1960 och 70-talet såg en våg av utomparlamentariska vänstergrupper som tog till vapen. I Italien de Röda Brigaderna, i Baskien ETA, och i Tyskland den Röda Arméfraktionen (RAF), även kallad Baader-Meinhofgruppen efter sina två mest namnkunniga medlemmar. Historien om RAF har nu filmatiserats som Der Baader Meinhof Komplex av Uli Edel.

Filmen ger en bra bild av den historiska miljö i vilken en rörelse som RAF kunde uppstå. Medlemmarna såg sig inte som isolerade ”terrorister”, utan som en del av en världsomspännande anti-imperialistisk rörelse. Vietnamkriget pågick för fullt, palestiniernas lidanden och kamp hade börjat uppmärksammas, i Bolivia hade Che Guevaras halvnakna lik nyss visats upp för världspressen. Många av de blivande RAF-aktivisterna såg det som sin skyldighet att stödja kampen mot imperialismen, många av dem kopplade också detta till skulden efter Tredje Riket då, som de såg det, ingen hade gjort något. Många av dem var också från prästfamiljer, vilket ibland använts som förklaring till deras handlande.

Till en början förde dessa vänsteraktivister sin kamp med fredliga medel, men den västtyska statens bemötande var starkt repressivt. Detta ledde till att fredliga demonstrationer slogs ner med extremt våld och att demonstranter dödades. Sådana incidenter skildras i början av filmen.

Adventurism och revolutionär situation

Objection is when I say: this doesn’t suit me. Resistance is when I make sure that what doesn’t suit me never happens again.
– Ulrike Meinhof

Av detta drog flera inom vänstern slutsatsen att man måste föra en väpnad kamp. Dels tycks det ha rört sig om ett moraliskt resonemang, ”någon måste göra något, man är alltid skyldig att ta ställning”. Dels om ett felaktigt strategiskt resonemang, där man trodde sig kunna inleda en väpnad kamp utan folkligt stöd. Det är fullt möjligt att RAF, och deras sentida ättlingar bland de ”anti-deutsche” teoretikerna, har rätt i att det tyska folket historiskt är konformt och obenäget att utmana makthavarna. Men detta är ingen ursäkt för att inleda en väpnad kamp istället för ett tålamodskrävande politiskt arbete. Att inleda en väpnad kamp när förutsättningarna inte finns innebär att man objektivt sett skadar sin egen rörelse, och stärker stödet för staten och systemet hos befolkningen i stort. Detta kan vara värt att komma ihåg i en situation där vi å ena sidan ser hur förutsättningarna för politisk och facklig kamp blir objektivt allt godare för den genuina vänstern, å andra sidan den utom-parlamentariska ”vänstern” har spårat ur ideologiskt och ägnar sig åt mordförsök på ledande nationaldemokrater, försök att spränga McDonalds i luften, och möjligen även brandattentat mot mataffärer.

I den marxistiska idétraditionen finns det ett omfattande teoretiskt arbete kring frågan om när revolutioner kan lyckas, med begrepp som adventurism och revolutionär situation. Mer har skrivits om det här: Kort om revolutionär kamp

Som antiliberal kan man känna en betydande sympati för RAF-medlemmarnas drivkrafter. En av de överlevande, advokaten Horst Mahler, har på senare år försvarat sin rörelse i riktning mot nationalismen med att ”fienden är densamma nu som då” och frånsett en provokativ antisemitism har han i grunden rätt. RAF ansåg sig delta i en global kamp mot den amerikanska imperialismen, samma imperialism leder idag till Europas död, och hotar suveräna stater i Tredje världen. RAF:s samarbete med radikala palestinska rörelser kan sannolikt också väcka en viss respekt hos dagens kritiker mot Israels Gaza-politik. Detsamma gäller deras insikter kring konsumtionssamhället och media. RAF ansåg att mediamagnaten Springer genom sin kampanj ”Stoppa Dutschke nu!” hade motiverat den unge man som sköt anarkistledaren Dutschke, och med samma resonemang kan man hävda att Göran Persson med orden ”Vi ska krossa dem” under en mediakampanj mot ”nazism” motiverade de unga män som mördade en 17-åring i Salem 2000.

Samtidigt som de använde ett marxistiskt språk, med de begränsningar detta innebär, och alltså även gjorde grava strategiska misstag. Strategiska misstag som krävde flera liv i onödan, inklusive deras egna.

Filmen

Som en dramatiserad historielektion fungerar Edels film relativt väl. Den har kritiserats för att handlingen är svårbegriplig om man saknar en del bakgrundsinformation om tidseran och RAF, en kritik som är berättigad. Filmens stora brist är dock snarare att man aldrig lär känna huvudpersonerna. Dels är de för många, dels ser vi dem bara i olika klipp. Detta är tråkigt, eftersom de ledande medlemmarna var intressanta och komplexa personer. Kanske hade det varit ett bättre grepp att koncentrera sig på en av dem, och följa hennes ideologiska utveckling, och själsliga kamp. Ulrike Meinhof hade då sannolikt varit det bästa valet. En relativt framgångsrik journalist som kom att slitas mellan känslan av att det var hennes plikt att ta ställning genom handling, och kärleken till sina barn. I slutändan valde hon att lämna bort barnen, och välja ett liv som slutade med att hon i fängelset utsattes för hård kritik och utfrysning av sina egna. Vilket i sin tur kan ha drivit henne till självmord.

Det hade alltså funnits goda möjligheter att göra filmen fängslande på ett mänskligt plan, nu består den istället av en samling scener. Vissa av dem är spännande, som när aktivisterna begår bankrån och jagas av polisen, andra är kuriösa, som när de på ett palestinskt träningsläger försöker övertyga sina nyvunna kamrater om att kampen för sexuell frigörelse inte går att skilja från kampen för social.

Filmen problematiserar heller aldrig RAF:s handlingar, utan framstår som tämligen sympatiskt inställd till dem (därav vissa planer på att istället döpa recensionen till Baader Meinhof Superstar). Deras kamp krävde ett stort antal dödsoffer, en hel del civila, och dessa ser vi bara i korta glimtar. Något som hindrar att de framstår som människor. Vidare får aldrig företrädare för den mer sansade vänster som insåg vilken återvändsgränd den väpnade kampen var, komma till tals. Man kan därför misstänka att det hela i grunden är ännu en film i raden som riktar sig till den bildade medelklass som har sina rötter i 1968, och som ser på rörelser som RAF med viss sympati. Sammantaget innebär detta att filmen främst kan rekommenderas för den med ett starkt intresse för fenomenet RAF.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.