Kärnan i den svenska integrationsdebatten, och den mångkulturella ideologin, kan sammanfattas i fyra ord från skräckfilmen Evil Dead: ”Join us, join us!” Detta beror ytterst på att ”vänsterns” och kapitalets intressen sammanfaller i frågan. För att närmare studera detta måste vi använda oss av både Marx och Nietzsche, av klassanalys och teorier kring hur viljan till makt ibland kan komma förklädd till helt andra saker.
En patologisk debatt
Den senmoderna medelklassen arbetar ofta som bibliotekarier, lärare, journalister, socialsekreterare, et cetera. Dessa sociala skikt har utvecklat en säregen världsbild. Ofta har exempelvis massinvandring och mångkultur kommit att hamna dem mycket varmt om hjärtat. Detta beror inte minst på hur de formats av sina föräldrar, i skolan, den akademiska utbildning som för dem är obligatorisk, och genom den media som domineras av deras gelikar.
Studerar man närmare den svenska integrationsdebatten inser man snart att den i grunden inte är rationell, utan att drivkrafterna är irrationella och outtalade. Frågan ”varför” ställs exempelvis ytterst sällan, det ses tvärtom som ett självklart självändamål att vi varje år ska ta emot motsvarande 1% av vår befolkning från länder i Tredje Världen (för tillfället inte minst Somalia och Irak) och sedan ”integrera” dessa. Debatten förs istället kring frågan ”hur”. Hur ska vi kunna integrera denna nya procentenhet, och hur ska vi förhindra att detta leder till att ursprungsbefolkningen reagerar på den försämring i form av högre skatter och otryggare vardag detta faktiskt innebär.
Reflekterar man över detta inser man snabbt att det inte är rationellt, kanske inte ens helt friskt. Om någon annan politisk fråga hanterades på liknande vis, skulle de ansvariga snabbt utpekas som galningar. Man kan som exempel ta frågan om naturreservat. De flesta anser att vi behöver naturreservat, men de inser också att hela landet inte kan bli ett enda reservat, eftersom det skulle få oönskade effekter bland annat för vår ekonomi. Och man anklagas inte för ”hat” mot djur och natur när man i den frågan ställer ekonomiska intressen mot andra intressen. I invandringsfrågan kan sådana rationella ställningstaganden däremot aldrig göras, och kostnaderna får inte ifrågasättas hur stora de än blir utan att vissa kretsar börjar teoretisera kring ens ”riktiga” åsikter. Något är alltså sjukt.
Medelklassens messiaskomplex
Om medelklassen inte drivs av helt rationella krafter i denna fråga, vad kan det då handla om? Det finns flera teorier, men de flesta återkommer till behovet av att känna sig som en god människa, eller rentav en godare människa (oavsett om man sedan talar om post-kristen skuldmoral, nihilismens tomhet, etnomasochism, sensitisering, eller andra termer så rör man sig alltid nära arvet från Nietzsche). Det hela skulle också kunna kallas ett messiaskomplex. Den svenska medelklassen vill frälsa världen, genom att föra den till Sverige.
I förlängningen handlar detta dock även om en form av hybris, om omedveten och outtalad vilja till makt. När den bildade medelklassen talar om ”mångkultur” handlar det egentligen aldrig om mer än en kosmetisk mångkultur. Deras egen kultur anses alltid överlägsen, även om detta av olika skäl mycket sällan sägs högt. Tvärtom handlar mycket av massinvandringen om att bevisa den egna kulturens förträfflighet genom att få ständigt nya massor att anamma den. Under denna process får också klassens medlemmar otaliga möjligheter att på individplanet framstå som visa företrädare för sin kultur. Det kan vara bibliotekarien som lär invandrarbarnen att läsa, och det kan vara arbetsförmedlaren som hjälper en romsk kvinna att få en praktikplats och lämna den patriarkala hederskulturen. De ”främlingsfientliga” hoppas ofta att invandringsförespråkarna själva minsann ska bli brutalt ”kulturberikade”, och anser att dessa inte har någon kontakt med ”mångkulturen”, men realiteten är att de ofta har en sådan kontakt. Skillnaden är dock att de normalt har den under ordnade former, och i en maktposition. Vilket normalt är betydligt mer givande än de ”mångkulturella” möten som drabbar exempelvis en förtidspensionär.
”One of us, one of us”
På sin tid talade en svart nationalist om de två farliga formerna av vita supremacister, och liknade dem vid vargar och rävar. De rena rasisterna, i Ku Klux Klan och liknande, var att likna vid vargar. Deras huggtänder och deras avsikter var väl synliga. De vita liberalerna däremot var att likna vid listiga rävar. Deras mål var också att göra sig till de svartas herrar, men de visade det inte öppet. Vargarna var därför att föredra, eftersom man alltid visste var man hade dem.
De svenska ”mångkulturalisterna” är här också att likna vid rävar. Det handlar inte för en sekund om att de egentligen skulle tro att deras egen säregna form av svensk kultur och västerländsk idétradition är något annat än överlägsen, överlägsen de kulturella traditioner som förknippas med islam, med romer, och andra grupper. Däremot har de en mer slipad yta och ett längre tidsperspektiv. De inser att man inte vinner människors tillit genom tvång och förolämpningar, utan att det som fungerar är smicker och symboliska mutor. Vill man få någon att sänka garden, så att man i lugn och ro kan bearbeta hans barn, ska man därför därför ge honom en plats på SFI och ett anständigt bidrag. För medan den muslimske familjefadern går på sitt SFI eller sitt nyanställningsjobb, sitter hans barn ihop med sina dagisfröknar och framför sitt MTV. Vilket på lite sikt i många fall vänder barnen mot de vuxnas värderingar.
Denna analys bekräftas av den oöverträffade glädje och stolthet med vilken den svenska medelklassen omfamnar de nykomlingar som tagit till sig deras världsbild, oavsett om dessa sedan heter Carlos Rojas, Jonas Khemiri eller något annat (den psykologiska relationen påminner här något om den mellan vis vuxen och lärande barn, och bekräftar vilken skada dagis/förskola i tidig ålder innebär för svenskarnas syn på samhället). Den bekräftas också av de tvångsmedel som trots allt sätts in mot de som visar sig särskilt motsträviga, oavsett om detta sedan är fäder med en hederskultur eller somalier med en annan syn på arbetsmoral. Ytterst handlar det alltså om att reducera mångkultur till ”mångkultur”, till en situation där skillnaderna mellan olika kulturer bara handlar om hudfärg och mat (och där de olika gruppernas kvinnor är tillgängliga för andra grupper, vilket på sikt innebär att även skillnaderna i hudfärg på sikt försvinner).
Ekonomiska intressen
Anledningen till att detta medelklassens messiaskomplex accepteras, är inte minst att det är förenligt med vissa kapitalstarka gruppers intresse av billig och oorganiserad arbetskraft. Man bör heller inte underskatta den utsträckning i vilken klassiskt borgerliga eliter anammat medelklassens messiaskomplex. Det behöver exempelvis inte bara vara symbolisk underkastelse under en ny religion när Manpower i sina ansökningar påstår att man ”värdesätter de kvaliteter som en jämn ålders- och könsfördelning samt etnisk och kulturell mångfald tillför verksamheten.”
Vad man avslutningsvis bör fråga sig är två saker. För det första: är medelklassens messiaskomplex något önskvärt? För det andra: är det ens realistiskt, eller kommer den massiva invandringsnivån på sikt att leda till inbördeskrig, rasism i en omfattning som får Sverigedemokraterna att framstå som mysiga, och samhälleligt sönderfall?
Svaren på båda frågorna torde vara nej. I likhet med många andra pseudo-religiösa fixeringar är detta messiaskomplex varken önskvärt eller realiserbart.
Om skribenten: Joakim Andersen
