I samband med den Pridefestival som i dagarna går av stapeln i Stockholm kan det vara på sin plats att närmare studera de homosexuella ur ett antiliberalt perspektiv. Vi finner då dels att dagens homosexuella lobbyorganisationer, som RFSL, är en integrerad del av det historiska block som förespråkar massinvandring, mångkultur, ”jämlikhet”, et cetera. Samtidigt finner vi att europeiska homo- och bisexuella inte per automatik är tvungna att sälla sig till Europas fiender. Historiskt har det funnits flera intressanta ”HBT-personer”, som Yukio Mishima, de Montherlant, Alain Danielou, Oscar Wilde och Alisdair Clarke. Man kan också nämna nationalsocialisterna Röhm och Kühnen, eller den svenska konservativa revolutionären Bo Cavefors. Artister som Morrissey, Bowie och en del neofolkartister har också använt sig av politisk och sexuell ambivalens i sin image.
En antiliberal syn på homosexuella behöver alltså varken hamna i den homofoba eller den queerteoretiska extremen. Även om man anser att sexualiteten hör hemma i den privata sfären eller att ”heteronormen” fyller en värdefull roll för ett samhälle behöver man inte ”hata bögar”. Det är då istället queerteorin man har invändningar mot. Kühnen menade exempelvis att eftersom homosexuella inte bildar familj är deras evolutionära funktion att verka för folket i sin helhet snarare än bara en viss familj. Dagens homolobby verkar istället mot folket, generellt genom sitt stöd för det politiskt korrekta idékomplexet och specifikt genom sin koppling till queerteorin. Detta kan ta sig extrema former, som när Tiina Rosenberg beklagar att Prideledningen valt att utesluta Antifascistisk aktion från årets festival, en gruppering som öppet tagit på sig ansvaret för upprepade fall av hot och våld mot oliktänkande.
Camille Paglia
Den italiensk-amerikanska författarinnan och akademikern Camille Paglia (f. 1947) visar att Rosenbergs ståndpunkter och angrepp på det heterosexuella samhällets normer inte delas av alla ”HBT-personer”. Paglia är själv lesbisk och beskriver sig som feminist, men hennes feminism är politiskt inkorrekt. Hennes världsåskådning och perspektiv är också värdefulla och spännande, och mycket användbara för anti-feminister, särartsfeminister och anhängare av den Nya Högerns differentiella/komplementära feminism (skillnaderna mellan dessa -ismer är ofta väldigt flytande) även om de naturligtvis måste anpassas till den egna positionen.
Manligt och kvinnligt
Bland Paglias centrala inspirationskällor återfinns de Sade, Nietzsche och Freud, och hennes beskrivning av verkligheten är därför som väntat inte alltför romantiserad. Naturen är en brutal plats, människan är ett djur, sex och makt är oskiljaktiga. Paglia delar inte många feministers rosenröda tankar om ett ur-matriarkat och en ur-religion där den goda ”Gudinnan” dyrkats. Tvärtom menar hon att det inte finns några arkeologiska belägg för sådana matriarkat, och att teoriernas bakgrund snarare står att finna i att vi alla som små barn levt i ett ”matriarkat”. ”Gudinnan” har också haft en ljus och en mörk sida. Hon har varit livgivande, men i likhet med den indiska Kali har hennes kult också präglats av offer, kannibalism, kastrering och andra blodiga inslag. Detta då naturen är brutal och amoralisk, fascistisk är ett ord Paglia ofta använder för att beskriva den.
Paglia beskriver i sitt magnum opus Sexual Personae hur den västerländska konsten uppstått och utvecklats. Hon menar att det finns skillnader mellan manligt och kvinnligt, inte minst hormonella och psykologiska skillnader som har att göra med att kvinnor föder barn. Här märks också hennes intellektuella påverkan från Freud. I det primitiva samhället var kopplingen mellan sex och barnafödande oklar, vilket innebar att kvinnan sågs som livgivande medan mannens roll var mer diffus, potentiellt överflödig. Kvinnan dyrkades därför som Jordmodern, Magna Mater, i dessa samhällen.
Detta leder också till psykologiska skillnader menar Paglia. Kvinnan har, genom sin livgivande förmåga och hormonella cykler, något evigt, amoraliskt och solipsistiskt i sin karaktär. Hon delar detta med naturen, och det är därför ingen slump att man i de flesta samhällen sett kvinnan som stående närmare naturen. Mannens situation är mer komplicerad, och som försvar mot att slukas av Magna Mater har han utvecklat himmelskulter, civilisation, konst och förnuft. Paglia är mycket tydlig när hon skriver att dessa företeelser är manliga skapelser, även om de i modern tid också kommit kvinnor till del (ironiskt nog bygger dagens feminism på en lång manlig tradition, något Paglia också noterar).
Hon rör sig nära traditionalister som Julius Evola när hon använder termer som ktonisk, demonisk, apollonisk och dionysisk för att beskriva olika trender i religion och konst. Kulten av kvinnan och naturen har en demonisk sida, och här används termen ktonisk. Det manliga projektet benämns som apolloniskt, präglat av förnuft, och rena linjer. Det hotas dock ständigt av det dionysiska, där förnuftet, identiteten och de rena linjerna bryter samman.
Konst och samhälle
Paglia beskriver i Sexual Personae hur olika figurer dominerat konsten. Hon använder termen personae, ”masker” för att beskriva dem men man kan även tala om arketyper. En tidig sådan gestalt är just Magna Mater, som sedan splittras i flera ”undergudinnor” både i konst och religion. Sådana undergudinnor kan dels röra sig i en mer ”social” riktning, som Freja, dels röra sig i en definitivt anti-social riktning som Medusa eller Scylla. Historiskt uppstår också nya arketyper av olika slag, som de egyptiska djurgudarna, grekiska himmelsgudar, och sengrekiska efeber. Det är ett komplext spel där det ktoniska, det apolloniska och det dionysiska ständigt interagerar.
Paglia återupprättar genom sitt perspektiv det manliga projektet. Samtidigt kritiserar hon det politiskt korrekta synsättet som verklighetsfrämmande. När man är medveten om den demoniska verkligheten under civilisationens tunna fernissa, uppskattar man fernissan något mer. Paglia kritiserar bland annat feminister som menar att våldtäkter är en följd av sociala fenomen som patriarkatet eller pornografin. Tvärtom hävdar Paglia att våldtäkter är en del av naturen, och att män som våldtar gör det för att de är för dåligt, för lite, socialiserade. Hon skriver:
Rape is an outrage that cannot be tolerated in civilized society. Yet feminism, which has waged a crusade for rape to be taken more seriously, has put young women in danger by hiding the truth about sex from them.
Man löser inga sociala problem genom att blunda för verkligheten. Paglia är också kritisk till den rousseanska tendensen, som genomsyrar modern liberalism, socialism och politisk korrekthet, där man ser kulturen/samhället som det onda (”sociala konstruktioner”) och naturtillståndet som något gott. Paglia beskriver detta som en återgång till kulten av Magna Mater.
Mot Rousseau ställer hon realismen hos de Sade, som beskriver naturen som ett blodtörstigt och amoraliskt inferno. ”Cruelty is natural”, sammanfattar han sin världsbild, och beskriver ofta Naturen som en ”hon”. de Sade är i övrigt inget föredöme, men han påminner om att när vi avskaffar de normer och sociala konstruktioner som hör till kulturen är det knappast något rousseanskt paradis som väntar runt hörnet. Paglia har i sammanhanget också kritiserat den kanske ledande queerteoretikern Judith Butler, som påstår att manligt och kvinnligt är sociala konstruktioner, med orden:
…her background in anything is absolutely minimal. She started a career in philosophy, abandoned that, and has been taken as this sort of major philosophical thinker by people in literary criticism. But has she ever made any exploration of science? For her to be dismissing biology, and to say gender is totally socially constructed — where are her readings, her studies? It’s all gameplay, wordplay, and her work is utterly pernicious, a total dead-end.
Detta innebär att vi bör se de queerteoretiska angreppen på ”sociala konstruktioner” som heteronormen och kärnfamiljen med skepsis. Paglia skriver att när ett samhälle genomgår en frihetlig ”revolution”, som hennes egen generation gjorde på 1960-talet, är det snarare drogmissbruk och sadomasochism som väntar. Människan är ett hierarkiskt djur, makt och sex är oskiljaktiga. När människan uppnår ”frihet” dröjer det därför inte länge innan hon återskapar olika former av hierarkier, detta må sedan vara sadomasochism eller politiskt korrekta ideologier. Detta måste också vara den centrala kritiken av queerteorin, en teori som tar den liberala individualismen till det stadium där alla sociala normer måste avskaffas så att individen själv kan ”välja” är absurd och skadlig.
Hedendomens kontinuitet
Paglia är svår att sammanfatta på några rader. Hon menar bland annat att det hedniska arvet aldrig utplånades av kristendomen, och att det återuppstod i renässanskonsten och i dagens filmindustri. Hennes definition av hedniskt arv är här dock något originell, hon menar att det är kombinationen av ”the western eye” och viljan till makt. Hon skriver också i förbigående att den europeiska kulturen är arisk, att historiska perioder som haft starka homosexuella inslag samtidigt inneburit stora framsteg för det västerländska projektet och att det finns androgyna tendenser hos både Shakespeare, Kleist och Michelangelo. Det torde alltså finnas gott om inslag hos Paglia att uppröras av, oavsett var man själv står.
Som helhet är hon dock en värdefull bekantskap. Hennes perspektiv påminner en del om särartsfeministen Rigmor Robert eller antifeministen Lars Holger Holm, samtidigt som det är personligt och originellt. Dock är hennes språk akademiskt och relativt krävande, och som vanligt måste man läsa kritiskt. Om man är kapabel till det är Sexual Personae dock en guldgruva som ger många spännande perspektiv på Europas konst- och litteraturhistoria, och där Paglia imponerar genom sina kunskaper. Paglia beskriver hur det ktoniska återkom genom den gotiska litteraturen, hur den egyptiska konsten nådde en balans mellan manligt och kvinnligt, hur filmens femme fatales påminner oss om naturens amoraliska sida, och så vidare. Hon tolkar Spensers Faerie Queene, Baudelaire, den grekiska skulpturkonsten, och mycket mer, och det är hela tiden ett nöje att följa hennes resonemang. Det finns också flera artiklar av Paglia online (dessa hittas genom Wikipediaartikeln om henne, nederst).
Relaterat
Eros and the Mysteries of Love
Otto Weininger – Kön och karaktär
Om skribenten: Joakim Andersen
