Den franske författaren Michel Houellebecq utmärks bland annat av sin förmåga att skildra det senmoderna Västerlandet utan några förskönande illusioner. Böckerna genomsyras av en mörk nihilism, där de stora berättelserna och framstegstron ersatts av vardagens förtvivlade monotoni och den atomiserade individens misslyckade försök att fylla tillvaron med kärlek, sex, resor och liknande. Houellebecq brukar också introducera en eller flera ”sanningssägare” i sina böcker, exempelvis sexturisten som förutspår att massinvandringen kommer att leda till etniska inbördeskrig, eller de trasiga barnen till den genomsjälviska 68-generationen som insett hur den sexuella ”revolutionen” ledde till betydligt mörkare effekter än avsett. Med tanke på hur brutalt, och konsekvent antiliberalt, Houellebecqs böcker beskriver det vänsterliberala projektets misslyckanden är det fascinerande att han överhuvudtaget ges ut. Han visar hur familjens nedmontering och den ”fria” kärleken leder till nya former av skoningslös konkurrens, med många förlorare, hur ”mångkultur” leder till mer intensiva känslor av hat, et cetera.

Elementarpartiklarna

Flera av Houellebecqs böcker har filmatiserats, ofta har resultaten utsatts för ganska hård kritik. När man ser filmversionen av Elementarpartiklarna, regisserad av Oskar Roehler, börjar man misstänka att detta beror mer på böckernas uppbyggnad än filmerna som sådana. Houellebecq skriver nämligen idéromaner, där de olika huvudpersonernas funderingar spelar en viktig roll, inte minst mot bakgrund av långa beskrivningar av deras trista vardagsliv. Att ta med dessa i en film skulle få en motsatt effekt, då det skulle få dem att bestå av långa monologer, eller göra dem otympligt långa.

Roehlers filmatisering är nämligen överlag välgjord. Det är visuellt välgjort, snyggt och trovärdigt fångar Roehler den kontinentala medelklass som beskrivs med allt från konsumtionsmönster till klädsel. Även skådespelarinsatserna är bra. Ändå engagerar inte riktigt historien om två bröder, barn till en hippie som övergett dem för att ”förverkliga” sig själv. Där Houellebecq i boken ger hårda kängor åt 1968 års ideal, kan detta bara antydas i filmen, återigen på grund av filmmediet som sådant.

Snarare än en lång skildring av två bröder i ett samhälle i djup kris, blir filmen därför mest en serie scener eller händelser. Många av dem är bra i sin egen rätt, vissa av dem är också djupt politiskt inkorrekta. Scenen där Bruno Klement menar att ”vi avundas och beundrar negern, då vi också vill vara djur med små reptilhjärnor och stora könsorgan” kan knappast beskrivas som politiskt korrekt. Oavsett vad man anser om den säger den en hel del om hur det senmoderna samhället placerat olika grupper i den symboliska hierarkin och sedan strävar efter att uppnå vissa ideal. Vad gäller den reella storleken på hjärnor och könsorgan är den i sammanhanget egentligen ointressant, det intressanta är det senmoderna samhällets omedvetna myter, rasliga symbolism och därtill knutna ideal.

Det är också Bruno Klement som engagerar mest i filmen. En misslyckad lärare som gör närmanden mot sina elever, ger sitt barn lugnande för att få lugn och ro att skriva rasistisk prosa, och som åker till hippiekollektiv i förhoppningen att lättare få sex. Moritz Bleibtreu är som klippt och skuren för rollen.

Brodern Michael Djerzinski har valt en helt annan strategi. Där Bruno desperat söker mening i livet genom att fly ensamheten genom sex och kärlek, har han istället stängt av sådana känslor och är genomintellektualiserad, närmast autistisk.

Ett tema i Houellebecqs bok är hur 1968 års barn vuxit upp föräldralösa och tomma, och hur de försökt hantera den situationen, och den aspekten av boken fångar Roehlers film väl. Särskilt Brunos försök att fly ensamheten fängslar. Många andra aspekter från boken saknas dock, exempelvis det science fictioninslag som man inte ska orda för mycket om (om man vill undvika att förstöra läsningen).

Detta gör sammantaget att Roehlers film främst rekommenderas den genuina Houellebecqfantasten eller konnoisören av kontinental film. Den är inte dålig, utan innehåller en fängslande historia. Men den visar också hur svårt det är att överföra en idéroman till vita duken utan att göra läsarna besvikna.

En samling med äldre Houellebecqinlägg återfinns nederst här: H.P. Lovecraft – Mot världen, mot livet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.