även i Norden, där bärsärkar ofta beskrivs som primitiva och våldsamma och dödas av olika hjältar. Även här var de ofta knutna till olika härskare.
Rudra
Kershaw identifierar gemensamma drag bland annat mellan Oden, Apollo och baltiska gudar. Särskilt intressanta är de kapitel där han beskriver den indo-europeiske guden Rudra, som i historisk tid alltmer kommit att sammanblandas med den för-ariske Shiva. Den indo-europeiska Rudra leder band av demoner, maruter, och "rudras", på samma sätt som Oden leder den vilda jakten och de döda. Han är knuten till vargen och vildmarken, och likt Apollo kan han både sprida sjukdom och bota den. Kershaw menar att de fornindiska vratyas var den indo-europeiska motsvarigheten till europeiska mannaförbund, och att deras gud var Rudra.
Värt att notera är skillnaden mellan Oden/Rudra som krigsgud och Tor/Indra. Den förre är en krigsgud för de mindre grupperna av unga män, med kopplingar till vildmarken och starkt kultiska inslag. Man stöter också ytterst sällan på beskrivningar av Oden eller Rudra i strid. I jämförelse är Tor, Indra och Mars en annan typ av krigsgud (en andra funktionens gud, för att använda Dumezils termer).
Mycket intressant är de nutida spåren av Rudra som beskrivs, där Shiva/Rudra under namnet Mallari i Deccan dyrkas som hundarnas herre och där hans prästerskap lever och handlar som hundar. Tusentals år har gått, och Mallaris dyrkare kan numera tillhöra alla kaster, även pantern har kommit att ses som gudens djur och istället för en hatt bärs en turban, men mycket är ändå likt.
Som helhet är i varje fall Kershaws bok en mycket värdefull studie och källa till kunskap om denna aspekt av indo-europeisk historia, världsåskådning och kult. Många gånger slås man av parallellerna mellan vissa av de senmoderna metalscenerna och de indo-europeiska mannaförbunden, med inslag som de svarta kläderna, det långa håret, och det icke-dualistiska intresset för tillvarons mörka aspekter. Samtidigt finns det naturligtvis stora skillnader, jämfört med den moderna laveyismens individualism var mannaförbunden en organisk del av en etnisk och kultisk gemenskap och det fanns alltid en äldre generation som kunde leda de potentiellt farliga övningarna i en konstruktiv riktning. Inte heller fanns det en konsumtions- och musikindustri som kunde reducera alla lovande fenomen till irrelevanta trender och harmlös konsumtion. Framtiden får dock utvisa om det i längden går att reducera indo-europeiska arketyper till varor på en marknad. Intresset för dem tycks i varje fall vara ständigt växande.
Relaterat
Lästips: Germanska mannaförbund
True Blood och den europeiska vampyrmyten
Halloween, Alla Helgon eller Alvablot
Om skribenten: Joakim Andersen
