Arne Anka är en av de verkligt klassiska svenska tecknade serierna. Ett misantropiskt och samhällskritiskt inslag har den alltid innehållit, men enligt devisen ”när fan blir gammal blir han religiös” har ankan på senare år också alltmer börjat uppvisa radikalkonservativa tendenser. Detta var försiktigt tydligt i Återuppståndelsen, tydligare i Manövrer i mörkret, och blir än mer märkbart i Ner med monarkin.

Albumet inleds med ett citat av Machiavelli, som för tankarna till Carl Schmitts och de Benoists insikter om att det är i de ”mänskliga rättigheternas” tidevarv som krigen blir verkligt omänskliga. Mot utopism och sammanblandning av etikens och politikens sfärer ställer både Schmitt och Machiavelli en uppmaning till verklighetsförankring.

Många har fantiserat om fria statsformer och furstendömen, som man varken sett eller hört talas om i verkligheten, ty skillnaden mellan hur man lever och hur man bör leva är så stor, att den som inte intresserar sig för det man gör utan för det man bör göra, snarare har lärt sig att framkalla sin undergång än sin framgång.
– Machiavelli

Riktigt intressant blir det när ankan tar upp Vaxholmsrättegången. Av, förmodligen, ren självbevarelsedrift har strippen förlagts till Spanien, och huvudrollen spelas av Arnes avlägsna släkting Pato Pintas som reagerar på att man i lönedumpningens tidevarv ersätter ”ursprungsbefolkningen mot ryssar, araber och sydamerikaner, som jobbade för halva lönen och hyrde sängar i lyor där 50 pers sov i skift”.

Som samtidsbetraktelser tillhör Ner med monarkin det bästa Christensen gjort på länge. Det moderna samhällets ”valfrihet” kulminerar i en stripp där en piercad artonåring grubblande står utanför McDönalds och PizzaFut. Ankan hånar människor som klagar på det typiskt svenska, och som ”innerst inne alltid känt sig som en vit neger”, med orden ”fattar hon inte hur svenskt det är att gnälla på Sverige?” Farmor Anka gör träffsäkert ner Sex and the City, och ankan firar komiska triumfer vid ett besök från inkassobolaget Intrum Rectum, ett besök som kan summeras med det gamla ordstävet ”man kan inte lugga en skallig” (”Här! Ett par strukna kalsonger!”).

Detta kopplas till en samhällskritik från vänster, där kungen och överhetens allt grövre angrepp på vanliga medborgare utsätts för en knivskarp och ofta njutbar satir. Som helhet är det alltså ett riktigt starkt album, som lovar gott för framtiden. Det främsta minuset är att vissa strippar innehåller väldigt mycket text och analys, vilket inte passar i seriemediet. Roligast är ofta de strippar som innehåller väldigt lite text, liksom de mer apolitiska. Den tidiga Arne Anka var en historisk varelse med en både social och geografisk förankring, den senare Arne har blivit alltmer ahistorisk vilket innebär att möjligheterna till igenkännande humor minskat. Förmodligen skulle Christensen i nästa album (Ner med demokratin?) vinna en del på att fortsätta det spår han inledde i Manövrer i mörkret, och låta ankan åldras och göra bort sig ordentligt igen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.