Den europeiska nya högerns grand old man, Alain de Benoist, utvecklar i manifestet Aufstand der Kulturen sin syn bland annat på demokrati och politik. Detta är av stort värde i en tid som bland annat präglas av framväxten av en politisk klass, av politikerförakt, demokratiska underskott och minskande valdeltagande. De flesta av oss anar att vår demokrati befinner sig i en kris av något slag, de Benoist sätter denna kris i perspektiv.
Zoon politicon och det goda livet
Sin vana trogen gör han en historisk översikt, där han ställer en liberal syn på det politiska mot en traditionellt europeisk (i texten exemplifierad av den grekiska stadsstaten, även det nordiska tinget hade varit ett värdefullt exempel). För en traditionell europé var den politiska sfären frihetens sfär, det var där folkets medlemmar tillsammans tog del av det offentliga livet. Vår tids term idiot användes ursprungligen om de som valde att stå utanför det offentliga livet. Den privata sfären, där bland annat det ekonomiska livet ingick, sågs som nödvändighetens sfär, och därför som underordnad.
de Benoists beskrivning står här i en tydlig intellektuell skuld till Hannah Arendt, och han indelar människans verksamhet i sfärer som det politiska, det sociala, det etiska, konsten, det ekonomiska, et cetera. Dessa sfärer har sina egna ”lagar”, sina egna begrepp (bland konstens begrepp återfinner vi exempelvis det sköna). Det politiska är en sådan sfär i sin egen rätt, vars uppgift är att garantera ett givet samhälles välgång i en ofta hotfull omvärld. Det politiska spelet har sina egna lagar och grundbegrepp (auktoritet, vän/fiende, suveränitet, et cetera), som studerats av bland annat Machiavelli och Carl Schmitt. de Benoist noterar att det snarare är en konst än en vetenskap, och att det bör vägledas av visdom snarare än rent rationellt förnuft.
Samtidigt som det sociala och det politiska är två olika sfärer, hänger de på många sätt ihop. Så är människan till sin natur både ett socialt och politiskt djur, vilket innebär att hennes politiska aktivitet bidrar till att göra hennes liv bättre och rikare. Kopplingen mellan det sociala och det politiska innebär också att när samhällets medlemmar tillsammans tar del av det politiska stärks samtidigt det sociala. Traditionellt har det också funnits en stark koppling mellan det sociala och det etniska, och det politiska har då varit en etnisk gemenskaps kollektiva handlande på en historisk arena.
Mot detta sätt att se på människan och det politiska ställer de Benoist liberalismen. Han utgår här delvis från de nordamerikanska kommunitärernas kritik av liberalismen. Där den traditionella europén utgår från en människa som är en del av en social gemenskap, utgår liberalen från en abstrakt ”individ”. Denna individ anses vara utrustad med ett antal ”rättigheter”, och att det alls finns samhällen förklaras med att individerna (mer eller mindre) frivilligt slagit sig samman för att kunna garantera dessa ”rättigheter”. Därav ”samhällskontraktet”.
Statens uppgift för liberalen blir alltså negativ och reaktiv, och det politiska underordnas det etiska och det juridiska (”rättigheternas” sfär). Något värde i sig har inte deltagandet i det politiska, i en gemenskaps ödesgemenskap. Istället blir statens roll att skydda individuella rättigheter, men om möjligt skulle den helst avskaffas helt. de Benoist menar att detta bygger på en felaktig antropologi, en människosyn som inte är realistisk. Människan är ett både socialt och politiskt djur, och att ta aktiv del i ödesgemenskapens offentliga aktiviteter ingår i det goda livet för den som inte vill reduceras till ”idiot”.
Demokratins kris
Den liberala synen på samhälle och politik har haft ödesdigra effekter för Europas nationer. När det politiska trängs tillbaka invaderas det tomrum det lämnar efter sig istället av det ekonomiska och det etiska. Marknaden blir den dominerande modellen för relationer mellan människor, vi får ett ”marknadssamhälle”. Den andra sidan av detta är att det etiska invaderar själva den politiska sfären. Tron på individens rättigheter omsätts i en ideologi om ”mänskliga rättigheter”, som används mot länder och grupper som försvarar det socialas existensberättigande (genom det politiska) mot marknaden.
Som en del av denna förvirrade situation räknar de Benoist också ”antifascismen”, som även den representerar de etiska begreppens invasion av den politiska sfären. Dess främsta funktion är dock att kamoflera att skillnaderna mellan höger och vänster blivit kosmetiska. ”Antifascismen” är också ofta ett uttryck för en moralism som slår över i inkvisition, och inte längre respekterar gränsen mellan det privata och det offentliga. När allt blir politik, är inget längre politiskt, påpekar de Benoist. Där det politiska bygger på en gemenskaps välgång blir det också tydligt vilka effekter etiska kategoriers invasion har. Massinvandring är exempelvis varken politiskt, socialt eller ekonomiskt särskilt rationellt, men den som nämner detta stämplas snart med en moralistisk etikett.
När det politiska trängs tillbaka, förlorar också det sociala mark, och resultatet blir det atomiserade samhället där grannar inte längre hälsar på varandra och medpassagerare inte ingriper när någon rånas eller misshandlas. Dessa atomiserade ”idioter” är däremot sällan sena att framför sina TV-apparater kräva ingripanden mot grupper som inte tillfullo ”respekterar mänskliga rättigheter”. Känslorna för en abstrakt ”mänsklighet” paras med ett ointresse för konkreta människor i närmiljön.
de Benoist räknar upp flera orsaker till och symptom av demokratins kris, allt från marknadens ökade makt till uppkomsten av en politisk klass och ”experters” ökade inflytande. I likhet med bland annat Paul Edward Gottfried beskriver han den politiska och mediala klass som monopoliserat den reella makten i Europa (och som bland annat inte accepterar folkliga invändningar mot massinvandringen). Här noterar han också att de populistiska partierna, oavsett om de har höger- eller vänsterförtecken, ofta är en reaktion mot denna politiska klass och dess monopol. Här ser han i grunden en positiv tendens, även om populistiska partier ibland kan anta infantila eller negativa aspekter. Positivt är bland annat deras kritik mot den nya klassen, deras betoning av identiteter, och deras vilja att ge demokratin ett mer reellt innehåll.
Imperium Europa och det federalistiska arvet
de Benoist nöjer sig dock inte med att beskriva dagens kris. Han instämmer heller inte fullt ut med de röster som anser att politiken är död. Istället menar han att det politiska är en mänsklig kategori, och när den trängs undan från ett område återkommer den i nya former eller på andra områden. Konflikterna mellan storföretag kan till exempel ibland analyseras som politiska, bakom talet om ”mänskliga rättigheter” i vissa fall, och den totala tystnaden i andra, döljer sig realpolitiska intressen (normalt amerikanska).
På samma vis konstaterar de Benoist att den situation där nationalstaten och det politiska mer eller mindre överlappade varandra var historiskt unik. Nationalstaten, och de partier som opererade i den, kan därför vara i kris utan att det politiska behöver vara det. Däremot kan det ta sig andra uttryck. de Benoist menar att lokala och regionala identiteter skulle kunna vara sådana nya former.
Han anknyter här till den federala traditionen, vars förespråkare varit bland annat Althusius, Proudhon och amerikanska förespråkare för lokalt självstyre. Mot detta ställer han, likt anarkisten Krapotkin, den romerska traditionen, med dess absolutistiska inslag. de Benoist återkopplar till subsidiaritetsprincipen, där vissa frågor kan avgöras på lokal nivå, andra på nationell, och ytterligare andra på europeisk. Resultatet skulle vara ett Imperium Europa. När det gäller hur det politiska ska organiseras är de Benoist en förespråkare av medverkande demokrati, gärna med direktdemokratiska inslag. Det viktiga är att uppnå den identitet mellan styrande och styrda som Carl Schmitt identifierade som demokratins kärna (och där den representativa modellen bara är en metod bland flera). Detta skulle också stärka känslan av ödesgemenskap och identitet, och på så vis återuppliva även det sociala.
Som helhet är alltså de Benoists genomgång av det politiska och demokratins kris av stort värde. Läsaren kan utan större problem anpassa de mer generella resonemang han för till sin egen konkreta situation och världsåskådning. Den genuina folkdemokratin är i varje fall till sin kärna antiliberal.
Om skribenten: Joakim Andersen
