Framtidsstudier är ett viktigt område för varje systemkritiker. En värdefull tänkare i sammanhanget är Immanuel Wallerstein, som studerat den kapitalistiska världsekonomin som ett system, med en början och ett slut. Igår togs Wallersteins The World We Are Entering upp, där Wallerstein och ett antal akademiker i en debatt försöker identifiera viktigare trender som kan komma att dominera de kommande 50 åren.

Fyra grundteser

Wallerstein utgår där från fyra grundläggande teser:

I base what I say on some premises about ”the world we are entering, 2000 – 2050”. The first is that this period will mark the historic transition from the world in which we have been living from 1500 – 2000 into a different one, which however is unpredictable in form and in substance. The second premise is that this rather long transition period (of circa 50 years) has already begun and that it will be a ”dark period”, in the sense of being one of great scattered violence and personal insecurity as well as of intellectual uncertainty about where we are heading or even where we should be heading. The third premise is that such a period of transition will inevitably be one of acute political struggle, even if not always one with well-delineated sides. And the fourth premise is that, given that the outcome is unpredictable, one can be neither pessimistic nor optimistic about it, since the outcome will depend on the details of the actual political struggle. But the obverse side of this premise is that human actions, great and small, can indeed influence significantly the outcome, and that such human action is more consequential during such a transition period than during the ”normal” operation of a world-system.

Intressant är här naturligtvis tesen att det är i tider av kaos som individuella handlingar får som störst effekt för framtiden.

Eliternas spel

I think there is a basic underlying conflict. On the one side there are those people who have extensive privilege in the world, as it is now, and would like to keep extensive privilege in the world… but who aren’t necessarily committed to this particular form of hierarchy. They would take some other form as long as they will stay on top. .. I see a basic struggle going on. In that struggle I have the image that the people who have privilege and power and want to retain it and want to justify hierarchies are actually powerful, they are wealthy, they are intelligent, at least the top strata among them are intelligent, and they are going to come up with schemes.– Wallerstein

Wallerstein rör sig ibland i närheten av det som kallas ”konspirationsteorier”, då han är medveten om att även de dominerande grupperna har möjlighet att identifiera möjliga hot, dålig politik, och annat, och handla mer eller mindre kollektivt. Intressant är att han menar att dagens världskapitalism föddes just genom reaktionerna från en äldre överhet som upplevde sig hotad av utvecklingen under senmedeltiden. Han skriver i Den historiska kapitalismen följande:

Det feodala Europas ekonomiska arena genomgick under denna tid en djupgående kris, som berodde på inre orsaker och som skakade dess sociala grundvalar. De härskande klasserna tillintetgjorde varandra i snabb takt och greppet över bönderna och jorden började upplösas, vilket fick till följd en betydande reorganisering i riktning mot en långt mer jämlik fördelning än den som hade varit den normala.

Klart är dock att dessa utsikter måste ha skrämt Europas högre sociala skikt. Genom att jämföra Europa år 1650 med Europa år 1450 kan vi se att följande inträffat – dock utan att påstå att någon i ord medvetet uttryckt detta. År 1650 var de grundläggande strukturerna hos den historiska kapitalismen som ett livskraftigt, socialt system upprättade och säkerställda. Utvecklingen mot ekonomisk jämlikhet hade drastiskt stoppats och skiftat riktning. De övre sociala skikten hade än en gång fast politisk och ideologisk kontroll. Det rådde en tämligen stor kontinuitet mellan de familjer som hade tillhört de högre samhällsskikten år 1450 och de familjer som hörde dit år 1650. Om man byter ut 1650 mot 1900, finner man vidare att de flesta av jämförelserna med 1450 fortfarande äger giltighet.

I vår tid, när världssystemet tycks ha nått gränsen för de inneboende motsättningar och kriser det kan hantera, varnar Wallerstein för att något liknande kan ske igen. Han är exempelvis medveten om att tron på ”marknaden”, som var starkare när The World We Are Entering skrevs än nu, inte är någon helig ko för dessa kretsar. När det blir uppenbart för dem att de fria marknadskrafterna skapar ett kaos och en utslagning med potentiella politiska effekter, är de beredda att inskränka dem. Wallerstein skriver:

There are some very conservative people around in this world, right now, who are seeing this… The IMF is the real spokesman at this point for the freest flow of factors of production possible, saying it is the best possible world. Who is yelling stop, stop, stop? Jeffrey Sachs, Henry Kissinger, the World Bank. Why are they yelling stop, stop, stop? Because they are saying, and quite clearly, that what the IMF is not considering is the political impact of doing this. In effect they are saying you are going to get too strong a reaction to this and therefore you have to have a kind of social capitalism on a world scale, and you can’t have the truly free factors, or you can’t have the system.

Hans kollega Samir Amin är inne på ett liknande spår:

Ms Albright says ”the hidden hand of the market will never operate succesfully without the hidden fist which the U.S. army represents”. I think that she is right. She understands political economy and leaves pure economics to academics… University pure economists avoid talking of really existing cpaitalism. Just as their former Soviet colleagues who were discussing theoretical socialism, not the really existing one. Both are makers of ideologies.

Man kan fråga sig hur överheterna idag och i framtiden kan komma att agera för att bevara sin ställning, och systemets stabilitet. När man frågar sig detta kan man ibland bli tvungen att slakta sina egna heliga kor. Kanske är det inte så att Europa håller på att ”islamiseras” (att etniska européers andel av befolkningen minskar är inte nödvändigtvis samma sak som islamisering, särskilt inte om det rör sig om nykomlingar som snabbt sekulariseras). Kanske är det istället så att islam börjar framstå som en praktisk syndabock för vissa delar av överheterna.

Även den populäre Obama kan i sammanhanget ifrågasättas, liksom att han dök upp just när legitimiteten för USA befann sig i botten och att media ofta rapporterar om pseudo-nyheter i samband med honom. Man kan här notera att även om de härskande skikten är färgblinda, och utan problem bjuder in både afghaner och afro-amerikaner i Skull & Bones och liknande, så är de dominerade grupperna det inte alltid. En president med ”rätt” hudfärg kunde därför ta mycket av fokus från den reella politiken, och på så vis köpa tid. Olika etniska grupper har rört sig upp och ner i världssystemets hierarki under hela dess existens, och valet av en färgad president var då kanske främst en symbolisk uppdatering till en ny situation med en ny balans.

Wallerstein och hans kollegor berör i boken också den föränderliga geopolitiska situationen, där hegemonbegreppet används flitigt, liksom Carl Schmitts tankar kring land- och havsbaserade makter.

Hegemonies, like economic monopolies, are self-liquidating, in that the costs of exercising hegemony ultimately undermine the conditions that made it possible in the first place. As hegemonic powers decline, others seek to replace them, and historically this has turned out to be a contest between a land power that has opted for the path of world-empire versus a sea/air power that has opted for the path of achieving hegemony through economic superiority. This has led in each historical case to a ”thirty years’ war” (that is, a war that involved all the major powers and resulted in great physical and human destruction). These wars have always been won by the power seeking hegemony… we can thus speak of cycles of hegemony, of which there have been three principal ones in the history of the modern world-system: that of the United Provinces with a high point in the mid-seventeenth century, that of the United Kingdom in the mid-nineteenth, and that of the United States in the mid-twentieth century.

– Wallerstein

Intressant är här också frågan om vilken roll Europa kan spela i framtiden. Flera av Wallersteins kollegor menar att det i nuläget inte finns något Europa, länderna är för splittrade och har en juniorstatus i förhållande till USA. Några av dem menar dock att det finns förutsättningar för ett Europa som agerar mer enat på den globala arenan i framtiden. Man kan här fråga sig om det är en slump att de rörelser som är islamkritiska, pro-israeliska och liberala, också tenderar att vara fientliga till ett tydligare europeiskt block. Med den framlidne geopolitikern Thiriart kanske man rentav skulle kunna misstänka att de är att betrakta som den amerikanska ordningens femtekolonnare i Europa. Framtiden lär här ge klarare besked, situationen är komplex inte minst då den reellt existerande eurokratin i hög grad är sådana femtekolonnare. I en situation av ökad konkurrens med USA kan båda dessa grupper komma att anamma Europa som en naturlig identitet och gemenskap. Klart är att vi lever i spännande tider.

I can see a gradually and perhaps increasingly bitter competetion between the commercial Europe and the commercial United States, which will have political aspects, and may drive a much greater degree of political union in Europe than today seems feasible.

– Pfaff

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.