Aftonbladet gav nyligen Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson tillfälle att utveckla sin och partiets syn på islam som samtidens största hot mot Sverige, i en debattartikel betitlad Muslimerna är vårt största utländska hot. Åkessons artikel är uppdelad i två stycken. Inledningsvis ger han en mer generell, teoretisk, beskrivning av det mångkulturella samhället, och dess grundantaganden. Han berör sådant som att den mångkulturella ideologin inte är så allmängiltig som dess företrädare vill göra gällande, utan tvärtom uppstått i en mycket specifik västerländsk kontext. Likaså berör han dess koppling till framstegstron och den linjära historiesynen, liksom dess underförstådda kulturimperialism i synen på andra, ”primitiva” kulturer. Åkesson rör sig här i en både filosofisk och akademisk tradition med många framstående företrädare, och ligger också nära en identitär kritik av mångkulturen. Detsamma gäller hans konstaterande avseende rotlöshet och radikalism som en följd av det mångkulturella samhället (en radikalism som tar sig olika former i olika grupper, där exempelvis svenska ungdomar blir nationalister medan många invandrarungdomar istället blir islamister).
Åkesson övergår därefter till ett mer konkret stycke, där han beskriver följderna av den mångkulturella ideologin, i form av islams och muslimers påverkan på Sverige. Man kan här hävda att betoningen av islam som det stora hotet är objektivt tveksam, de mångetniska problemen är lika stora i det kristet syrianska Södertälje eller sekulärt albanska Landskrona som i många mer muslimska städer. Samtidigt måste man konstatera att en diskurs där man fokuserar på ”muslimer” har stor realpolitisk potential. Många vanliga svenskar har negativa erfarenheter av etniska icke-svenskar, detta kan vara tillsynes triviala händelser som att ”dom går som om dom äger stället” eller trauman som våldtäkter och mord. I många av dessa fall är det individer med ett utseende som gör att de kan tas för just ”muslimer” som varit inblandade. I verkligheten är deras religion oftast okänd, och det är kanske lika vanligt att de varit kristna eller sekulariserade. Men deras beteende väcker ändå känslor, känslor som kan kanaliseras till att gälla ”muslimer”. Detta inte minst då det ännu är tabu att tala kritiskt om folkgrupper (som ”araber”). Med fokus på ”muslimer” möjliggör man också för den enskilde sympatisören att dela in invandrare i bra och dåliga muslimer. Arbetskamrater och vänner som har en bakgrund i muslimska länder kan då alltid sorteras bort, enligt resonemanget ”men Amir är bra, det är inte såna som han som Åkesson är ute efter”. I en situation där många potentiella väljare har icke-svenska relationer är SD:s fokus på muslimer realpolitiskt lyckat.
Samtidigt innehåller strategin ett element av risktagande. Man riskerar bland annat att utveckla en schizofren relation till liberalismen, den ideologi som ligger bakom massinvandringen. Å ena sidan kommer man då att kritisera islam just på de punkter där religionen är oförenlig med liberala principer (även i frågor där man i mer nedtonad form delar muslimernas åsikter, som i frågan om homosexuella äktenskap och radikalfeminism). Å andra sidan måste man ta avstånd från liberala grundprinciper för att kunna motivera särbehandling av muslimer (exempelvis i frågan om slöjan). Risken är betydande att man ganska snabbt börjar stödja Israel, ”Mellanösterns enda demokrati”, och blir ett borgerligt parti under en liberal hegemoni. En rent negativ identitet, där man fokuserar mer på vad svensken inte är, än på vad han/hon är och kan vara, har också tydliga begränsningar.
Åkessons artikel har alltså både starkare och svagare delar, inledningen sammanfattar i varje fall på ett kärnfullt sätt en konservativ kritik av det mångkulturella projektet. Fokuseringen på muslimer är mer tveksam i sak, även om den har realpolitisk potential.
Medias reaktion
Medias reaktion kan inte beskrivas som annat än hysterisk. Man har exempelvis medvetet valt bilder på Åkesson där han framstår som förvirrad i den flodvåg av artiklar och debattinlägg som följt. Denna flodvåg bekräftar dock snarast något systemkritiker i gemen länge insett, att journalister är ett kollektiv med liknande åsikter och intressen. Detta blir uppenbart när nyhetsartiklar ges titlar i stil med ”Fel, fel, fel, Åkesson”, och gränsen mellan debattartikel och nyhetsartikel överskrids av upprörda journalister. Kritiken har också främst berört det andra stycket, där Åkesson ger konkreta exempel på det han ser som muslimsk påverkan. Denna kritik går i korthet ut på att ”vi” inget kan veta om sanningshalten i Åkessons påståenden, eftersom politiskt korrekta forskare undviker dessa områden och de politiskt inkorrekta forskarna avfärdas som ”extrema” när de studerar dem.
Sverigedemokraterna och Åkesson beskrivs också av en enig media- och politikerkör i termer som ”hatet”, ”mörkret” och ”främlingsfientlighet”. Artikelns första tycke berörs däremot inte överhuvudtaget, och huvudintrycket man får är att makthavarna i media anser att diskussioner om invandringens omfattning och innehåll per definition är ett tecken på ondska (till skillnad från liknande diskussioner om exempelvis trafikpolitiken, rovdjurspolitiken, och snart sagt alla andra områden).
Man kan dock misstänka att den starka reaktionen från media främst är ett tecken på desperation och frustration. Media kan inte längre kontrollera debatten till fullo, och Åkesson kommer att vinna en del väljare helt enkelt eftersom det finns en växande opinion som delar hans syn på dagens Sverige och dess problem. Medias hysteriska reaktion kommer i någon mån rentav att bekräfta denna opinions syn på situationen.
Läs även
Solguru – Aftonbladet och logiken
Solguru – ”Jimmie Åkesson: ”Judarna äter bara pistasch”
Kort om Palestinademonstrationen
Mohamed Omar – Liberalismen är det största hotet (intervju)
Om skribenten: Joakim Andersen
