Den europeiska vampyren har genom historien genomgått en milt sagt fascinerande metamorfos. Till en början var det ett odött väsen ur folktron som på många vis påminde om den nordeuropeiska draugen, man kan bland annat notera det gemensamma ursprunget i den indo-europeiska synen på de olika själarna och deras öden efter döden. Det var då också ett väsen vars sex appeal var jämförbar med en zombies, och med låg social status (ofta var det grupper med låg status som ansågs mest benägna att bli vampyrer efter döden, såsom etniska minoriteter och kvinnor). Vampyrens ”klassresa” i samband med mötet med den viktorianska litteraturen, och senare den moderna filmindustrin, har med det i åtanke varit imponerande.

Dels har den gradvis övertagit attribut från den historiska europeiska aristokratin, och framställs ofta som belevad, sensuell och av hög börd. Man kan också notera hur mer eller mindre explicit nietzscheanska element tagits upp, där vampyren ofta framstår som ett övermänskligt väsen bortom gott och ont. Samtidigt finns kopplingar till äldre europeiska arketyper, och vi noterar likheterna med Oden genom sådant som kopplingen till vargar, ockult kunskap och korpar (den hugade rekommenderas här Edred Thorssons Secret of the Gothic God of Darkness).

In many respects Stoker’s famous novel, Dracula, was a ”warning” concerning the emergence of an ”evil influence” from the Gothick past–Die Toten reiten schnell! Stoker has his evil nobleman declare his kinship with the northern Berserkers who fought with the ”spirit which Thor and Wodin gave them,” and even obliquely refers to the Gothic tradition reported by Jordanes in his Getica that the Huns were the offspring of Gothic sorceresses, known as Haljurunas (Hel-Runes), and devils that roamed the steppes.
– Edred Thorsson

Dessa kopplingar gör att det senmoderna intresset för vampyrmyten, och överhuvudtaget den gotiska subkulturen, är ett av de mer intressanta exemplen på ”implicit whiteness”. När våra unga lyssnar på allt från Cradle of Filth till Theatres des Vampires, läser Vampire Knight Requiem eller spelar relaterade rollspel är det ett uttryck för uråldriga europeiska arketyper och teman som vänder åter (ibland är det givetvis enbart patetiskt, eller rentav skadligt, men det är en annan sak). Detta intresse är idag närmast att beskriva som explosivt, med filmer, TV-serier, musik, subkulturer, spel, et cetera. Inte minst den albanska dhampiren, halvvampyren, har kommit att få en global renässans. Tydligen fängslas många av detta väsen som slits mellan två världar, med Blade och BloodRayne som exempel.

True Blood

Den amerikanska TV-serien True Blood är ett exempel på vampyrmytens popularitet, men ett ambivalent sådant. Det förekommer idag att politiskt korrekta, och/eller moderna, element smyger sig in i genrer som egentligen har ett starkt mytiskt innehåll (främst fantasy, men alltså även vampyrgenren). Detta kan vara den i övrigt spännande fantasyserien Blommornas krig av Tad Williams, där klasskamp dyker upp som ett centralt tema, och det är också fallet i True Blood.

I True Blood har vampyrerna ”kommit ut ur garderoben”, och kräver sina mänskliga rättigheter i ett USA i en mycket nära framtid (syntetiskt blod gör att de inte längre behöver ge sig på ovilliga offer). De jämförelser som i serien görs med andra minoriteters medborgarrättskamp, och fördomarna som riktats mot dem, är såpass tätt återkommande att det efter ett tag blir ett ganska irriterande inslag. Detsamma gäller den underliggande synen på samhället i stort som fyllt av fördomar. Huvudpersonen kan läsa tankar, och vi märker snabbt att snart sagt alla i hennes omgivning är småsinta och fördomsfulla. Även detta är ett inslag som passar som hand i handske med den politiskt korrekta individens självuppfattning, där man normalt upplever sig som en av mycket få upplysta individer. Själva grundtanken, att varelser som i grunden är fysiskt överlägsna, ska inordnas i ett liberalt samhälle, är också politiskt korrekt på gränsen till det enfaldiga. Det visar sig snart också att den är ganska naiv, eftersom de också har egna lagar och i praktiken utgör en stat i staten (något som är svårförenligt med krav på liberalt individualistiska rättigheter).

Detta sammantaget gör att True Blood som serie har stora svagheter. Särskilt de tidiga avsnitten kretsar nästan helt kring politiskt korrekta teman, vilket ganska effektivt förstör en fascinerande europeisk myt. Gradvis får lyckligtvis andra teman mer utrymme, bland annat en ganska fängslande kärlekshistoria. Som en mer sociologisk eller samhällsfilosofisk reflektion är det också ganska fascinerande, genom skildringarna av sådant som hur vampyrblod används av missbrukare och hur särskilda subkulturer uppstår runt dem. Detta gör att det är svårt att recensera True Blood. Det finns bra inslag, skildringen av den amerikanska södern med dess cajuns och säregna miljö är ofta bra, och serien växer gradvis. Men samtidigt är det störande när man märker hur mycket bättre den kunnat vara om inte skaparna varit så låsta i sin samtids politiskt korrekta förgivettaganden och istället låtit myter och arketyper få fritt spelrum.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.