Relationen mellan människa och natur tillhör den moderna erans ödesfrågor. Individualismen bygger på tron på ”rättigheter”, något djur, växter och annan natur per definition inte kan besitta. Detta leder mer eller mindre oundvikligen till att det individualistiska samhället orsakar en ekologisk kris, och att en ny världsåskådning är nödvändig för att lösa denna. En världsåskådning som inte abstraherar bort det som är bortom ”individen”, utan ser henne i hennes sammanhang (socialt, kulturellt och ekologiskt).

En ny bild av relationen mellan civilisation och natur, människans påverkan på vår värld, får man om man föreställer sig vad som skulle hända om alla människor plötsligt försvann. Detta görs i National Geographic-dokumentären Aftermath – Population Zero.

Tidsinställda bomber

Det mest slående i dokumentärens första del är de tidsinställda bomber som finns inbyggda i den moderna civilisationen. Efter bara några timmar skulle säkerhetssystem börja slås ut, och giftiga gasmoln lämna olika industrier. Efter några dagar skulle kärnkraftverken flamma upp, och avge radioaktiva ämnen i en omfattning som skulle få Tschernobyl att framstå som bagatellartat. När pumpsystemen gav upp skulle också floder och sjöar drabbas av giftigt och smutsigt vatten.

Miljontals husdjur skulle också finna sig instängda i sina hem. En del skulle lyckas ta sig ut, merparten skulle svälta och törsta ihjäl. Detta öde skulle också drabba de miljontals djuren i köttindustrin, och i djurparkerna. Små hundar skulle jagas som bytesdjur, men de större hundarna skulle snabbt återgå till flockliv (det nämns i dokumentären att många hundar gjorde detta under Katrinaöversvämningen, och ganska tidigt även började angripa människor). Även frigående kor skulle förvildas, liksom de grisar som lyckades ta sig ut.

Efter några dagar skulle stormarknaderna invaderas av gnagare, och ekorrar, tvättbjörnar och andra djur börja invadera människornas byggnader.

Naturen återtar städerna

Earth is resilient. In time, it cleans up every mess we left behind. All we had to do, was get out of the way.

Redan under det första året skulle vägarna börja täckas av mossa, efter några decennier skulle glasrutorna i många höghus lossna och husens innanmäten på allvar börja angripas av regn och vind. Höghusen skulle börja falla sönder inifrån, och redan efter något sekel skulle de börja kollapsa. Vid det laget skulle de redan vara bebodda av mängder av fåglar, och gatorna fyllda av grönska. På kort tid skulle också konstgjorda hund- och nötraser ha återgått till mer ursprungliga och effektiva former, hundarna skulle likna dingos eller vargar och korna se ut som hårig höglandsboskap.

Dokumentärmakarna beskriver vilken stor del av USA:s yta som upptas bara av trädgårdar och golfbanor, att hälften av sötvattnet används av människor. Det som tagit 10,000 år att åstadkomma i form av skogsskövling skulle dock återställas på 500 år. Likaså skulle effekterna av skeppsfartens oljud på valarnas förmåga att höra varandras lockrop inför parningen upphöra, och de skulle öka i antal. Växthuseffekten skulle också balanseras över tid. Träsk och skogar skulle fylla åkrar och städer, floder återvända till sina naturliga lopp.

For the first time in centuries, the Colorado River once again reaches the Sea of Cortez and gives birth to a vast estuary full of animal life.

Det mesta av den moderna eran skulle försvinna på några hundra år. Eiffeltornet och Frihetsgudinnan skulle försvinna på något millennium, vilket är intressant att jämföra med äldre civilisationer som den egyptiska. Längst skulle minnet av människan leva kvar på Månen. Plast och rostfritt stål skulle också finnas kvar under mycket lång tid. Egypten lämnade efter sig konstverk som funnits kvar i tusentals år, den moderna civilisationen kommer främst lämna efter sig berg av skräp.

Dokumentären är alltså både tankeväckande och intressant, inte minst genom att den visar vilken omfattande påverkan civilisationen har på naturen. Den är inte särskilt påkostad, men innehåller ändå en del fascinerande inslag, bland annat där ett lejon jagar en apa på en lekplats, en grupp hundar angriper en elefant, och förvildade tamgrisar betar under resterna av Eiffeltornet i det grönskande landskap Paris blivit. Det är varken sannolikt eller önskvärt att människan försvinner över en natt, men det väcker en hel del reflektioner kring vår roll på planeten att se vad som i så fall skulle hända.

Relaterat

de Benoist och den ekologiska frågan

Rostsverige

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.