Det är i dagarna val till Europaparlamentet, och systemets företrädare tycks ha insett den risk som ett lågt valdeltagande innebär. Ett sådant är nämligen ett tecken på systemets låga legitimitet, och därför måste deltagandet ökas. Ett exempel på detta är Aftonbladets märkliga kampanj där pengar ges till röstande, den uppmärksamme kan säkert hitta fler exempel som på samma vis bär en doft av desperation.

Denna iver från systemföreträdarnas sida att öka valdeltagandet kan i sig väcka en olust inför tanken att ta sig till vallokalen. Med de alternativ som finns att välja mellan kan det också vara fullt försvarbart att ta en promenad i naturen när andra föreställer sig att ett papper i ett kuvert kan förändra deras liv.

Hur kan man då tänka som högerradikal om man trots detta söker sig till vallokalen? Historiskt har alla de svenska partierna haft goda och mindre goda sidor. Moderaternas Gösta Bohman var på sin tid en förkämpe för individens rättigheter i en alltmer terapeutisk och detaljreglerande stat, Centerpartiet har ett förflutet som landsbygdens företrädare, et cetera. Idag står de större partierna dock för ungefär samma politiska linje, och domineras av yrkespolitiker som ofta fostrats ideologiskt av den akademiska världen där 1968 års idéer är starka.

Som högerradikal kan man knappast rösta på ”Alliansen”, då dess ekonomiska politik gått stick i stäv mot folkgemenskapens ideal. Deras individualistiska grundsyn innebär också att de stödjer en massinvandringspolitik som är historiskt unik (även om enskilda företrädare kan flirta med mer lättlurade invandringskritiker i rena symbolfrågor).

Inte heller Socialdemokraterna är ett alternativ, på grund av deras invandringspolitik (och förmåga att själva föra en nyliberal ekonomisk politik, trots retoriken som återkommer när de är i opposition). Vänsterpartiet har en ekonomisk politik som faktiskt kan motverka en del av ”Alliansens” övergrepp mot sjuka och fattiga i vårt land, men balanserar detta med en långt gången politisk korrekthet i snart sagt alla andra frågor. För den svenska arbetarklassen torde det vara ointressant att Vänstern vill öka skatterna för de rika, om man samtidigt ska föra en mycket omfattande invandringspolitik som lägger beslag på dessa intäkter.

Tre små grisar

Återstår då de mindre partierna, kanske främst Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Även här står valet mellan pest och kolera.

Piratpartiet är ett enfrågeparti, men till dess fördel måste sägas att det rör sig om en viktig fråga. I en tid då den personliga integriteten trängs tillbaka på flera fronter kan en röst på Piratpartiet vara av värde även för systemkritikern. Samtidigt rör det sig om ett parti vars företrädare i de flesta av de politiskt korrekta symbolfrågorna intar harmlösa ståndpunkter, och knappast lär försvara historierevisionisternas rätt till någon personlig integritet. Man kommer heller inte ifrån misstanken att Piratpartiet uppmärksammats i media för att minska risken att Sverigedemokraterna får huvuddelen av missnöjesrösterna, något som efterlämnar en besk bismak.

Även Sverigedemokraterna framstår lätt som ett enfrågeparti, fixerade vid invandringsfrågan, men vid en närmare studie av deras politik märker man även att de har en värdekonservativ grundsyn och en positiv syn på nationalstaten. Även här finns det dock mycket som lämnar smolk i glädjebägaren. Sverigedemokraterna går i maktens ledband genom ledande företrädares stöd till Israel och genom en växande fixering vid islam. Partiets framtoning framstår också som tämligen småborgerlig.

Det enda som talar till Sverigedemokraternas fördel är då att framgångar för dem kan göra det lättare att föra fram etniskt medvetna argument i debatten. Samtidigt finns det dock en betydande risk att effekten begränsar sig till att det blir lättare att framföra kritik av islam/muslimer, ur ett rent liberalt perspektiv. Vilket alltså kommer att stärka både liberalismen och integrationspolitiken, och för lång tid framåt neutralisera den opinion som långt om länge vågat rösta på ett ”främlingsfientligt” parti.

Det parti som kanske är av mest intresse för högerradikalen blir då Nationaldemokraterna, som är mindre än Sverigedemokraterna men har en etnopluralistisk ideologi de senare saknar. Här finns också en försiktig kritik av den globala kapitalismen.

För den som lever enligt principen att det måste bli sämre innan det kan bli bättre återstår även Feministiskt Initiativ.

Äldre inlägg

I valet och kvalet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.