Hur vet man när en journalist är en del av systemet? Svaret på den frågan är egentligen ganska enkel, man vet att en journalist är en del av systemet när han eller hon ägnar sin tid åt ”avslöja” eller ”granska” små, marginella och atypiska grupper istället för att granska de verkliga makthavarna. En journalist som ägnar sig åt sådant fyller en ideologisk funktion, snarare än en granskande. Ett bra exempel på sådan ideologisk journalistik är den granskning av det katolska sällskapet SSPX som i dagarna ägt rum både på SVT och i SvD.

Man kan naturligtvis tycka en hel mängd saker om både katoliker och SSPX, på samma vis som man kan tycka att kreationister är ”stollar” eller att Jehovas Vittnen är ”galningar”. Gemensamt för både katoliker, SSPX, kreationister och Jehovas Vittnen är dock att deras makt i Sverige är synnerligen begränsad. Folkpartister, storföretagare, judar, fackföreningsrörelsen och protestanter är bara några exempel på grupper som har betydligt mer att säga till om. Det kan då ifrågasättas om det verkligen finns ett behov av ”granskning” av dessa marginella och atypiska grupper, eller om det snarare kan liknas vid majoritetens mobbning av de avvikande. Sådan mobbning fyller alltid en ideologisk funktion, genom att den bekräftar majoritetens förgivettaganden. Detta är naturligtvis betryggande då man kan hålla upp en ”galen” minoritet och tillsammans skratta åt hur tokiga och löjliga de är. Frågan är dock om man egentligen lär sig särskilt mycket av det hela, vare sig vad gäller hur samhället man lever i fungerar eller hur man fungerar själv.

Uppenbart är i varje fall att det fyller en ideologisk funktion när man medvetet letar upp de allra mest extrema eller atypiska företrädarna för grupper de politiskt korrekta journalisterna vill skada. Kan de inte hitta tillräckligt mycket negativt om kristendomen som helhet, så letar de upp en obalanserad och fixerad pastor som Phelps, som är marginaliserad även i USA. Kan, eller vågar, de inte gå på katolicismen som sådan så letar de upp mer eller mindre ointressant information om SSPX och enstaka av deras medlemmar. Och kan de inte bemöta kritiken mot massinvandringen så visar de ännu en dokumentär om politiker som levde på 1940-talet eller ungdomar från 1990-talet som kom från mer eller mindre trasiga hem.

Man kan tycka att om deras uppdrag är att granska borde de granska den verkliga makten. De borde göra dokumentärer om hur sjukförsäkringen försämrats, om hur massinvandringen försämrar sjukvården och anställningstryggheten, eller om hur demokratin urholkats de senaste åren. Väljer de istället för detta att ”granska” små grupper med atypiska åsikter, så är de varken mer eller mindre än systemets föraktansvärda vakthundar. Oavsett om de sedan kallar sig journalister. För ärligt talat, om det är pastor Phelps och ”nazisterna” som är de riktiga problemen så blir ju både kapitalismen och Reinfeldt ointressanta i sammanhanget…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.