Idag har en av de större nyheterna varit den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads beskrivning av Israel som en rasistisk stat, något som lett till upprörda reaktioner på den FN-konferens om rasism där det ägde rum. En del europeiska delegater valde rentav att lämna salen, så outhärdliga var Ahmadinejads ord för dem.

Inte en rasistisk stat, men väl en etnisk

Frågan är dock om han egentligen hade fel i sak. Israel är nämligen visserligen inte en rasistisk, men däremot en etnisk, stat. Staten är grundad av en etnisk, eller etnoreligiös, grupp, och en följd av den moderna sionism som i sin tur var influerad av 1800-talets nationalismer. Vidare har staten en invandrings- och medborgarskapspolitik som innebär att om man tillhör rätt etnoreligiösa grupp har man också rätt att bli en del av den. Denna rätt gäller däremot inte de palestinska flyktingar vars förfäder fördrevs från dagens Israel i vad som de facto bara kan beskrivas som etnisk rensning. Man kan ha förståelse för att Israel inte vill låta dem återvända, eftersom det skulle förskjuta den demografiska maktbalansen i nationen, men denna insikt är egentligen bara ytterligare en bekräftelse av det Ahmadinejad talar om. Israel är en etnisk stat.

Exemplen kan mångfaldigas, exempelvis är Israels flagga knuten till ett specifikt etnos, liksom landets araber är undantagna från militärtjänsten (och därmed enligt flera definitioner av det politiska inte kan ses som en del av staten).

Dubbelmoral

Som etniskt medveten svensk har jag inte svårt för principen om etniska stater, varken i Europa eller i Mellanöstern. Märkligt blir det hela dock när så uppenbar dubbelmoral tillämpas av omvärlden. När österrikarna röstade på Jörg Haider utsattes landet för sanktioner, men i Israel kan den kontroversielle Avigdor Lieberman inneha en ministerpost utan reaktioner. Denna dubbelmoral kommer också till uttryck när Ahmadinejad tar upp att omvärlden accepterar en etnisk stat, men inga andra.

Reaktionerna visar också hur oanvändbara, och politiserade, begrepp som ”rasism”, ”antisemitism”, och så vidare blivit. De har idag mer med makt och politik att göra än något annat. När det gäller grupper man ogillar, och/eller grupper som saknar makt, ligger det således alltid nära till hands att stämpla dem som ”rasister” eller ”antisemiter”. Kulturnationalistiska Sverigedemokraterna är därför ”rasister”, men inte tydligt etniskt medvetne Avigdor Lieberman. Och när Ahmadinejad anklagar fel land för rasism är det i själva verket han själv som är ”antisemit”.

Innan man dras med av hysterin bör man därför lugnt ställa sig själv frågan: har Ahmadinejad egentligen fel i sak? Själv skulle jag besvara frågan jakande, han beskyller en etnisk stat för att vara rasistisk, men även det belyser kanske hur värdelösa begreppen blivit.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.