Bland de viktigaste inspirationskällorna för den Nya Högern återfinner vi den tyske politiske filosofen Carl Schmitt. Schmitt har, trots att han ses som mycket ideologiskt suspekt, influerat flera centrala moderna tänkare. Chantal Mouffe har influerats av hans definition av det politiska, Walter Benjamin brevväxlade med honom, Habermas bygger flera av sina resonemang kring borgerlig offentlighet på Schmitts teorier, även den för de neokonservativa mycket viktiga Leo Strauss var en livslång beundrare av honom.
Schmitt bevittnade Weimarrepublikens kriser på nära håll, och skrev flera studier som försökte analysera vad det var som hände. Det kanske viktigaste av dessa verk är Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus, ett verk som fortfarande är värdefullt. Schmitt kombinerar en känsla för idéernas relationer och inneboende motsättningar med en känsla för den politiska och sociala utvecklingen som är av stort värde, och ger många begrepp och insikter som läsaren kan använda för att analysera sin egen samtid.
Koncept i konflikt
Schmitt menar att varje politisk ordning ytterst bygger på ett centralt koncept. Monarkin bygger exempelvis på äran. När äran förlorat sin ställning blir monarkin bara ett tomt skal, och det är bara en tidsfråga innan den ersätts av något mer tidsenligt.
Parlamentarismen däremot bygger på två koncept, koncept vars samexistens är problematisk. Å ena sidan bygger den på en liberal syn på diskussionens värde, å andra sidan på demokratins tanke om identitet.
Diskussionens värde
Den liberala tron på den osynliga handen i ekonomin är välkänd, och bygger på att om många aktörer ges maximal frihet i den ekonomiska sfären kommer resultatet också att bli det bästa. Det finns en motsvarande osynlig hand i idéernas sfär enligt många historiska liberaler. Genom att låta idéer utbytas och mötas fritt i diskussioner kommer de bästa och mest sanningsenliga idéerna gradvis att kunna identifieras.
Många av de äldre liberalerna såg därför parlamentets uppgift inte minst som en idéernas arena, en arena för diskussioner. För att detta ska vara möjligt krävs att flera förutsättningar är uppfyllda. Parlamentarikerna måste bland annat ha en betydande autonomi från sådant som partier och särintressen, och man måste ha ett system med maktdelning (den lagstiftande och den utövande makten bör vara åtskilda). Bara så kan diskussionen hållas levande och konstruktiv.
Schmitt antyder att det var lättast att förverkliga en sådan parlamentarism när en relativt begränsad del av befolkningen var röstberättigade.
Identitet mellan styrande och styrda
Den tyska parlamentarismen byggde dock även på demokratins ideal. Detta ideal är ytterst identiteten mellan styrande och styrda. Denna identitet kan vara direkt, som i en folkomröstning, men av praktiska skäl brukar man i större stater välja företrädare genom en mer indirekt/representativ demokrati. Oavsett vilket bygger det på att den förda politiken och ledarna bygger sin legitimitet på att de befinner sig i samklang med den tänkta folkviljan.
Schmitt noterar att denna tro på identitet egentligen inte behöver förverkligas genom ett parlament. Caesarismen, där folket väljer en Napoleon III eller en Chavez, är också en demokrati. Om man tar tron på folkviljan på allvar kan man också föreställa sig en situation där de reellt existerande väljarna är så förblindade av fördomar, propaganda och annat att de måste utbildas av en mindre elit som har bättre koll på folkviljan. Jakobinismen byggde på en sådan tro på en minoritet i samklang med folkviljan, så även marxismen (Schmitt utgår här från dess hegelianska inslag och konstaterar att eftersom eliten ständigt är lite mer i samklang med historiens riktning än folket, så kommer diktaturen dessutom bli permanent).
Demokratin förutsätter en betydande homogenitet, något Schmitt är öppen med. Utan homogenitet blir talet om en gemensam folkvilja illusoriskt och abstrakt. Han skriver i förordet till Parlamentarismus, i ett stycke som har stor betydelse för möjligheterna att kombinera massinvandring och demokrati:
Universal and equal suffrage is only, quite reasonably, the consequence of a substantial equality within the circle of equals and does not exceed this equality. Equal rights make good sense where homogeneity exists. But the ”current usage” of ”universal suffrage” implies something else: Every adult person, simply as a person, should eo ipso be politically equal to every other person. This is a liberal, not a democratic, idea; it replaces formerly existing democracies, based on a substantial equality and homogeneity, with a democracy of mankind..
If one were serious about a democracy of mankind and really wanted to make every person the equal politically of every other person, then that would be an equality in which every person took part as a consequence of birth or age or something else. Equality would have been robbed of its value and substance, because the specific meaning that it has as a political equality, economic equality, and so forth – in short as equality in a particular sphere – would have been taken away. Every sphere has its specific equality and inequalities in fact…
…it would nevertheless be an irresponsible stupidity, leading to the worst chaos, and therefore to even worse injustice, if the specific characteristics of various spheres were not recognized. In the domain of the political, people do not face each other as abstractions, but as politically interested and politically determined persons, as citizens, governors or governed, politically allied or opponents – in any case, therefore, in political categories…
Matters that are dealt with by the methods of an empty equality would also become insignificant. Substantive inequality would in no way disappear from the world and the state; they would shift into another sphere, perhaps separated from the political and concentrated in the economic… The equality of all persons is not democracy but a certain kind of liberalism, not a state form but an individualistic-humanitarian ethic and weltanschaung. Modern mass democracy rests on the confused combination of both.
Massdemokratin
Weimarrepublikens parlamentarism var alltså ett försök att kombinera två motstridiga koncept. Detta trots att den historiska verkligheten förändrats, och förutsättningarna var helt andra. Partiväsendet gjorde att några egentliga diskussioner inte längre fördes i parlamentet, istället handlade det mer om partipiska och tal riktade till en publik utanför parlamentet. Demokratins utvidgande till hela folket innebar också att sociala konflikter flyttade in i parlamentet. Praktiska skäl gjorde också att alltfler beslut fattades i ”hemlighet” av experter och kommitéer. Samtidigt bredde nya ideal ut sig, såsom Sorels tro på myternas roll.
Detta ledde till att parlamentarismen de facto avskaffades, och det demokratiska idealet om identitet mellan styrande och styrda tog över. Detta visserligen i former som idag knappast skulle beskrivas som demokratiska, men det är ändå inte särskilt svårt att se vilken vikt den nationalsocialistiska ledningen lade vid att framställa sig som folkviljans uttolkare.
Vad nu?
Schmitt beskrev den sena monarkin som ett system som överlevt sig självt. Frågan man ställer sig när man betraktar den moderna demokratin är i vad mån detsamma gäller här. Från att ha varit en viktig källa till retorisk legitimitet tycks folkviljan ha minskat i betydelse, och åberopas snarare av invandringskritiker. De diskussioner de tidiga liberalerna lade vikt vid äger heller knappast rum vare sig i riksdagen eller i media. Den historiska utvecklingen, inte minst inslag som mediernas monopolisering och kommersialisering och det moderna partiväsendets betydelse, har gjort dessa koncept omöjliga att realisera. Ny lagstiftning antyder att diskussionen och folkviljan ersatts av nya ideal, detta blev tydligt exempelvis när Flanderns största parti helt sonika förbjöds av de andra partierna, eller när historierevisionisten David Irvings inbjudan till liberal diskussion besvarades med ett fängelsestraff. Diskussion och demokrati är sannolikt inte längre centrala koncept.
Kan man då identifiera något eller några nya koncept som tagit deras plats? Paul Edward Gottfried låter oss i verk som After liberalism ana att en sådan förändring verkligen ägt rum. Den konstitutionella monarkin var en fasad, bakom vilken nya makthavare verkade. Den konstitutionella parlamentarismen är också, i hög grad, en fasad bakom vilka nya eliter utövar makt. Dessa eliter är bland annat journalistkollektivet, olika byråkratiska professioner, och de professioner som förvaltar det multinationella kapitalet. Gemensamt för dem är att de inte verkar i den politiska sfären, som devalverats på det sätt Schmitt förutsåg som effekt av den liberala demokratisynen.
Det systemets centrala koncept vi kan ana har av Gottfried föreslagits vara den kollektiva Skulden (i Multiculturalism and the Politics of Guilt). Det kan också vara individualism, Människan, Förintelsen, eller ”mångfald”. Uppenbart är i varje fall att det rör sig om ett begrepp från moralens, eller rentav religionens, sfär som transplanterats till eller invaderat den politiska sfären. Och som Schmitt förutsåg har det lett till kaos.
Om skribenten: Joakim Andersen
