Ett mångetniskt samhälle tenderar att importera inte bara etniska grupper från andra länder, utan också dessa gruppers konflikter. Dessa konflikter undergräver i sin tur det politiskt korrekta konsensus som det mångetniska samhället bygger på, och ger både yttrandefriheten och den politiska sfären helt nya aspekter.
Mest tydligt är detta i fallet med konflikten mellan Israel och Palestina. Båda sidorna i denna konflikt är väl representerade i Sverige, den uttryckligen judiska staten sedan gammalt av en liten men inflytelserik minoritet, den palestinska sidan av en än så länge resurssvag muslimsk minoritet som dock snabbt flyttar fram sina positioner både socialt och demografiskt. Som tidigare konstaterats tenderar även politiska block i Sverige att dras in i konflikten, med liberaler och sverigedemokrater på ena sidan och socialister på den andra. Detta leder till sprickor i det politiskt korrekta konsensus, och sanningar som för bara några år sedan var omöjliga i den offentliga diskursen slungas numera alltmer flitigt mellan de båda lägren. Som systemkritiker kan man bara betrakta denna utveckling som potentiellt positiv. De politiskt korrekta får nu skörda det de sått.
Organstöldsdebatten
Ett intressant exempel på det som kallats ”det politiskt korrekta inbördeskriget” är den debatt som blossade upp efter att journalisten Donald Boström i en artikel i Aftonbladet tog upp misstankarna om att den israeliska armén tar organ från avrättade palestinier för att transplantera till sina egna medborgare. Boström noterar att liknande fenomen förekommer i Pakistan och Kina, och att Israel är det enda västland vars läkarkår inte fördömer den illegala handeln med organ.
Detta ledde till kraftiga reaktioner i israelisk press, och Sveriges Israelambassadör Elisabeth Borsiin Bonnier gick ut och tog avstånd från Aftonbladets artikel. Detta är, i förbigående sagt, ett mycket ovanligt beteende från en ambassadörs sida.
Webblogg Oskorei tar inte ställning till den eventuella sanningshalten i Boströms anklagelser, men effekterna är ett värdefullt exempel på hur yttrandefriheten förändras i ett mångetniskt samhälle.
Yttrandefrihetens nya former
I sin klassiska form är tanken bakom yttrandefriheten bland annat att medlemmarna av ett visst samhälle ska kunna väga olika argument mot varandra, för att sedan tillsammans komma fram till vad som är det bästa politiska handlandet i just deras samhälle. Underförstått bygger detta på att de ingår i ett kollektiv, som ska välja sin framtida, gemensamma, färdväg. Även när debatterna mellan kristna och ateister var som hårdast i Sverige, var det en debatt mellan kristna och ateistiska svenskar som vägde de olika politiska alternativen mot varandra.
Detta förändras i ett mångetniskt samhälle, där yttrandefriheten istället blir ett vapen mellan kollektiv. I ”det nya landet” kommer både svenskar, judar och ex-muslimer att försöka kränka muslimer genom påståenden om deras Profet, liksom både svenskar, muslimer och ex-judar kommer att återuppliva bland annat de medeltida historierna om judisk ritualslakt. Det är tveksamt om yttrandefriheten kommer att överleva denna situation, då kostnaderna kommer att bli mycket höga. Som röstberättigad bör man vara medveten om detta, på sikt är massinvandring och yttrandefrihet oförenligt. ”There is no such thing as a free lunch”, och man kan inte få allt man pekar på. Ibland måste man välja.
Oavsett vilket är detta spännande tider. Som systemkritiker kan man luta sig tillbaka när de pro-israeliska och pro-palestinska politiskt korrekta ”ideologins vakthundar” kastar sig in i en ideologisk hundkamp och slungar olika sanningar mot varandra (som att debatter snedvrids av rädslan för att vara ”antisemit” respektive ”islamofob”), och konstatera att ”det där har vi ju sagt i flera år nu. Tydligen hade vi rätt hela tiden”.
Relaterat:
Världens hjärtslag (där filosofen Finkielkraut ur ett pro-israeliskt perspektiv smular sönder den moderna ”vänstern” och dess etnomasochistiska historiesyn)
En intressant debatt II (där Åsa Linderborg och Mohamed Omar ur ett pro-palestinskt perspektiv namnger och smular sönder andra aspekter av den politiskt korrekta diskursen och dess vakthundar)
Om skribenten: Joakim Andersen
